Någon gång i somras var jag med i en instagramtävling på @kitgrid där man kunde vinna ett par feta Peter Sagan brillor från 100%. Jag skrev en kommentar och råkade för omväxlings skull vinna tävlingen. Förra veckan, efter att ha behövt fråga mannen bakom @kitgrid ett flertal gånger, dök det så upp en avi med en tusenlapp i moms & tullavgifter i brevlådan. Lite trist ändå att vinna och sedan behöva pröjsa för att få ut vinsten men, men.

Riktigt sköna är de i alla fall. Körde en 9 mil lång runda i söndags i varierade ljusförhållanden och de funkar riktigt bra. Täcker stor del av ansiktet, immade inte nämnvärt och känns som att de kan bli nya favoritbrillor, titta bara så glad man kan bli av ett par nya glas.

Annars funderas det mest på vad det ska bli av cykelåret 2019. Jag har planer på att köra något självsupportat race, vilket har jag dock inte bestämt ännu. Har lite funderingar på ett nytt lopp i Marocko eller kanske Bikepacking Trans Germany, vi får se helt enkelt.

Utöver det planerar jag för en rejäl utmaning på höghjulingen. Tanken är att cykla ca. 100 mil från Köpenhamn till Helsingborg och sedan via Kattegattleden till Göteborg och därefter vidare till Stockholm och samtidigt försöka samla in pengar till lämpligt välgörande ändamål. Ingen följebil men förhoppningsvis ganska lite packning och boende inomhus. Jag har börjat sondera terrängen efter samarbetspartners men allt är i sin linda ännu. Det borde kunna bli ett riktigt kul projekt.

Sedan finns det lite mer lösa planer men det får vi ta längre fram, först ska det ju cyklas runt den där sjön igen i mellandagarna och kanske 500km så man får ännu ett tygmärke.

Pang På!

Jag hoppas att några av er som läser den här bloggen är sugna på eller rent av planerar för att köra ett självsupportat race. Tävlingarna blir fler och fler och det bli allt fler cyklister som kör. Det här är ju självklart jätteroligt och jag hoppas att fler svenska cyklister ska upptäcka den här formen av cykeltävlingar. Loppen är ju krävande både fysiskt och mentalt och i vissa fall kan bara vägen till startlinjen upplevas som ett nog så stort hinder. Jag tänkte försöka mig på att ge några tips längs vägen som förhoppningsvis kan hjälpa till lite både med förberedelser och under själva loppet.

• Träna med lastad cykel

Det här är jätteviktigt. Man behöver självklart inte köra alla pass med en 20 kg tung hoj men en del av träningen bör göras med tung cykel. Dels kommer du bli starkare men framförallt kommer du lära dig hur cykeln upplevs, var du ska packa olika prylar och vad som funkar. Det kommer förmodligen också påverka hur du ser på utväxlingen av din maskin. Skillnaden på att klättra med en lastad cykel jämfört med din 8 kg lätta racer är enorm. Lägg därtill att du ska göra detta i flera dygn i sträck så kanske du vill byta till en lättare utväxling. Jag har fortfarande inte tänkt att jag skulle haft tyngre utväxling efter att jag kört ett race, däremot tvärtom. Beroende på hur van cyklist du är så kanske det kan vara smart att stegvis öka tyngden på cykeln för att undvika skador. Vissa cyklister kör en del pass med extra tunga cyklar för att det ska kännas lättare på tävling. Det har jag inte provat ännu men vem vet, kanske får lasta i några stenar i väskorna nån dag.

• Träna med rätt cykel

Självklart kanske men det tål att nämnas. Gärna långa pass för att verkligen känna att allt funkar som det ska. Position, sadel, tempopinnar om man har det, belysning, packväskor, vätskelösningar m.m. m.m. Kommer du åt de prylar du behöver ofta smidigt eller ligger de längst in i sadelväskan. Det här kräver lite tid och tillpassning. Funkar din tänkta belysning bra nog och lyser den tillräckligt? Har du svårigheter att få till din position på cykeln så kanske du behöver ta hjälp. Det är dock viktigt att du hittar en position som funkar flera dagar i sträck så en aggressiv tempoposition kanske inte är det lämpligaste.

• Sömn

Här behöver man träna så att man kan följa sin plan. Det jag menar är att om man planerar för att sova inomhus varje natt så kan man ju träna på att vara effektiv på den proceduren. Det är jättelätt att fumla bort en halvtimme från att man kommer till hotellet tills man ligger i sängen och sedan ytterligare en kvart på morgonen bara för att man inte har en rutin. Tänker du istället sova ute så måste du se till att du är bekväm med det. Din sovutrustning måste vara tillräckligt varm och bekväm för de temperaturer du räknar med? Kan du sova utan liggunderlag eller blir det för obekvämt? Personligen så klarar jag mig inte utan liggunderlag däremot har jag kört några race utan sovsäck vilket funkat hyggligt. Utöver att vara bekväm med sovutrustningen så behöver du vara bekväm med att sova ute, i skogen, bakom en bensinmack, i en park eller var det nu kan vara lämpligt. Att träna på det här och att bli snabb i rutinerna med att slå läger för natten är nödvändigt.

Fortsättning följer…

Nu händer det grejer. När cyklister i proffsklungan monterar väskor på hojarna och drar ut på bikepackingäventyr så måste ju genomslaget vara ett faktum. Läste dessutom att Rapha som kommer sponsra EF Education nästa säsong hoppades att någon eller några av cyklisterna skulle kunna ge sig i kast med The Transcontinental Race. Tänk vad spännande det skulle kunna bli. Pro-Tour vs James Hayden eller kanske Kristof Allegert…

Proffsen jag tänker på som dragit på äventyr är först Conor Dunne och Larry Warbasse från Aqua Blue Sports com blev utan jobb när teamet lades ner före Tour of Britain. Vad kunde då vara bättre än en lång cykeltur. Sagt och gjort och under hashtaggen #nogotour cyklade de iväg med lastade cyklar. Läs mer på Rouleur eller följ taggen.

