Nu har det varit tyst länge på bloggen. Inte utan anledning heller kanske. Efter helgen i Berlin drog viruset in över Europa och det mesta ändrades, även om vi än så länge har möjlighet att både cykla ensamma och i små grupper. Mitt cyklande har till ganska stor del bedrivits inomhus på Zwift, mest av tidsbrist och bekvämlighetsskäl faktiskt.

Randonneursäsongen blir lite annorlunda. Många klubbar har justerat sina lopp så att man ska cykla ensam eller i mycket små grupper (2-3 cyklister), fotostämpla istället för att gå in på mackar och pizzerior m.m. m.m. För La Lepre Stancas del går första 200km breveten nu på annandagen men jag behöver troligtvis jobba den dagen. Kanske kan jag köra sträckan nån dag tidigare istället.

Cabin Fever som alla andra lopp har vi tyvärr tvingats att ställa in i den form det var tänkt. Utländska cyklister har ingen möjlighet att ta sig hit och resande inom riket skall minimeras så även om vi blivit under 5 personer fanns det inget annat att göra än att ställa in. Förhoppningsvis kan vi köra en enklare variant med oss arrangörer. Vi bor ju ändå här och att cykla ensam eller i liten grupp är som sagt tillåtet än så länge. Vad gäller övriga planer så får vi väl helt enkelt se hur det utvecklar sig. Rhino Run är ju inte förrän i November så det kanske kan gå att genomföra. I övrigt ser jag fram emot att äventyra i Sverige.

Tur det finns hjältar som ABLOC nu när allt annat ställs in. I helgen som gick arrangerades första upplagan av Abloc Home Challenge. Ett event där man själv eller i liten grupp skulle cykla en egenhändigt komponerad runda och fotografera väl valda objekt. Vädret var fantastiskt och efter lite tjänst i trädgården hade jag möjlighet att sticka ut på en runda. Uppdragen var:

GC:
* Slingrig väg
* Leende
* Fika
* Sjöutsikt
* After-bike

och om man satsade på den lite hårdare HC-kategorin:
* Medeltida träkyrka
* Vattenfall
* Lama
* Kwaremont öl
* Poängkort från Abloc-event

Min plan blev att klämma in så många uppdrag som möjligt i en och samma bild. Södra Sveriges högsta vattenfall Stalpet blev målet. Jag packade kök, kaffe, aeropress och stack dit. Köpte fikabröd i Aneby och väl på plats mös jag med kaffekokande och lyxmuffins från Thimons konditori. Inte svårt att le även om det kanske ser lite stelt ut på bilden. Totalt blev det en solorunda på 65 km i solsken och några väl investerade timmar på må-bra kontot.

Tack Abloc för inspirationen och för att ni fortsätter sprida cykelglädje. Det behövs säkerligen mer nu än när det är en alldeles vanlig vår.

Förra helgen var jag i Berlin med Marcus, Calle och Joel för att avnjuta cykelkultur, inspireras och framförallt sprida budskapet om Cabin Fever och 13Hills.

Fredagskvällen var vi på Velodromen och tittade på VM. Jag har tidigare bara cyklat Velodrom i Falun, en helg för många år sedan och aldrig tittat på en tävling live. Det var sjukt kul. Framförallt herrarnas final i 40km poäng race blev en riktig höjdare. 160 varv på den 250 meter långa ovalen med spurtpoäng var tionde varv blev en riktig show. Utöver det loppet körde damerna två deltävlingar i Omnium (mångkamp på cykel), samt sprint där det blev tyskt VM-guld. Herrarna körde dessutom 1000m individuellt tempo från stående start och 4km förföljelselopp. Allt detta på en kväll i högt tempo. Har ni inte kollat bancykel live så kan jag varmt rekommendera det.

