Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://www.cyclingplus.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Randobloggen
Svenska Cycling Plus
Okategoriserade

French Divide del 5, långspurten.

Dag 9

Vaknade som en prins strax efter klockan 5. När jag kom ut i köket möttes jag av ett dukat frukostbord och två underbara människor. Bröd, mjölk, kaffe, stekta ägg, frukt, juice startade igång kroppen på bästa sätt. Vattnet i man flaskor var bytt mot nytt fräscht vatten och de skickade med frukt och kex så jag skulle ha lite att äta på vägen. Vi skiljdes med kramar och jag tackade och bugade innan jag lämnade gästfriheten för att ta mig till checkpoint 3 i Puycelci.

Det blev snabbt brant och stenigt precis som värdparet förklarat. En underbart vacker soluppgång gjorde cykelputtandet lite enklare. Efter drygt 2 mil kom jag till en liten hussamling och möttes av välkomstskyltar om gratis kaffe. Utspringande ur ett av husen kommer en kille och undrar om jag vill ha en kaffe och en kaka. Han är rambyggare och vän till arrangören Samuel. När jag dricker kaffet kommer Jorne cyklandes med bara en pedal. På andra sidan har han bara pedalaxeln och har cyklat så i drygt en dag. Det dröjer bara någon minut innan Jorne har en ny pedal och han ser så sjukt nöjd ut.

Jag klättrar vidare och kommer upp till sista checkpointen för tredje stämplingen. Handlar lite mat, fikar och cyklar vidare. Nu ska det enligt personalen vid kontrollen bli lite enklare. De säger att det värsta är gjort och jag känner mig pigg.

Kommande 10 mil är mycket lättare, inte så kuperat och inte speciellt tekniskt. Det rullar på bra fram till L´isle Jourdain där karaktären på rutten börjar ändras. Nu går spåret till stora delar i kanten av åkrar och fält. Bitvis är det lite lerigt men i huvudsak hårt och gropigt. I Auch har jag spanat in ett Mc Donalds och jag kommer fram under kvällen. Perfekt för en riktig brakmåltid och några stödburgare i ryggsäcken. Jag handlar för ca 200 kronor, folk tittar konstigt på mig när jag trycker maten i ansiktet och packar ner några burgare i min skitiga ryggsäck.

Jag känner mig fortsatt pigg när mörkret kommer, spåret blir tuffare, varje kyrka ligger på en höjd och vi ska besöka dem allihop. Det blir mer lerigt och nån gång efter midnatt strax före staden Marciac korsar rutten en åker. Det är brutalt lerigt och jag tvingas putta cykeln. Efter ett tag känner jag att cykeln blir grymt tung att putta och när jag tittar ner så ser jag att bakhjulet inte rullar längre. Leran har packat sig runt kedjestagen och låst upp bakhjulet som kasar i leran. Bara stanna och gräva bort lera så det rullar igen.

Det här upprepar sig några gånger och än en gång visar det sig att jag ska sluta räkna på hur lång tid vissa saker kommer att ta. Mina initiala tankar på att ösa på till målet kändes helt plötsligt orimliga. I Marciac var det fest på gatorna när jag cyklade genom staden mitt i natten. Jag tror klockan var runt 0200 och jag började bli lite sömnig. Vädret såg fint ut, det var stjärnklart, prognosen i telefonen såg bra ut, inget regn i antågande så någon mil senare bestämde jag mig för att sova lite på ett fält precis bredvid stigen under bar himmel. Jag gav mig själv 3 timmar, bytte till torra kläder och kröp ner i bivyn.

250,6km 3929 höjdmeter

 

Dag 10

Vaknade efter två timmar av att det regnade. Det är inte möjligt!! Det var ju stjärnklart och ingen risk för regn. Försökte krypa in längre in i bivyn men kunde inte somna om. Lika bra att hoppa upp och cykla. Bytte om i regnet, i kylan så det gick ganska snabbt att komma iväg. Försökte undvika att blöta ner mina prylar för mycket även om det började närma sig slutet av loppett. Regnet bättrade på leran och utmed vattendragen var det rejält slirigt. Jag halkade omkring både på cykeln och till fots och även denna dag skulle kosta på.