Inte nog med det utan för bara någon dag sedan satte Thomas De Gendt och Tim Wellens av på en 1000km runda hem från Italien till Belgien. Ni kan läsa mer här eller följa hashtaggen #thefinalbreakaway.

Jag tycker det här är fantastiskt roligt och allt som kan få fler cyklister att upptäcka hur roligt och enkelt det är att få med sig lite packning på cykeln och göra en längre tur är såklart positivt.

Själv drömmer jag just nu sjukt mycket om ett rejält äventyr med den här cykeln men mer om det en annan gång.

Lägger med en länk till en liten film från dag ett av NoGoTour.

Det blir en fjärde gång av hittills fyra möjliga Abloc Winter Challenge den 28 december. Det har blivit en fin tradition att i gott sällskap cykla runt Vättern i mellandagarna så när jag fick frågan om jag ville vara ledare även detta år var jag inte sen att svara ja. Upplägget ser ut som förra året. Start 0500 på Hovrättstorget i Jönköping. Max 100 cyklister i förhoppningsvis 3 startgrupper, inledningsvis tråkiga vägar till Hjo som väl är till stor del i mörker, soluppgång och sedan myspys i Karlsborg där vi stannar för våfflor och annat mums, vackra vägar i Tiveden, Askersund, Zinkgruvan, middag i Vadstena, några mysiga kaffestopp och så en avslutande middag med prisutdelning på Vox hotell. Självklart med förstklassig uppbackning med följebilar, proffslangning och prima sällskap. Jag är redan sugen och har laddat upp med nya dubbdäck och skärmar till min blivande vintercykel.

Jag sålde min gamla cyclocross i somras, så i år kommer jag rulla på min TREK 920. Det kommer bli perfekt tror jag. Jag har skaffat plattformspedaler i plast för att slippa metallklossar som leder kylan rakt upp i fötterna. Däcken blir Schwalbe Marathon Winter Plus och långa skärmar från Planet Bike. Kommer säkert behöva förlänga bakskärmen med en kompislapp men det hinner jag nog lösa. Styrväskan från Swift Industries kommer bli helt perfekt, får ju ner ett mindre julbord och extrakläder i den väskan.

Hoppas ni hänger på och njuter av vintercykling i mellandagarna!

Dag 9

Vaknade som en prins strax efter klockan 5. När jag kom ut i köket möttes jag av ett dukat frukostbord och två underbara människor. Bröd, mjölk, kaffe, stekta ägg, frukt, juice startade igång kroppen på bästa sätt. Vattnet i man flaskor var bytt mot nytt fräscht vatten och de skickade med frukt och kex så jag skulle ha lite att äta på vägen. Vi skiljdes med kramar och jag tackade och bugade innan jag lämnade gästfriheten för att ta mig till checkpoint 3 i Puycelci.

Det blev snabbt brant och stenigt precis som värdparet förklarat. En underbart vacker soluppgång gjorde cykelputtandet lite enklare. Efter drygt 2 mil kom jag till en liten hussamling och möttes av välkomstskyltar om gratis kaffe. Utspringande ur ett av husen kommer en kille och undrar om jag vill ha en kaffe och en kaka. Han är rambyggare och vän till arrangören Samuel. När jag dricker kaffet kommer Jorne cyklandes med bara en pedal. På andra sidan har han bara pedalaxeln och har cyklat så i drygt en dag. Det dröjer bara någon minut innan Jorne har en ny pedal och han ser så sjukt nöjd ut.

Jag klättrar vidare och kommer upp till sista checkpointen för tredje stämplingen. Handlar lite mat, fikar och cyklar vidare. Nu ska det enligt personalen vid kontrollen bli lite enklare. De säger att det värsta är gjort och jag känner mig pigg.

Kommande 10 mil är mycket lättare, inte så kuperat och inte speciellt tekniskt. Det rullar på bra fram till L´isle Jourdain där karaktären på rutten börjar ändras. Nu går spåret till stora delar i kanten av åkrar och fält. Bitvis är det lite lerigt men i huvudsak hårt och gropigt. I Auch har jag spanat in ett Mc Donalds och jag kommer fram under kvällen. Perfekt för en riktig brakmåltid och några stödburgare i ryggsäcken. Jag handlar för ca 200 kronor, folk tittar konstigt på mig när jag trycker maten i ansiktet och packar ner några burgare i min skitiga ryggsäck.

Jag känner mig fortsatt pigg när mörkret kommer, spåret blir tuffare, varje kyrka ligger på en höjd och vi ska besöka dem allihop. Det blir mer lerigt och nån gång efter midnatt strax före staden Marciac korsar rutten en åker. Det är brutalt lerigt och jag tvingas putta cykeln. Efter ett tag känner jag att cykeln blir grymt tung att putta och när jag tittar ner så ser jag att bakhjulet inte rullar längre. Leran har packat sig runt kedjestagen och låst upp bakhjulet som kasar i leran. Bara stanna och gräva bort lera så det rullar igen.

Det här upprepar sig några gånger och än en gång visar det sig att jag ska sluta räkna på hur lång tid vissa saker kommer att ta. Mina initiala tankar på att ösa på till målet kändes helt plötsligt orimliga. I Marciac var det fest på gatorna när jag cyklade genom staden mitt i natten. Jag tror klockan var runt 0200 och jag började bli lite sömnig. Vädret såg fint ut, det var stjärnklart, prognosen i telefonen såg bra ut, inget regn i antågande så någon mil senare bestämde jag mig för att sova lite på ett fält precis bredvid stigen under bar himmel. Jag gav mig själv 3 timmar, bytte till torra kläder och kröp ner i bivyn.