Lördagen var det cykelmässan Kolektif. En ganska lien mässa med handbyggt, handgjort, cykelkultur, några stora märken såsom Canyon, Oakley, grymma föredrag, kaffe, fika, öl, food-trucks, cargo-bike racing m.m. Vi hängde där hela dagen, kollade föredrag med bl.a. Jonas Deichman och Johanna Jahnke, kollade prylar och snackade med potentiella deltagare och samarbetspartners till klubbens event. Kolektif är en riktigt mysig liten mässa om man vill ta sig lite utanför företeelsen att cykla runt en stor sjö.

Lördagkvällen kördes det som traditionen bjuder fixieracing på Gokartbana. Rad Race Last wo/man standing. Vi har varit där tre år i rad och det blir större och större. Mer folk, mer cyklister, mer media och mer drag. I år hade man t.o.m. lockat dit Fabian Cancellara. Tyvärr åkte han ut i kvalheaten efter en vurpa och lite för dålig teknik på den tighta banan. Finalerna var riktigt häftiga med sjukt tighta heat i herrklassen och en riktig uppvisning i damernas final. Det ser otroligt roligt ut och är verkligen kul att uppleva live.

Dessutom hade vi en massa tid att sacka kring årets Cabin Fever som närmar sig med stormsteg och dessutom snart är slutsålt. Vi har några små förbättringar till årets äventyr och hoppas kunna bjuda på något riktigt läckert lagom till valborg.

De fina bilderna är tagna av Joel Dittmer på StudioDittmer.

Sedan i lördags morse pågår Atlas Mountain Race i Marocko för fullt. Efter att ha cyklat i Marocko i höstas känns det lite extra kul att följa loppet. Atlas Mountain Race arrangeras av Nelson Trees som även ligger bakom Silk Road Mountain Race och loppen har en hel del likheter. Det är samma grymma bevakning, samma hype, samma fina bilder, intervjuer, podcasts m.m. och en fröjd att följa via dator och mobil. AMR är “bara” 120 mil och innehåller mindre klättring och inte direkt hög höjd så det får väl ändå klassas som ett enklare lopp att genomföra än Silk Road. Därmed inte sagt att det skulle vara lättare att placera sig i toppen. Många deltagare, många rutinerade deltagare och även en del nya starka namn har gjort racet till ett riktigt spännande lopp, åtminstone inledningsvis. Monstret Sofiane Sehili, cykelbud från Frankrike som tidigare bl.a. varit i klar ledning på Tour Divide leder nu loppet med ca 9 mil före James Hayden och Jay Petervary. Sofiane tampades de första två dygnen hårt med Christian Meier men Christian fick ge sig med elaka skavsår i rumpan och problem med nacken. Sofiane har nu (måndag 19:00) cyklat ca. 76 mil i tämligen hård terräng på ungefär 58 timmar och han har ännu inte stannat för att sova. Han gjorde likadant under Tour Divide och cyklade i mer än 60 timmar innan första stoppet. Helt obegripligt för min del hur han bär sig åt och det är just nu mest spännande att följa hur Sofiane kommer fortsätta loppet.

Dessutom finns det svenskt deltagande i form av Erik Arnewing, John Olofsson och Guy Parry som träget kämpar på över bergen. Utöver hemsidan med tracking finns det även en hel del matnyttigt på dotwatcher.cc och självklart på instagram på #AMR2020. Vill ni spana in en del av alla fina cyklar så har ni en guldgruva här på bikepacking.com

Mycket nöje och blir ni sugna på bikepacking så finns ju alltid Cabin Fever i Jönköping i vår.

Det här ser ju helt magiskt ut. Sista helgen i Juni arrangerar Standard Highwheels tillsammans med nystartade Höghjulingsklubben höghjulingsrace i dagarna tre under namnet Sweden 3 Days.

