Randobloggen
Svenska Cycling Plus
Okategoriserade

French Divide Del 4 (Dag 7-8)

Dag 7

Sov som en kung på sunkhotellet och lämnade långt innan de öppnat för dagen. Det här är en sån där dag som jag inte kommer ihåg så mycket av. Jag var ensam hela dagen efter pushen över berget dagen innan. Jag har inte tagit så värst många kort heller så det var väl inte så märkvärdigt.

Jag har för mig att det var ganska kämpig terräng och en hel del kamp till fots. Det var några riktigt tekniska utförskörningar med stenar och rejäl lutning. Ett parti passerade en spöklik skog med mängder av spindelnät och silkeslarver. Man var helt täckt av larver och spindelnät efter bara några meter och plockade larver ur kläder och hjälmen flera timmar efter passagen. Skönt att inte vara här på natten.

Under tidig kväll stannade jag till i Forgés på en restaurang och käkade pasta och drack kaffe. Strax efter stoppet var det en hygglig klättring där jag blev ikappsprungen av en ganska berusad man i bar överkropp. De hade fest och ville självklart prata med cyklisten.

Jag stannade till kort, tog en klunk öl, tackade för mig och rullade vidare. I mörkret senare cyklade jag utmed floden Dordogne, superfint och det verkade vara populärt bland cyklister.

I Beaulieu-sur-Dordogne slog jag till på en camping. Det var sedan länge stängt för incheckning men gick att lösa med personalen i serveringen. Jag ville tvätta av mig efter en varm dag och var nära att få ett fint tält för bara 10€ men det blev några timmar i bivybagen, inte helt fel det heller.

192,1km 3605 höjdmeter

 

Dag 8

Startade dagen med ungefär 23 mil till CP3 och hade en svag förhoppning om att det kanske skulle vara möjligt att ta mig till checkpointen under dagen. Kom till Roc Amadour lagom till frukost och stannade på ett hotell för att käka ordentligt. Roc Amadour är en pilgrimsstad, ett turistmål och riktigt vackert. Jag tryckte i mig så jag fick valuta för pengarna, stoppade några extra croissanter i väskan och tog mig an ravinen. Stenigt, brant och tekniskt och självklart fick en hel del avverkas till fots. Det gick tungt och långsammare än jag hoppats och förhoppningen att ta mig till kontrollen kändes snart orimlig.

Klockan närmade sig 21.00 och mörkret började komma krypande. Helt plötsligt började det blåsa kraftigt från alla möjliga håll och sekunderna efter det började det att blixtra. Typiskt. Åskstorm och säkrast att försöka hitta någon form av skydd så fort som möjligt. Har man otur kan de här åskstormarna bli riktigt elaka och att försöka gömma sig under ett träd är kanske inte bästa lösningen. Jag kollade min GPS och mina noter. Ungefär 10 km kvar till närmsta stad Saint-Antonin om jag skulle fortsätta följa rutten, vilket i sämsta fall skulle ta ungefär en timme. Förhoppningsvis går det hitta ett rum där, sova några timmar och kanske har stormen dragit över efter det. Alternativet att ta närmsta vägen till staden skulle säkert spara minst 30 minuter men skulle innebära att jag skulle behöva ta mig tillbaka till där jag avvek från rutten och fortsätta därifrån i morgon bitti. Det kändes verkligen inte lockande att behöva ta sig tillbaka imorgon och än så länge var inte vädret så illa. Jag bestämde mig för att köra vidare längs rutten och satsa på Saint-Antonin. Snart blev det teknisk stig igen, stenigt, brant och mörkt i skogen. Jag tävlade mot stormen och hoppades hinna före. Det var som att jag fick extra kraft och höll ett mycket högre tempo nu än för några timmar sedan. Jag närmade mig staden norrifrån och det avslutades med i princip en downhillbana i mörkret med en fullt lastad stel monstercross. Tog det säkra före det osäkra och gick en stor del av den här delen. I staden var det fest och fullt ös. Musik, karuseller och folk överallt ackompanjerade av fyrverkerier, åska och blixtar. Jag följde gpx-spåret genom staden, stannade, kollade booking.com bara för att se att allt verkade fullbokat. Frågade på ett hotell men fick samma negativa svår som via internet. Det såg inte ut som att jag skulle hitta någonstans att sova utan alternativet verkade bli att fortsätta och försöka hitta ett tak någonstans. Jag bestämde mig för att käka en pizza innan jag drog vidare. Hade mest ätit godis, bullar och nötter sedan frukost så skulle det bli en misärnatt var det lika bra att starta den mätt. Jag beställde och satte mig under ett stort parasoll för att få lite skydd mot regnet. Pizzan ställdes fram och jag högg in. Det såg förmodligen inte ut som jag ätit på ett tag när jag smustig, svettig och troligtvis ganska illaluktande med en lastad cykel bredvid mig tryckte i mig maten. Jag hann inte käka speciellt mycket innan en dam kom fram och på knackig engelska frågade om jag hade någonstans att sova för det skulle ju regna hela natten. Jag svarade nej, samtidigt som hennes man begrundade min cykel. De erbjöd mig att få sova i deras trädgård bara några hundra meter bort. Jag frågade om det fanns ett tak att sova under då jag bara hade en bivybag med mig och den funkar ganska dåligt i ösregn. Jodå det fanns och med pizzakartongen i handen uppgraderades snabbt trädgården till eget rum och dusch i deras hus. Fantastiskt vilken gästfrihet och vilken otrolig tur jag hade. Som cyklist ser man verkligen ofarlig ut och det är inte ovanligt att folk vill hjälpa till.

Jag åt färdigt pizzan på deras veranda medan vi försökte prata om loppet, jag visade trackingsidan och det var nästan overkligt trevligt. När jag ätit upp dukades det fram fransk ost, bröd och vin och jag fortsatte att äta medan de skojade om att de inlett med att erbjuda en sovplats i trädgården. Klockan var säkert runt 23 och de undrade när jag tänkte börja cykla igen. Jag kände mig lite obekväm med att dra till med en för tidig tid och bestämde mig för en lite längre natts sömn. 06.00 blev mitt svar och då blev jag direkt erbjuden frukost 05.30. Jag försökte vänligt avböja men de insisterade. Dusch, tvätt av cykelbyxor, tandborstning, värktabletter för mina knän som envisades med att göra ont på natten och sedan sova. Vilken otrolig tur jag haft. Nog för att den här lilla mysstunden tog lite extra tid men det var det väl värt.

185km, 3790 höjdmeter

Daniel Johansson
Randobloggen fokuserar på långdistanscykling och cykeläventyr. Min förhoppning är att jag lyckas inspirera fler till att upptäcka hur roligt det är att cykla långt och länge. Cykling är så mycket mer än blodsmakande intervaller eller att cykla medurs runt en sjö. Jag är en heltidsarbetande tvåbarnsfar som tidigare tävlade i multisport men nu fokuserar på riktigt långa cykeltävlingar och cykeläventyr. Jag har bl.a. kört Transcontinental Race två gånger och nu senast Morocco Bike Adventure.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.