250,6km 3929 höjdmeter

Dag 10

Vaknade efter två timmar av att det regnade. Det är inte möjligt!! Det var ju stjärnklart och ingen risk för regn. Försökte krypa in längre in i bivyn men kunde inte somna om. Lika bra att hoppa upp och cykla. Bytte om i regnet, i kylan så det gick ganska snabbt att komma iväg. Försökte undvika att blöta ner mina prylar för mycket även om det började närma sig slutet av loppett. Regnet bättrade på leran och utmed vattendragen var det rejält slirigt. Jag halkade omkring både på cykeln och till fots och även denna dag skulle kosta på.

Käkade i utkanten av Lourdes innan jag cyklade igenom turistmetropolen, folk och kommers överallt. Det var lite av en chock efter att ha varit ganska ensam under flera dagar.

Efter Lourdes blev det lite annorlunda igen, lite mindre lera och lite mer kuperat. Kortare partier svängde vi av vägarna och ner mot lerigare partier men det blev bättre.

Jag närmade mig Pyrenéerna, det närmade sig kväll och jag funderade på hur jag skulle ta mig an avslutningen. Köra på i kanske 12 timmar till genom natten skulle förmodligen vara möjligt, bara det inte blev gyttjebrottning i mörkret då kunde det ta avsevärt längre tid och jag skulle förmodligen behöva sova. Jag hade inte mental kraft kvar för att hantera en misärnatt. Jag pallade inte. Blotta tanken på att släpa mig fram i lera och regn, i mörkret blev för mycket. Istället beslutade jag mig för att avsluta på ett positivt sätt. Jag ville försöka njuta av avslutningen av det här äventyret, ta med mig positiva minnen istället för misär. Så fick det bli. I Navarrenx med 11 mil kvar tog jag in på ett hotell. Tog en dusch och avnjöt en middag med ett glas vin och efterrätt. Det var helt underbart, kändes lite märkligt men ändå helt rätt. Jag låg nu på en stabil niondeplats, hotet bakifrån var obefintligt och jag kanske skulle kunna krigat mig till en åttondeplats om jag kört på. Äventyret och upplevelsen är mina främsta drivkrafter, tävlandet kommer kanske i tredje hand. Efter middag, spenderade jag lite tid med cykeln och såg till att den skulle vara redo för avslutningen.

190,6km 2586 höjdmeter

Dag 11

Sov ordentligt men lämnade ändå hotellet i mörkret. Inledningsvis var det lite lera och taggbusksnår men ganska snart övergick spåret till små, vackra, kuperade vägar och stigar i Franska Baskien. Husen bytte karaktär från grått till putsade vita med gröna eller röda fönsterluckor och snickerier. Det var fantastiskt vackert och soluppgången på en av dagens högsta passager var så himla fin.

Jag hade fattat helt rätt beslut som kunde njuta av det här i dagsljus. Kilometrarna tickade långsamt ner, det var grymt kuperat men jag kom närmare och närmare målet i Mendionde. Jag kände igen känslan av att på ett sätt bara vilja komma i mål och slippa cykla samtidigt som jag inte ville att äventyret skulle vara över.

Jag stannade, fotograferade, njöt och cyklade och vid 14-tiden trampade jag in i Mendionde, uppför den sista backen och fram till målet vid restaurang Etcheban. Utanför stod arrangörer, fotografer och cyklister som gått i mål eller på annat sätt tagit sig till målet. De hejade och gratulerade och det var helt perfekt. Vackert väder, hejande människor, en sista stämpel och en kall öl. Magiskt.

Magiskt var ordet!

109,8km 2525 höjdmeter

Dag 7

Sov som en kung på sunkhotellet och lämnade långt innan de öppnat för dagen. Det här är en sån där dag som jag inte kommer ihåg så mycket av. Jag var ensam hela dagen efter pushen över berget dagen innan. Jag har inte tagit så värst många kort heller så det var väl inte så märkvärdigt.

Jag har för mig att det var ganska kämpig terräng och en hel del kamp till fots. Det var några riktigt tekniska utförskörningar med stenar och rejäl lutning. Ett parti passerade en spöklik skog med mängder av spindelnät och silkeslarver. Man var helt täckt av larver och spindelnät efter bara några meter och plockade larver ur kläder och hjälmen flera timmar efter passagen. Skönt att inte vara här på natten.

Under tidig kväll stannade jag till i Forgés på en restaurang och käkade pasta och drack kaffe. Strax efter stoppet var det en hygglig klättring där jag blev ikappsprungen av en ganska berusad man i bar överkropp. De hade fest och ville självklart prata med cyklisten.

Jag stannade till kort, tog en klunk öl, tackade för mig och rullade vidare. I mörkret senare cyklade jag utmed floden Dordogne, superfint och det verkade vara populärt bland cyklister.

I Beaulieu-sur-Dordogne slog jag till på en camping. Det var sedan länge stängt för incheckning men gick att lösa med personalen i serveringen. Jag ville tvätta av mig efter en varm dag och var nära att få ett fint tält för bara 10€ men det blev några timmar i bivybagen, inte helt fel det heller.

192,1km 3605 höjdmeter

Dag 8

Startade dagen med ungefär 23 mil till CP3 och hade en svag förhoppning om att det kanske skulle vara möjligt att ta mig till checkpointen under dagen. Kom till Roc Amadour lagom till frukost och stannade på ett hotell för att käka ordentligt. Roc Amadour är en pilgrimsstad, ett turistmål och riktigt vackert. Jag tryckte i mig så jag fick valuta för pengarna, stoppade några extra croissanter i väskan och tog mig an ravinen. Stenigt, brant och tekniskt och självklart fick en hel del avverkas till fots. Det gick tungt och långsammare än jag hoppats och förhoppningen att ta mig till kontrollen kändes snart orimlig.