Tävlingarna genomförs i Skåne med hotell Ystad Saltsjöbad som bas. Fredagen den 26:e Juni inleds med ett 10km långt individuellt tempolopp på avstängd landsväg, därefter bussas åkarna till Lund där det körs varvlopp under kvällen. På lördagen är det istället Ystad som står värd för varvlopp och under söndagen avslutas det hela med ett 2 timmars race på Björkabasen. Varvet på Björka är 5km långt och det är helt platt. Självklart skall bästa cyklist koras genom någon form av poängsystem. Pelle på SHW som ligger bakom arrangemanget verkar ha snickrat ihop ett riktigt trevligt evenemang och fått med sig destinationer och sponsorer. När Pelle tidigt pratade om sin idé ville han skapa ett helhetsevenemang där åkarna skulle få känna sig som proffs. När man läser om Sweden 3 Days så känns det som att han är på god väg att nå det målet. För 200€ ingår hotell i 4 nätter, alla race, flera måltider, transporter mellan arenorna, tröja m.m. m.m. Det här känns helt klart som ett evenemang jag inte har råd att missa och för er som ännu inte skaffat er en höghjuling så fick ni nu ytterligare en anledning.

Filmtipset känns ganska givet efter att den senaste filmen om The Transcontinental Race släppts. Filmen heter Onboard the Transcontinental Race och innehåller film och stories från TCRNo4, TCRNo5 och TCRNo6. Jag kollade på den igår kväll och bara nostalgin var lätt värt 115kr. Filmen är riktigt välgjord och skildrar äventyret på ett riktigt bra sätt. Gillar man cykling, vackra vyer, misär och trötta cyklister är det en väl investerad timme och hundralapp.

Vi hörs!

Jag vill gärna använda ett plagg eller en pryl ordentligt och i olika situationer innan jag uttalar mig. Nu har jag kört mer än tillräckligt mycket i jackan som har blivit min absoluta favorit. 7mesh Freeflow jacket!

Freeflow Jacket är en lätt, vindtät jacka som är fodrad med Polartec Alpha på väl valda ställen för att värma där det behövs och för att ventilera så mycket som möjligt. Fodret sitter på bröstet, njurarna och i ärmarna medan ryggen och nedre delen av magen helt saknar foder. Jackan väger ca. 150 gram och har utöver hellång dragkedja en ficka på vänster sida av ryggen som även dubblerar som packpåse. Det går alltså att packa ner jackan i sin egen ficka. Denna är ganska rymlig så dem rymmer mer förstärkningsplagg för den som vill göra sig ett litet värmande paket. Jag har tryckt ner både strumpor, buff och knävärmare i min.

Jag har använt jackan i Marocko när det var kyligt, framförallt under tidig morgon men framförallt har jag cyklat mycket i den här hemma. Jag körde t.ex. större delen (20 mil) av Abloc Winter Challenge i den. Då var det mellan -2 och -8 och jag hade en långärmad Aclima Woolnet undertröja och en merinoulls t-shirt från 7mesh under. Det fungerade helt klockrent. Jackan är verkligen nytänkande med foder på de rätta ställena och det fungerar utmärkt. Att ärmarna är fodrade gör att den funkar klockrent direkt över en kortärmad cykeltröja. På en traditionell vindjacka behöver man ofta förstärka med armvärmare för att det inte skall bli kallt om armarna. Jackan fungerar bra i lätt regn och står emot lite väta. Skulle den bli blöt så tycker jag att den värmer ganska bra även när den är blöt. Jag kör i Large så att det finns plats under för fler lager, dessutom gör det att den funkar riktigt bra även när jag inte sitter på cykeln. Jackan kostar 200€ vilket jag tycker den är väl värd.

Jag har haft den oerhörda förmånen att samarbeta med 7mesh sedan strax före Morocco Bike Adventure i höstas. Samarbetet innebär att jag får vissa kläder att cykla i mot att jag gör just det, cyklar i dem så mycket som möjligt. Jag är grymt glad över detta då plaggen verkligen håller en otroligt hög kvalitet. Materialvalen är de bästa möjliga, hantverket och funktionerna on top och kläderna är verkligen gjorda för att användas länge och i varierande väder. 7mesh samarbetar med några av världens absolut bästa ultracyklister så det känns verkligen som att de satsar på den lite äventyrligare cyklingen.