Käkade i utkanten av Lourdes innan jag cyklade igenom turistmetropolen, folk och kommers överallt. Det var lite av en chock efter att ha varit ganska ensam under flera dagar.

Efter Lourdes blev det lite annorlunda igen, lite mindre lera och lite mer kuperat. Kortare partier svängde vi av vägarna och ner mot lerigare partier men det blev bättre.

Jag närmade mig Pyrenéerna, det närmade sig kväll och jag funderade på hur jag skulle ta mig an avslutningen. Köra på i kanske 12 timmar till genom natten skulle förmodligen vara möjligt, bara det inte blev gyttjebrottning i mörkret då kunde det ta avsevärt längre tid och jag skulle förmodligen behöva sova. Jag hade inte mental kraft kvar för att hantera en misärnatt. Jag pallade inte. Blotta tanken på att släpa mig fram i lera och regn, i mörkret blev för mycket. Istället beslutade jag mig för att avsluta på ett positivt sätt. Jag ville försöka njuta av avslutningen av det här äventyret, ta med mig positiva minnen istället för misär. Så fick det bli. I Navarrenx med 11 mil kvar tog jag in på ett hotell. Tog en dusch och avnjöt en middag med ett glas vin och efterrätt. Det var helt underbart, kändes lite märkligt men ändå helt rätt. Jag låg nu på en stabil niondeplats, hotet bakifrån var obefintligt och jag kanske skulle kunna krigat mig till en åttondeplats om jag kört på. Äventyret och upplevelsen är mina främsta drivkrafter, tävlandet kommer kanske i tredje hand. Efter middag, spenderade jag lite tid med cykeln och såg till att den skulle vara redo för avslutningen.

190,6km 2586 höjdmeter

 

Dag 11

Sov ordentligt men lämnade ändå hotellet i mörkret. Inledningsvis var det lite lera och taggbusksnår men ganska snart övergick spåret till små, vackra, kuperade vägar och stigar i Franska Baskien. Husen bytte karaktär från grått till putsade vita med gröna eller röda fönsterluckor och snickerier. Det var fantastiskt vackert och soluppgången på en av dagens högsta passager var så himla fin.

Jag hade fattat helt rätt beslut som kunde njuta av det här i dagsljus. Kilometrarna tickade långsamt ner, det var grymt kuperat men jag kom närmare och närmare målet i Mendionde. Jag kände igen känslan av att på ett sätt bara vilja komma i mål och slippa cykla samtidigt som jag inte ville att äventyret skulle vara över.

Jag stannade, fotograferade, njöt och cyklade och vid 14-tiden trampade jag in i Mendionde, uppför den sista backen och fram till målet vid restaurang Etcheban. Utanför stod arrangörer, fotografer och cyklister som gått i mål eller på annat sätt tagit sig till målet. De hejade och gratulerade och det var helt perfekt. Vackert väder, hejande människor, en sista stämpel och en kall öl. Magiskt.

Magiskt var ordet!

109,8km 2525 höjdmeter

Daniel Johansson
Randobloggen fokuserar på långdistanscykling och cykeläventyr. Min förhoppning är att jag lyckas inspirera fler till att upptäcka hur roligt det är att cykla långt och länge. Cykling är så mycket mer än blodsmakande intervaller eller att cykla medurs runt en sjö. Jag är en heltidsarbetande tvåbarnsfar som tidigare tävlade i multisport men nu fokuserar på riktigt långa cykeltävlingar och cykeläventyr. Jag har bl.a. kört TCR två gånger. Nu laddar jag för fullt för French Divide och ett projekt där jag tänker cykla höghjuling runt Vättern.

4 kommentarer

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.