Klockan närmade sig 21.00 och mörkret började komma krypande. Helt plötsligt började det blåsa kraftigt från alla möjliga håll och sekunderna efter det började det att blixtra. Typiskt. Åskstorm och säkrast att försöka hitta någon form av skydd så fort som möjligt. Har man otur kan de här åskstormarna bli riktigt elaka och att försöka gömma sig under ett träd är kanske inte bästa lösningen. Jag kollade min GPS och mina noter. Ungefär 10 km kvar till närmsta stad Saint-Antonin om jag skulle fortsätta följa rutten, vilket i sämsta fall skulle ta ungefär en timme. Förhoppningsvis går det hitta ett rum där, sova några timmar och kanske har stormen dragit över efter det. Alternativet att ta närmsta vägen till staden skulle säkert spara minst 30 minuter men skulle innebära att jag skulle behöva ta mig tillbaka till där jag avvek från rutten och fortsätta därifrån i morgon bitti. Det kändes verkligen inte lockande att behöva ta sig tillbaka imorgon och än så länge var inte vädret så illa. Jag bestämde mig för att köra vidare längs rutten och satsa på Saint-Antonin. Snart blev det teknisk stig igen, stenigt, brant och mörkt i skogen. Jag tävlade mot stormen och hoppades hinna före. Det var som att jag fick extra kraft och höll ett mycket högre tempo nu än för några timmar sedan. Jag närmade mig staden norrifrån och det avslutades med i princip en downhillbana i mörkret med en fullt lastad stel monstercross. Tog det säkra före det osäkra och gick en stor del av den här delen. I staden var det fest och fullt ös. Musik, karuseller och folk överallt ackompanjerade av fyrverkerier, åska och blixtar. Jag följde gpx-spåret genom staden, stannade, kollade booking.com bara för att se att allt verkade fullbokat. Frågade på ett hotell men fick samma negativa svår som via internet. Det såg inte ut som att jag skulle hitta någonstans att sova utan alternativet verkade bli att fortsätta och försöka hitta ett tak någonstans. Jag bestämde mig för att käka en pizza innan jag drog vidare. Hade mest ätit godis, bullar och nötter sedan frukost så skulle det bli en misärnatt var det lika bra att starta den mätt. Jag beställde och satte mig under ett stort parasoll för att få lite skydd mot regnet. Pizzan ställdes fram och jag högg in. Det såg förmodligen inte ut som jag ätit på ett tag när jag smustig, svettig och troligtvis ganska illaluktande med en lastad cykel bredvid mig tryckte i mig maten. Jag hann inte käka speciellt mycket innan en dam kom fram och på knackig engelska frågade om jag hade någonstans att sova för det skulle ju regna hela natten. Jag svarade nej, samtidigt som hennes man begrundade min cykel. De erbjöd mig att få sova i deras trädgård bara några hundra meter bort. Jag frågade om det fanns ett tak att sova under då jag bara hade en bivybag med mig och den funkar ganska dåligt i ösregn. Jodå det fanns och med pizzakartongen i handen uppgraderades snabbt trädgården till eget rum och dusch i deras hus. Fantastiskt vilken gästfrihet och vilken otrolig tur jag hade. Som cyklist ser man verkligen ofarlig ut och det är inte ovanligt att folk vill hjälpa till.

Jag åt färdigt pizzan på deras veranda medan vi försökte prata om loppet, jag visade trackingsidan och det var nästan overkligt trevligt. När jag ätit upp dukades det fram fransk ost, bröd och vin och jag fortsatte att äta medan de skojade om att de inlett med att erbjuda en sovplats i trädgården. Klockan var säkert runt 23 och de undrade när jag tänkte börja cykla igen. Jag kände mig lite obekväm med att dra till med en för tidig tid och bestämde mig för en lite längre natts sömn. 06.00 blev mitt svar och då blev jag direkt erbjuden frukost 05.30. Jag försökte vänligt avböja men de insisterade. Dusch, tvätt av cykelbyxor, tandborstning, värktabletter för mina knän som envisades med att göra ont på natten och sedan sova. Vilken otrolig tur jag haft. Nog för att den här lilla mysstunden tog lite extra tid men det var det väl värt.

185km, 3790 höjdmeter

Dag 4, fortsättning:

Efter att jag fått andra stämpeln i kortet cyklade jag ut ur Quarré-Les-Tombes mot den omtalade Morvan-skogen. Ganska snabbt gick spåret in på stigar i skogen. Det började skymma och i skogen var det mörkt nog för att jag snart skulle behöva lyse. Stenigt, bitvis ganska tekniskt och långsamt.

Jag tuggade på, passerade ett enormt kloster i en dalgång innan jag kom fram till en vacker sjö. Lite längre fram längs sjökanten stod några få husbilar uppställda. En man i en stol påkallade min uppmärksamhet och jag stannade till. Han undrade om det var någon form av tävling och vi bytte några meningar om vad jag höll på med. Han hade sett några fler cyklister passera och blivit nyfiken. Solen var på väg ner och han undrade hur jag brukade göra med sömn och var jag sov. Några meningar senare hade jag blivit erbjuden både tält och middag. Vilken lyx, väderprognosen såg inte helt stabil ut så tält istället för bivy-bag lät ju inte fel. Grillat på stranden skulle ju inte heller sitta helt fel. Jag påminde mig själv att det var långt kvar av loppet och att lite riktig mat och god sömn skulle löna sig. Medan jag tog ett bad i sjön och tvättade upp mina kläder grillades det kyckling, lagades mat och sattes upp tält. Mannen i stolen var engelsman och på husbilssemester med sin fru och deras två hundar. De var jättetrevliga och vi satt vid sjökanten, käkade och pratade om allt möjligt. Jag åt kyckling, cous-cous, sallad och drack en öl och en cola till. Sedan blev det kakor innan jag kände att jag behövde få några timmars sömn och var tvungen att tacka för gästfriheten. Så himla trevligt och ännu ett bevis på att man har väldigt lätt att få kontakt med folk när man cyklar omkring skitig och eländig på en cykel med packning.