Jag har funderat en hel del kring vad jag ska hitta på för utmaning till 2020. Efter Morocco Bike Adventure var jag tämligen tömd på energi och suget efter mer misär var lågt. Jag hade ganska långt gående planer på att inte köra något lopp under 2020 utan bara ägna mig åt cykeläventyr utan tävlingshets. Hitta någon trevlig rutt på bikepacking.com eller planera något eget men suget kom tillbaka.

I julhelgen öppnade registreringen till Rhino Run som jag haft lite spaning på och jag skickade in en anmälan. Loppet arrangeras av bikepackingkaraktären Ryan Rhino Flinn och går på grusvägar i Sydafrika och Namibia. Loppet är 275 mil långt har 27000 positiva höjdmeter och går lämpligt nog i november.

För min del känns det som att november passar utmärkt, dels tror jag det kommer funka hyfsat med jobbet och dels slipper jag gärna november i Sverige. November är utan tvekan är årets bedrövligaste månad. Bilderna från rutten ser helt magiska ut. Rutten finns tillgänglig men jag har inte börjat kolla närmare på hur det ser ut med möjligheter att skaffa mat, vatten och möjliga sovplatser men det är ju som väl är gott om tid ännu. Jag kommer säkerligen köra med min Salsa Cutthroat med minst 2 tum breda däck då den funkade riktigt bra i Marocko. Vad jag lyckats läsa ut från beskrivningen så känns det som att hyggligt breda däck kommer vara rätt val. I övrigt tror jag att jag har den mesta utrustningen jag behöver och det räcker nog med lite nya slitdelar till cykeln och ett par nya cykelbyxor från 7Mesh för att jag prylmässigt skall vara redo. Det här kommer att bli riktigt kul och jag ser fram emot ett riktigt spännande äventyr.

Lite sen på bollen kanske men jag har efter tips från Marcus som skannar Cyclingtips bättre än vad jag gör roat mig en del med den här tjänsten.

I Augusti 2019 publicerades en artikel på cyclingtips om tjänsten wandrer som strax därefter krashade och sedan har sett en rejäl ökning av antalet användare. Wandrer är en tjänst som hämtar data från ditt Stravakonto för att presentera alla unika vägar du cyklat på dels på kartor, men även på olika leaderboards som går att sortera från kommun upp till hela världen. Du får alltså en världskarta med alla vägar du cyklat på vilket är ganska kul. Det finns någon form av filter som tar bort motorvägar och även mindre vägar och stigar. Efter lite utforskande här hemma så kan man trots detta hamna på stigar som inte är cyklingsbara.

Jag tycker att det här är ganska roligt och att kunna se hur lite jag egentligen utforskat här hemma är sporrande. Jag har passerat 50% i Nässjö kommun nu och planerar ibland ett distanspass efter nya vägar. Idag trampade jag t.ex. runt i stans villakvarter där jag tidigare inte cyklat och fick ihop 21 nya kilometrar.

Tjänsten är än så länge gratis och det är bara att koppla ihop sitt Strava-konto, vänta några dagar på att all data skall processas och sedan botanisera bland kartor och leaderboards.

Mycket nöje!

2019 är på god väg att ta slut och cykelmässigt har jag haft ett riktigt händelserikt år där höjdpunkterna varit:

• Cabin Fever. Första upplagan av La Lepre Stancas eget Bikepacking event. Jag var delaktig i planeringen och hade även den stora förmånen att få genomföra äventyret. Grymt kul och till 2020 växlar vi upp, läs mer och anmäl er här.
• #120milpåhöghjuling. Mitt sommaräventyr på höghjulingen blev en riktig höjadre. Jag var ute i 10 dagar, träffade underbara människor, cyklade på fina leder och samlade in över 50.000kr till Barncancerfonden.
• MoroccoBikeAdventure. Cykeläventyret i Marocko blev precis så häftigt som jag hoppades. Fantastiska grusvägar, hårt som bara den och minnen för resten av livet.

