Randobloggen
Svenska Cycling Plus
Okategoriserade

MoroccoBikeAdventure Del 3

Dag 5 170km 4023 höjdmeter

Jag lämnade Midelt tidigt, väl medveten om att det skulle bli ännu en hård dag. I princip direkt väntade en rejäl stigning på 800 meter och ungefär 5 mil av berömd piste för framförallt motorcyklister som gillar stökiga grusvägar och off-road. Förväntningarna slog in, det var brant uppför, ödsliga grusvägar, sagolik utsikt och bitvis riktigt dåligt underlag. Vissa partier var i princip bortspolade och vid några platser fick man improvisera lite för att ta sig runt en bortspolad bro eller väg. Jag njöt verkligen av den här delen, jag mådde bra, hade börjat vänja mig vid värmen, jag hade ätit en rejäl middag och sedan en hygglig frukost och var mitt i äventyret. Det var det här jag hade hoppats på, ödsliga vägar, ingen trafik, bergen, grus, sol och jag fick cykla hur mycket som helst.

Efter gruspartiet blev det mer lättcyklat. Utför, asfalt och hastigheten ökade. Jag träffade på ett ganska stort gäng med mountainbikescyklister som var ute på någon form av arrangerat äventyr i Atlasbergen. Vi snackade lite och jag skulle stöta på dem vid ett par tillfällen till under dagen. Julian och jag fortsatte att hoppa bock även den här dagen.

Vi cyklade i princip ingenting ihop men sågs ändå vid flera tillfällen. Uppe i Atlasbergen är det verkligen som en helt annan värld. Kargt, ödsligt, några mindre byar oftast med ganska lite service. Kanske att det finns en liten butik där man kan få tag på det allra nödvändigaste men oftast inte ens det. Människorna som lever här är riktiga överlevare och de ser ut att klara sig på i princip ingenting. I varje by kom barnen springande när man som turist kom cyklande. De ville göra high-five och tiggde pengar och godis. Oftast var det harmlöst men vid några tillfällen var det lite äldre barn och det blev lite småstökigt. Vid ett tillfälle fick en av ungarna tag i min sadelväska och ryckte till så att det var ganska nära att jag vurpade. Vid några tillfällen cyklade barnen med mig en bit och de verkade tycka det var roligt att tampas med gubben på den fina cykeln på sin gnisslande gamla hojar.

Dagen avslutades med mer klättring och ett bergspass på 2600 meter. Jag siktade in mig på sista byn innan CP T1 som var en vägkorsning där man kunde välja att köra den längre extension 1 ut i öknen eller den kortare standardrutten. Jag låg väl till tidsmässigt för att köra extension 1, något jag känt mig lite osäker på under de första hårda dagarna och jag ville verkligen uppleva sanddynerna och öknen. Direkt efter checkpointen väntade dock en relativt lång utförskörning och den tänkte jag spara till det var lite ljusare ute. Jag hittade ett perfekt auberge med butik precis utanför. Julian rullade in några minuter efter mig och vi bestämde oss för att dela rum igen. Vi var kvar på platån på ca 2500 meter och det märktes på att det var mycket kallare. Dusch, klädtvätt, handla energi till kommande dag och så Tagine, bröd och te innan det var dags för sängen.

Dag 6 262km 1806 höjdmeter

Jag sov riktigt bra uppe i bergen, käkade vitt bröd med makrill i tomatsås, drack en yoghurt och lämnade boendet. Julian tog det lite lugnare och väntade ut mörkret lite. Det var en kall och klar morgon och jag var ännu en gång glad över att ha tagit med ordentligt med kläder. Selfie vid vägskylten och sedan en lång fin utförskörning på asfalt.

Det är inte alltid man får njuta av att ha klättrat så här mycket, ganska ofta är det bara skakigt, stenigt och man hänger på bromsarna när man försöker komma överlevande nerför backen, men inte idag. Soluppgång, lagom mycket lutning, nästan ingen trafik och helt underbart. Jag stannade och käkade i Er-Rich som är en lite större stad. Efter att ha cyklat i snart 6 dagar med klart begränsat utbud ballade det ur när jag hittade ett trevligt snabbmatshak. Färskpressad juice, taco med pommes och två panini med mer pommes.

Efter att ha pressat i mig så mycket jag kunde packade jag ner en av mackorna i väskan och drog vidare mot nästa checkpoint. Inledningsvis snirklade sig rutten vidare på småvägar i stigar innan den fortsatte på en större mer trafikerad väg. Det här var i princip enda partiet där trafiken var obehaglig. Turistbussarna på väg mot öknen bombade hänsynslöst förbi med bara några centimeter tillgodo mellan backspegeln och min armbåge och vid ett antal tillfällen fick jag ta den dåliga vägrenen till hjälp.

Checkpoint E1 vid en övergiven stad var en välkommen paus från trafiken och en stund på en öde grusväg var precis vad som behövdes. Selfie, mail till arrangören och sedan tillbaka ut på den större vägen igen. Här mötte jag Julian som hade fått upp farten igen och snart var han ikapp mig.

Resten av dagen gick på lite större asfaltsvägar och vi hann med ännu en checkpoint vid Valee de Ziz som är en dalgång med palmer. Här var det en hel del turister och det märktes verkligen på priserna. För samma pengar som man uppe i bergen fick en hel kasse med mat och dryck fick man här en espresso och kanske en läsk.

Jag hade nu en plan för den närmsta tiden. några mil längre fram låg Erfoud som skulle vara sista staden innan loopen i sanddynerna kring Merzouga. Den loopen på 9 mil fick man välja att köra åt vilket håll man ville men de 5 milen i sanddynerna var enligt arrangören direkt olämpliga att ta sig an i mörkret. Det finns ingen direkt väg där utan den flyttar på sig beroende på vind och var dynerna uppstår. GPX-spåret vi hade laddat i våra GPS-er var från förra året och sannolikt skulle det inte stämma speciellt bra. Att leta sig fram där i mörkret i den lösa sanden kändes som en direkt dålig idé. Min plan blev istället att ta mig till Erfoud, hitta någonstans att sova, ladda upp där och sedan attackera sanddynerna i gryningen. Jag träffade Julian strax före Erfoud så föga överraskande hamnade vi på samma plats även denna natt. Nu hittade vi en camping där vi kunde sova under tälttak, duscha och käka middag. Stämningen här var riktigt nice med palmer, tält, mattor, god mat och rallybilar från nåt ökenrace. Det var dock inte särskilt effektivt utan vi brände en hel del sovtid på att vänta på mat m.m.

Fortsättning följer…

Daniel Johansson
Randobloggen fokuserar på långdistanscykling och cykeläventyr. Min förhoppning är att jag lyckas inspirera fler till att upptäcka hur roligt det är att cykla långt och länge. Cykling är så mycket mer än blodsmakande intervaller eller att cykla medurs runt en sjö. Jag är en heltidsarbetande tvåbarnsfar som tidigare tävlade i multisport men nu fokuserar på riktigt långa cykeltävlingar och cykeläventyr. Jag har bl.a. kört Transcontinental Race två gånger och nu senast Morocco Bike Adventure.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.