193,4 km och 3593 höjdmeter

Dag 5

Jag kröp ur tältet tidigt, klädde på mig och cyklade iväg i mörkret. Skog, stig och det dröjde inte så länge på förmiddagen innan tävlingens första åskstorm drog in. Jag tog skydd i en busskur under den värsta blåsten, käkade lite bröd, tog en tupplur och kröp i regnjackan innan jag fortsatte. Det gick ju inte att sitta där och gömma sig, i värsta fall skulle det ju fortsätta att regna hela dagen. 

Vilket det nästan skulle göra. Det regnade som bara den och vattnet forsade längs stigarna i skogen. Det blev som väl var inte lerigt utan bara blött. Allt var blött och det dröjde till långt inpå eftermiddagen innan det slutade regna och jag började torka upp. Då hade jag tagit mig ur Morvan och stötte ihop med Jorne igen. Vi käkade pizza till kvällsmat i Bourbon-Lancy och rullade några avslutande lätta, platta mil i mörkret längs med Loire innan vi slog nattläger bredvid en fårhage. Inledningsvis undrade nog fåren vad som hände på andra sidan stenmuren för de lät ordentligt högt ända tills vi tystnade.

206,9km och 3462 höjdmeter

Dag 6

Det blev en kortare natts sömn den här natten. Kallt, fuktigt och jag saknade verkligen sovsäcken den här natten. Det hade säkert varit lite behagligare lite högre upp men nu var jag ju tyvärr på låg höjd. Jag var snabbare klar än Jorne och drog iväg när jag var klar. Inledningen var flack men ganska knixig, bitvis var det mer bushwacking än cykling och stigen var riktigt svår att hitta.

Under dagen skulle jag sannolikt ta mig in i Massif Central och de högsta passagerna på hela racet. Jag kände ett sug efter att ta en natt inomhus efter att ha legat i bivybagen och huttrat natten innan. Jag har inga större problem med att ha några ruffa nätter bara jag får komma in och sova inne var tredje eller var fjärde natt. Vissa av deltagarna sover alla nätter ute men det tror jag inte att jag skulle palla. Stridsvärdet höjs så pass mycket av ett natt i en säng efter en varm dusch och gärna lite lagad mat att jag prioriterar det. Då kan jag sova lite mindre de nätterna jag sover ute när jag vet att det väntar lite lyx om någon eller några dagar. Under eftermiddagen nådde jag höjderna och klättrade upp till dryga 1000 meters höjdBitvis brant och hike a bike, bitvis fin cykling. Jag hittade ett boulangerie strax innan det vände neråt igen och laddade upp med godsaker.

Utförskörning ner till 700 meter och byn Olby där jag hoppades det skulle gå att hitta ett rum. Jag cyklade in i byn tillsammans med Marco från Italien som körde med riktigt minimalistisk utrustning. En cyclocross med bara två små väskor, knappt någon sovutrustning eller varma kläder och landsvägsskor. Jag fattar inte hur han bar sig åt.

Så mycket som jag fick gå och putta cykel hade jag varken haft skor eller fötter kvar om jag kört med stenhårda landsvägsskor. Marco kunde inte tänka sig att sova ute på lite högre höjd utan prylar och blev mer besviken än jag då vi upptäckte att det bara fanns ett litet pensionat utan lediga rum i Olby. Jag beställde en hamburgare och kollade rutten framåt. Det fanns en camping ett par kilometer längre fram och därefter började stigningen upp till banans högsta punkt på 1400 meter. Vädret kändes bra, det var lagom varmt, minimal vind, inga moln och prognosen såg bra ut. Jag käkade upp, fyllde på matväskan och bestämde mig för att göra ett försök att ta mig över berget. Skulle jag bli för sömnig så hade jag ju grejer som borde räcka till. Klättringen var till största del cykelbar och riktigt fin, det krävdes ganska snart att jag tände mina lampor och det var riktigt nice i mörkret.

När jag kom upp på toppen vände det ner i kanske 200 höjdmeter innan jag skulle upp igen till dryga 1400. Utför fick jag gå en del för det var stökigt och jag ville inte riskera en vurpa i mörkret. Upp igen och sedan ner till La Bourboule på 800 meters höjd. Vid midnatt kom cyklade jag in i staden som var avsevärt mycket större än Olby. Gott om hotell och restauranger och jag stannade utanför ett hotell utan större förhoppning mitt i natten. Det var låst men det satt några personer där inne. Jag knackade på och de öppnade. Fullt tyvärr men de erbjöd sig att hyra ut någon form av personalrum som normalt sett inte var till uthyrning. Skit samma. Jag hade slitit ganska många timmar, frusit natten innan, passerat banans högsta punkt så jag slog till. När jag kom till rummet i en avkrok av hotellet förstod jag varför de inte hyrde ut det. Bra sunkigt, dörren gick inte låsa men sängkläderna verkade rena och det fanns en dusch med varmvatten. Jag barrikaderade dörren, duschade, tvättade kläder, satte lamporna på laddning, petade i mig en panodil mot mina värkande knän och somnade.