Planerna för 2020 är inte spikade än. Jag har lite ideér men jag har varit ganska tömd efter Marocko så har inte riktigt velat spika kalendern. Innan jag gör det så skall dock 2019 avslutas helt enligt traditionen.

För femte året i rad kommer jag köra AblocWinterChallenge den 28/12. En hyllning till vintercykling på drygt 30 mil på vintercykel med dubbdäck, skärmar och massor av fika. Jag kör som ledare i en av de långsammare grupperna där vi får möjlighet att njuta lite extra av en lång dag ute. I år blir det lite extra trevligt då vi kommer cykla på nya vägar och inte runt Vättern. Vädret ser ut att hamna kring 0 grader, jag hoppas att det fryser på lite under natten så att grusvägarna blir hårda. Just nu är det ganska kladdigt i Småland.

Utöver detta kommer jag göra ett försök att samla ihop minst 500km utecykling mellan julafton och nyårsafton för att fullfölja Rapha Festive 500. I år är det tionde gången det här körs och jag kör för sjätte gången i rad. Den här utmaningen blir bra mycket enklare om man kör AblocWinterChallenge och bara behöver komplettera med några kortare rundor.

GOD HJUL!

Dag 12 123km 2626 höjdmeter

Jag lämnade Mohamed i mörkret utanför deras hus och tackade så mycket för mat och husrum. Efter att ha tittat på höjdprofilen så visste jag att det ganska direkt skulle bära av uppför Tizi n Test. Klättringen var på närmare 1500 höjdmeter upp till 2100. Det var asfalt och ganska behagligt motlut. Jag hade haft halsbränna tidigare under loppet men nu var det mycket värre och stundtals rejält irriterande. Det kändes i hela bröstet och jag hade svårt att äta och dricka. Magen kändes uppsvälld som en ballong och jag hade en riktigt bedrövlig dag. Märkligt hur det kan svänga från en dag till en annan och ibland från timme till timme. Kung ena dagen med diamanter i benen och nästa dag bedrövlig känsla i både kroppen och huvudet. Jag gnetade mig sakta uppför och stannade på toppen för att försöka få i mig en sen frukost. Det märktes att jag nu var ganska nära Marrakesh då jag mötte flera cyklister, de flest verkade tillhöra guidade grupper som tog sig an bergspasset. Hade den här klättringen legat i alperna hade vi med största säkerhet känt till den. Jag tryckte i mig så mycket mat jag klarade av från frukosten innan jag rullade vidare utför.

Kvällen innan starten hade vi fått några extra ruttfiler från Andi och jag var inte tillräckligt uppmärksam över vilken jag hade läst in i min Garmin Etrex den här dagen. Halsbrännan, att det inte var så långt kvar m.m. påverkade säkert min noggrannhet och rätt som det var upptäckte jag att jag var inne på fel spår när jag kollade tryckningen i samband med att jag stannat i en bergsby för att handla. Inte helt nöjd över mitt misttag att ägnat säkert två timmar åt att cykla och putta mig uppför en liten grusväg helt i onödan bara för att tvingas vända tillbaka ner igen satte jag mig ner utanför butiken, drack läsk och började nästan gråta. Väl tillbaka på rätt spår blev halsbrännan bara värre och värre och i första bästa stad stannade jag och handlade medicin med hjälp av Google Translate.

Jag drack av den trögflytande vätskan helt ovetande om doseringen och bestämde mig för att ta ett tidigt stopp och försöka återhämta. Klockan var inte mer än tre på eftermiddagen när jag svängde in på ett Auberge med 29 mil kvar till mål.