200,4 km och 3733 höjdmeter

Det var dag 2 och jag hade precis fått första stämpeln i brevetkortet. Jag hade ungefär 40 mil till Foret Orient som är en skog vi inte fick passera nattetid. Mellan 21.00 och 06.00 var det förbjudet att passera och skulle man komma dit efter 20.00 var man tvungen att vänta i 10 timmar. Det här var jag ju inte sugen på och om det inte skulle bli för svårcyklar borde jag ha en möjlighet att hinna. Jag skulle behöva cykla drygt 20 mil dag 2 och knappa 20 innan kvällen dag 3.

Det var inledningsvis ganska lättcyklat ner mot floden Meuse. Rutten gjorde några avstickare uppför branta backar söder om floden där det i princip var omöjligt att cykla. Värmen gjorde det inte enklare även om den här första varma dagen gick ganska hyggligt. Jag träffade ganska många andra cyklister, både lördags- och söndagsstartare men vi hade alla fullt upp med oss själva och vår egen kamp. Vi passerade utkikspunkter, krigsgravar och mindre byar. Kyrkogårdarna blev perfekta platser att fylla på vatten och kyla av huvud och överkropp.

Sam som lagt banan hade praktiskt nog sett till att vi passerade kyrkor och kyrkogårdar så fort det var möjligt. I Dun-sur Meuse visste jag att jag behövde bunkra upp ordentligt. Här var sista chansen på drygt 7 mil att handla något. 7 ganska tuffa mil innan Verdun. Jag köpte chokladmjölk, yoghurt, chips, kakor, cola, ost, och fyllde flaskor och ryggsäck så jag skulle klara mig. Sträckan in mot Verdun var väldigt speciell. Vi passerade utplånade byar, som i princip bara bestod av krevadgropar och skyttegravar. Bland groparna stod figurer föreställande de som bott i byarna innan striderna. Mörkret kom och med det några svårnavigerad stigar, några fick jag leta efter, någon hittade jag aldrig utan fick ta en annan som gick i rätt riktning. Fullt acceptabelt ändå om man försöker sätta sig in i arbetet det krävs att få till ett 230 mil långt lopp med så här mycket stig. Precis innan monumenten i Verdun var det några branta puttbackar och sedan asfalt fram till monumentet. Ossuariet med kvarlevor efter 130.000 oidentifierade och den enorma gravplatsen med oräkneligt många vita kors. Jag lyste med pannlampan men det var svårt att greppa.

Totalt dog närmare 700.000 i striderna runt Verdun och längs med småvägarna vi cyklade stod skyltar om att det fanns oexploderad ammunition bredvid vägen. Jag kom in till Verdun runt 23 tror jag, slog till på en camping för 10€, duschade, tvättade kläder och slog läger med min bivy på gräset. 222,6km, 3400höjdmeter.

Dag 3

Jag startade tidigt. Gick upp 04.00 för at hinna till förbjudna skogen. Hann knappt ut ur Verdun innan spåret gick in i en skog och jag möttes av en grävd downhillbana. Inte helt enkel cykling i mörker på en stel 29:a med bockstyre och närmare 20 kg totalvikt med vätska och mat. Det slutade med att jag fick kasa på skorna med cykeln bredvid mig i de stökigaste partierna. Inte direkt så att jag var sugen på att chansa och riskera en vurpa. Frukost på ett Boulangerie, magsikt ändå att trampa in i en liten by precis efter soluppgången och känna hur det doftar av nybakat bröd, croissanter och andra godsaker. Det blev duktigt varmt den här dagen, sannolikt den varmaste dagen under hela loppet med runt 40 grader och stora partier helt utan skugga. Jag tror jag drack minst 10 liter nästan utan att behöva kissa. Jag bättrade på saltbalansen med en Resorb om dagen och några salttabletter från Umara varje dag. Sedan försökte jag käka lite extra salt såsom chips, salta nötter m.m. Ett tag kändes det som att jag bara kämpade mig från kyrkogård till kyrkogård. Hade jag inte haft pressen med skogen så hade jag nog tagit en siesta i värmen men nu vågade jag inte.

Jag brukar klara värme ganska bra när jag cyklar men den här dagen kändes det som att jag balanserade på en knivsegg och tvingades vara riktigt noggrann med mina åtgärder för att det inte skulle bli riktigt dåligt. Får man värmeslag så är man illa ute. När det fanns möjlighet köpte jag kalla drycker eller glass, vattnet i flaskorna blev ju 40 grader varmt nästan direkt så jag fick ta alla chanser. I Radonvilliers kände jag mig säker att jag skulle hinna. Där hade en dot-watcher ställt ut en stor skylt utanför sitt hus och bjöd på kall cola, kakor och kallt vatten. Riktigt nice och riktigt nice att veta att det inte var så långt kvar till skogen.

Rullade vidare, passerade en damm och därefter den beryktade skogen som gick riktigt smidigt, mest grusväg och småvågar. När jag kom till Bar-Sur Seine bestämde jag mig för att försöka hitta ett hotell så jag kunde sova inne. 20.45 med 15 minuter kvar till köket på hotellet stängde checkade jag in och tog plats i restaurangen i mina ganska ofräscha cykelkläder. Jag hade haft ganska svårt att få i mig annat än flytande energi i värma så lite riktig mat, en humlebaserad sportdryck, dusch, klädtvätt och sömn skulle sitta fint. 237,8 km, 2044 höjdmeter.

Dag 4

Jag brukar försöka komma iväg tidigt och gjorde så även denna dag. Stannade ju ganska tidigt kvällen innan så en tidig start var på sin plats. Fick med en baguett från hotellet som frukost som jag mosade i mig bland vinrankorna innan jag tog second breakfast på ett lämpligt Boulangerie.

Kuperat, grusvägar, stigar i åkerkanter, vackra byar och vingårdar var dagens inledande tema. Temperaturen var mer behaglig och det rullade på hyggligt. Ju längre dagen gick desto mer stig och sten blev det. Jag började närma mig Morvan och checkpoint 2 i Quarre-Les Tombes. Sista biten upp mot checkplinten var bedrövlig. Jag såg att jag hade mindre än 10 km kvar och borde snart vara framme. Borde ja. Så skulle man inte tänka på det här loppet, stigen blev stenigare och stenigare tills det inte gick cykla längre, putta, putta, ut på en åker, en fullkomligt igenväxt passage med taggbuskar som rev sönder händer, armar och kläder. Brutalt vilka taggbuskar, nästan som långa rosor med långa eländiga taggar. Jag försökte ta mig runt utan att lyckas och fick övergå till att rulla cykeln framför mig på bakhjulet för att hålla undan så mycket taggar som möjligt.

Det måste tagit minst 1,5 timme att ta sig de här sista kilometrarna upp till byn. Jag var måttligt road när jag kom upp till cafeét med beachflaggorna. Som väl var möttes jag av lite andra cyklister som satt och garvade åt eländet, lika sönderrivna som jag. Stämplade, fyllde vatten, köpte en glass och en läsk och drog vidare för att utnyttja det sista av dagsljuset.

Fortsättning följer…

Vi som skulle starta på söndagsmorgonen samlades strax före 06.00 på strandpromenaden i Bray Dunes. Starten skulle gå vid soluppgången kl. 06.24 och arrangören ville ha oss på plats för att kolla trackers m.m. Jag hade med mig en mjukkonserv med värmepåse så jag tryckte i mig lite varm mat precis innan starten, alltid bra att ha lite energi att cykla på. I övrigt hade jag gott om mat och vatten. 1,5 liter sportdryck och 2 liter vatten samt käk för säkerligen 20 timmars cyklande. 200 gram mandelmassa, choklad, energikakor, 2 gel, bullar, nötter och en påse ahlgrens bilar om jag minns rätt. Starten gick självklart bakom en Citroen CV2:a och som vanligt när fältet med ca 40 cyklister släpptes iväg så blev det ganska hård körning.

Det var tillåtet att köra klunga till Kemmelberg efter ungefär 7 mil och det bombades på ordentligt. Jag tog det som vanligt hyggligt lugnt och såg till att dricka och äta ordentligt, ganska övertygad om att jag skulle nöta ner ganska många av de som låg och bombade lite längre fram. Det skulle ju trots allt cyklas 230 mil i tuff terräng.

Inledningen av banan var platt och ganska lättcyklad. Några få backar såsom kullerstensbacken Kemmelberg bröt av plattåkningen. Strax före den backen var jag mer eller mindre ensam och kunde hålla mitt tempo. Jag stannade på Mc Donalds i Orchies efter 14 mil precis som jag planerat och käkade ordentligt. Det var varmt och dessutom dags att fylla på vatten.

Efter Orchies började kullerstenspartierna med skyltar från cykelklassikern Paris Roubaix dyka upp och vi passerade några kortare sektioner pavé innan Arnebergskogen skulle passeras från Norr mot Söder. För er som har sett loppet så vet ni att när proffsen bombar igenom där kör de från söder mot norr och svinfort på kullerstenen. Själv cyklade jag mestadels vid sidan av stenarna i något lugnare fart. Mäktigt ändå att ha sett den här klassiska cykelsträckan i verkligheten och fått uppleva hur otroligt ojämn pavén är. Nästan obegripligt hur de kan cykla så fort på så här dåligt underlag.

Vi hade fått rutten på 20 st GPX-filer som var mellan 7 och 15 mil långa. De 2 första var på drygt 10 mil vardera och som jag skrev tidigare ganska platta. Efterhand som dagen gick så började det se rimligt ut att få ihop 30 mil första dagen. Det skulle i så fall vara en riktigt bra start och skönt att ha lite buffert på min plan med minst 21 mil i snitt/dag. Jag var väl medveten om att det skulle komma mycket tuffare dagar med mer kupering och mycket mer stig. En bit efter Arenberg så körde jag lite tillsammans med 2 engelsmän. Vi höll ungefär samma tempo och när det närmade sig kväll började vi bli sugna på mat och behövde fylla vatten.

Hittade ett snabbmatställe som hade varit perfekt om det inte varit för att det var alldeles fullt med folk. De sålde jättemackor med pommes och jag tänkte direkt att man kunde käka halva och klippa andra halvan till frukost. Kön var dock jättelångsam och jag bestämde mig snabbt för att bara fylla vatten och dra vidare. När jag lite senare stannade för att dra på reflexväst och få igång all belysning kom engelsmännen ifatt igen. De hade också gett upp hoppet om mat och kört vidare. Efter 306 km slog vi strax efter midnatt läger i ett hus som inte var färdigbyggt utan bara bestod av väggar, betonggolv och tak. Jag bytte till torra kläder, borstade tänder och fixade med liggunderlag medan en av britterna la sig direkt på betongen i sin sovsäck i sina fuktiga cykelkläder. Bara att konstatera att vi alla är olika och har olika behov. Jag tror dock att det är viktigt att få lufta framförallt skrevet och slippa de fuktiga cykelbyxorna några timmar om man vill undvika problem längre fram i tävlingen. Jag stannade ungefär fyra timmar och drog vidare mot checkpoint 1. Det började bli lite mer stig redan nu men var fortfarande relativt lättcyklat. Jag och en av britterna som heter Stu käkade frukost på ett Boulangerie i Rocroi. Helt magiskt att cykla in i en Fransk småstad och känna doften av nybakade croissanter och andra godsaker. Vi hade redan börjat komma ifatt de som startade under lördagen och i Rocroi satt tre cyklister och käkade frukost när vi rullade in. Jag var lite förvånad och trodde faktiskt att det skulle dröja lite längre innan detta skulle hända. Kaffe, bröd och lite extra bullar till packningen så rullade det på fint ett par timmar till innan jag nådde Checkpoint 1 i Charleville-Mezierez. Jag hade med mig en minimalistisk ryggsäck, i princip bara en tygpåse med snören som fungerar både som remmar och dragstängning till påsen. Som en klassisk gympapåse. Den var klockren när jag handlade bullar, baguetter, chips och annat lätt och skrymmande.