Dag 13 289 km 3273 höjdmeter

Jag hade ingen större förhoppning att köra de 29 milen till mål när jag käkade frukost klockan 6 på morgonen. Jag mådde mycket bättre, hade käkat en ordentlig middag på kvällen och sovit bra men det var långt till målet. Kroppen kändes pigg, jag hade hjälp av vinden och det var i huvudsak riktigt bra asfaltsväg så det rullade på bra. Det var marknad i Imintanoute men jag valde ändå att stanna för att käka riktig mat och fylla på vatten för enligt roadbooken så skulle det vara klart begränsat med affärer och restauranger under de avslutande 16 milen.

Efter maten började det snart gå utför ner mot kusten. Det rullade på riktigt bra och när jag kollade vad GPS-en beräknade för måltid så visade den klockan 21. Det gick riktigt bra, jag var pigg och bombade på utför. Halsbrännan var som bortblåst och det fanns goda möjligheter att nå målet i Essaouira redan under kvällen.

Jag ville dock inte ta ut något i förskott, det räcker ju med lite strul, motvind eller att underlaget byts mot stökig grusväg för att det ska gå mycket långsammare. När jag såg havet med 6 mil kvar till mål vek rutten ganska direkt av norrut in på just en liten grusväg. Det blev brant uppför och motvind. Slut på myset alltså och hastigheten sjönk rejält. Vinden från havet var ingen lek och snart hade jag tappat en timme på beräknad målgångstid. Skit samma, med bara några mil kvar hade jag inga planer på att stanna för natten utan nu skulle jag till målet.

Andi hade slängt in lite av varje under de här sista milen, lös sand, tvättbrädevägar, små bakgator genom byar, allt för att vi skulle få kämpa ända in i kaklet. Till slut såg jag dock belysningen från Essaouira och snart var jag nere på strandpromenaden. Känslan att som andra cyklist rulla de sista kilometrarna in mot målet efter 245 mil, nästan 40000 höjdmeter och 12,5 dags slit var fantastisk. Jag stannade till där GPX filen slutade, precis utanför medinan och när jag stod där kom Steffen och Eric. Eric hade med sig var sin öl så vi skålade, snackade kort om våra erfarenheter och tog några kort innan jag kände att det var läge att hitta någonstans att bo. Klockan var runt 2230 och jag ville inte sova på stranden.

Kommande dagar spenderades tillsammans med övriga cyklister i Essaouira. Andi och Donncha kom med bil morgonen därpå, Julian på kvällen och sedan cyklade Mark i mål under natten. Trots att man mest varit själv så har man ändå delat så mycket med de andra cyklisterna och det är kul att ha någon att prata med om allt. Vi käkade, gick på hamam, drack te och nöt av att bara ta det lugnt. Mark och jag tillverkade cykelkartonger av kylskåpskartonger, packade cyklarna och tog bussen till Marrakesh för lite mer semester innan vi flög hem.

Morocco Bike Adventure var ett fantastiskt äventyr. Hårt men otroligt vackert och väldigt belönande. Jag kände mig säker hela tiden förutom några närgångna ungar som i sin iver att tigga pengar slet i min sadelväska så att jag höll på att vurpa. Människorna på landsbygden och i de mindre städerna var otroligt trevliga och gästfria. Gillar man gravel och äventyr är det här loppet eller varför inte en cykelsemester i Marocko något jag verkligen kan rekommendera.

Dag 10 168km 2050 höjdmeter

Jag kände mig avsevärt piggare när klockan ringde 0530. Sömn, mat och medicin hade gjort nytta och jag bestämde mig snabbt för att fortsätta. Jag hade fjäskat till mig en enklare frukost klockan 06 i receptionen och drack kaffe, juice och käkade bröd innan jag rullade iväg. Jag hade egentligen redan fattat beslutet att inte ge mig ut på Extension 2 som skulle ta mig ut i öknen på en 16 mil lång sträcka helt utan service. Det enda rimliga beslutet när jag inte kände mig helt frisk var ju att välja standardrutten och så fick det bli. I soluppgången svängde jag höger in på det som var standardrutten. Jag låg nu på tredjeplats. Steffen var långt före på Extension 2, Donncha strax före men även han på extension 2 och sedan var Julian något dygn bakom mig. Så länge Steffen och Donncha tog sig i mål kunde jag alltså bli som bäst trea, något jag kände mig nöjd med. Först skulle jag dock ta mig i mål, något som absolut inte är självklart i den här typen av lopp.

Målet med dagen var att ta mig de 17 milen till Ouarzazate och där försöka skaffa ett rum och äta riktig mat. Det kändes som en rimlig målsättning att inte gå för hårt, försöka tillfriskna men samtidigt ta mig framåt. Det skulle dock bli lättare sagt än gjort. Efter de inledande milen på asfalt blev underlaget sämre och sämre. Vägen följde en torkad flodbädd och gick på skrå. Några berber vinkade åt mig på håll när jag följde GPX-spåret på sluttningen men jag tänkte mest att de vill bjuda på te och fortsatte. I efterhand tror jag att de försökte signalera att jag skulle fortsätta i flodbädden istället då vägen jag följde med jämna mellanrum var bortspolad.

Djupa klyftor i vägbanan tvingade mig att hoppa av och antingen hoppa över eller klättra runt avbrotten för att sedan cykla några hundra meter igen innan nästa avbrott. Det gick orimligt sakta, var varmt och det fanns absolut ingenting mer än grusväg, berg och några enstaka hyddor. Så småningom var jag klar med ravinen och istället väntade ett öde ökenlandskap där GPX-spåret följde en väg som knappast använts på många år. Taggbuskar, fler avbrott och svårt att se var vägen egentligen gick var utmanande.

Det började bli kväll, mitt vatten var i princip slut och jag hade fortfarande flera mil kvar till Ouarzazate och började fundera på att jag kanske skulle tvingas campa ute i öknen, utan vatten då det inte kändes rimligt att navigera här i mörkret.

Som tur var fick jag syn på ett av tornen på världens största solkraftspark utanför staden och i solnedgången nådde jag en riktig väg. Med mitt dynamodrivna K-lite lyse var det inga problem att fortsätta och ett par timmar senare checkade jag in på ett hotell i staden. Duschade, tvättade kläder och åt mig rejält mätt på buffén som höll på att stänga för kvällen innan jag kröp till sängs.

Dag 11 212 km 2913 höjdmeter

Även denna dag valde jag att inleda med hotellfrukost något som inte är så vanligt. Normalt sett brukar jag vilja trampa iväg tidigt, innan frukosten öppnade men nu öppnade de redan 0600 och jag ville bara lyckas med att ta mig i mål. Elfte dagen bjöd på en lång, lång klättring från 1000 meter upp till 2500. Inledningsvis på asfalt och därefter på ganska bra grusväg. Jag passerade några mindre bergsbyar och blev stannad av en man i en jeep med en MTB på taket som om jag förstod rätt var arrangör av någon form av MTB-lopp eller event som skulle gå på den här vägen inom kort. Han bjöd på nötter och ville även bjuda på mat men jag ville framåt och tackade nej.

Jag närmade mig toppen av bergspasset och bestämde att jag skulle stanna på toppen och käka pringles och dricka lite coca-cola som jag hade i ryggsäcken. Precis när jag stannade på krönet kom en lirare på moped med ett säkert 4 meter långt avloppsrör fastspänt på tvären på pakethållaren. Han tog upp hela vägens bredd med sitt ekipage. Han vinkade glatt och stannade innan jag hann få upp mina chips. Vi pratade lite, han på franska och arabiska medan jag försökte på engelska och även lite svenska. Han verkade intresserade av min GPS och mina cykelbyxor och tryckte flera gånger på mina lår samtidigt som han ville bjuda på te. Han verkade dock bo på den sidan berget som jag precis cyklat uppför så jag avböjde att cykla ner igen för en kopp te. Sedan skulle vi ta kort och under tiden som vi tog kort valde han plötsligt att ta mig på snoppen. Sjukt förvånad slog jag bort hans hand och sa ifrån, det dröjde dock inte länge innan han gjorde ett nytt utfall mot mitt skrev och jag valde att så fort så möjligt cykla vidare. På väg ner var jag dock ändå lite nöjd över att mina cykelbyxor knappast var rena och jag var glad över att ha knäppt en bild av den här absurda situationen.

Donncha tvingades bryta ute i öknen då han fick alltför stora problem med sina tubelessdäck och så många punkteringar att han helt enkelt kastade in handduken. Nu hade jag en andraplats inom räckhåll bara jag inte gjorde några stora misstag eller att cykeln eller kroppen havererade.

Utförskörningen var inledningsvis stökig på grus men blev bättre och bättre ju längre ner jag kom. Jag började leta i min road book efter lämpliga sovplatser. Jag hade blivit ganska bekväm nu efter alla trevliga och billiga auberge och hotell och var sugen på att sova inne och äta riktig mat. Jag hade inte hittat något att äta sedan frukosten utan levt på det som fanns i mina väskor. Tyvärr verkade jag gå bet. De boenden jag hittat i min planering på Google Maps fanns inte i verkligheten. Det fanns inte ens ett hus på den platsen som det skulle finnas ett hotell. I mörkret i staden Sidi Oasis frågade jag på ett café om det fanns någonstans att bo men fick bara negativa svar. Istället handlade jag på mig lite mat och vatten och cyklade vidare. Snart skulle rutten ta mig upp på ännu ett berg och jag bestämde mig för att hitta en lämplig plats för sovsäcken innan dess. Väl ute ur staden stannade en kille på moped och frågade om jag var okej, jag svarade ja och vi fortsatte.

Några kilometer senare när jag stannade för att kolla höjdprofilen i mobilen och hur långt jag hade kvar till berget kom samma kille ut från en trädgård och frågade om jag ville ha te. Jag svarade att jag letade efter någonstans att sova och han bad mig vänta medan han ringde till sin storebror. Jag fick telefonen och blev av storebror erbjuden att sova i familjens hus. Helt fantastiskt vilken gästfrihet. Vi gick in, hälsade på pappan, mamman och systern. Storebror var på väg hem och jag blev visad till tvättrummet där de fyllde upp en hink med varmt vatten så att jag kunde tvätt av mig. De erbjöd sig även att tvätta mina smutsiga cykelkläder men jag tackade nej, man vill ju inte vara till för stort besvär som svensk. Jag skulle få sova i deras bönerum och de bäddade i ordning på golvet. När storebror som var duktig på engelska kom hem drack vi te och åt bröd med tillbehör och pratade. På TV´n i köket var det fotboll och vi flyttade oss dit till resten av familjen. Storebror hade varit i staden och tittat på Sverige-Spanien som slutade 1-1 och nu tittade vi på Marocko mot Gambia tror jag det var. Mamman och systern lagade mat och det dukades fram kyckling, sallad och pommes som vi åt med händerna från samma fat. De instruerade och jag försökte att härma dem för att undvika att göra några fel. et var jättegott men jag var uppsvullen i magen och hade svårt att äta så mycket som jag borde kunnat göra.

Det var supertrevligt men när klockan passerat 23 kände jag mig tvungen att tacka för allt och försöka sova några timmar. Jag gick till sängs på filtarna i bönerummet helt överväldigad av hur snälla människor det finns och samtidigt övertygad om att man inte ska låta en nyhet om ett mord på två skandinaviska kvinnor påverka ens bild av ett helt land. Tack för gästfriheten Mohamed med familj, ni är underbara.

Fortsättning följer med sista delen av loppet.