Sam som är banläggare och arrangör av loppet mötte upp på torget i Charleville-Mezierez med stämpel och penna. Brevetkortet stämplades och det ritades på ett klockslag. Sam upplyste om att det skulle bli en varm dag och förmodligen ännu lite varmare med runt 40 grader kommande dag. Det gällde att dricka och äta ordentligt och göra sitt bästa för att hålla nere kroppstemperaturen. Jag kände mig pigg, cykeln funkade fint, jag hade fått en bra start och passerat en del av de som startade hårt med att cykla lite längre in på natten och ta en ganska kort första vila.

Hittade ytterligare en film som en av deltagarna gjort så bjuder på en kort inblick i loppet som avslutning av det här lilla inlägget.

Au Revoir

Jag brukar få lite frågor om resor med cykel och inför tävlingar så jag tänkte inleda storyn om French Divide #3 med just ett sådant inlägg.

Uppladdningen blev inte den bästa tänkbara tyvärr. Fick sent besked från min arbetsgivare att jag skulle åka till Bydgoszcz i Polen i två veckor och komma hem därifrån med mindre än en vecka kvar till resan till starten. Jag hade planerat för att vara ledig och hinna fixa och träna men så blev det inte tyvärr. Istället blev det genomgångar, death by powerpoint och stillasittande. Hade med mig datorn och gjorde en del rattplanering på kvällarna vilket var behövligt. Även om det var en fast rutt ville jag ha lite koll på vad som komma skulle. Jag gjorde små minneskort med höjdprofiler och städer där jag skulle kunna handa mat. Att göra en plan för exakt hur långt man skall cykla varje dag, var man ska sova, handla mat m.m. är enligt mig inte möjligt om man vill tävla. Det går såklart om man är ute på tur och har kortare dagsetapper men inte när man vill köra så fort man kan. Terrängen, vädret, kroppen, huvudet, sömnen m.m. kommer påverka dagsetapperna och är man pigg och det är bra förutsättningar skulle det ju kännas fel att stanna för att sova. Jag gjorde därför en mer generell planering för att ha något att utgå ifrån. Vissa partier skulle bli ganska öde med långa sträckor mellan affärer och restauranger så jag visst åtminstone var jag skulle behöva bunkra upp med energi och vätska.

Träningen då?

Sista veckorna tror jag inte har någon större betydelse, bättre att försöka vila, sova och kanske äta lite extra än att försöka ta ikapp den träning som inte blivit gjord. Jag hann med att köra ett längre pass med i princip tävlingspackning för att testa allt. Körde närmare 20 timmar och fick känna på lamporna m.m. ordentligt. Hade gärna gjort någon mer längre tur med Salsan men man hinner inte allt.

Cykeln då?

Jag hade bytt till lättare utväxling och satt på en 34 klinga fram. Bak körde jag med standard 10-42. Kedja, växelvajer m.m. var i bra skick så jag gjorde inget åt dem. Däcken bytte jag plats på, tänkte jag skulle ha lite mer att slita på bak. Fyllde på lite mer tubeless-sealant och såg till att allt var helt och rent innan jag packade cykeln i en cykelkartong. Jag har rest ganska många gånger nu med cykeln i kartong och tycker att det funkar riktigt bra. Lite rörisolering och om man har lite stoppning som bubbelplast m.m. så går det ganska bra. jag behövde lossa framhjulet, ta bort pedalerna och lossa styret. Det var allt som behövdes för att få plats med cykeln i kartongen. Största nackdelen med att resa med cykelkartong är väl att kartongen inte har några hjul och blir ganska tung att bära omkring på så fundera till på hur mycket ni kommer behöva bära innan ni bestämmer er för den lösningen.

Resan då?

Ganska enkelt. Jag har åkt en hel del med SJ och cykelkartong och hittills har det funkat bra. Cykeln skall vara packad i emballage, kunna bäras ombord och får tas med i mån av plats. Jag brukar boka plats i vagn 7 där finns det lite mer plats och sedan ställa kartongen på högkant så att den inte är i vägen. Någon enstaka gång har det blivit lite diskussion med tågvärden men än så länge har det löst sig. Jag tog tåget från Nässjö till Kastrup och väl framme checkade jag in cykeln som mitt enda incheckade bagage. Reser man med SAS så kostar det inget extra så länge kartongen väger under 23kg. Dock verkar det som att man nu skall förbaka cykel, vilket jag missat. Det löste sig ändå. Som handbagage med cykelskor, elektronik, kläder m.m. kör jag gärna IKEA´s billiga ryggsäck som jag kastar tillsammans med nån t-shirt, kalsonger och ett par utslitna skor jag rest i. Resan gick fint, både jag och cykel landade i Bryssel på runt fredag lunch i god tid inför tävlingen som skulle starta först söndag morgon. Huvuddelen av de 126 deltagarna skulle starta redan lördag morgon men vi var ett 40-tal som siktat in oss på söndagsstart och jakt.

Sedan då?

Tog tåget med kartongen från Bryssel till Brügge. Supersmidigt, tågvärden hjälpte mig lasta kartongen i ett lastutrymme och knappt 2 timmar senare var jag i Brügge. Packade upp cykeln på stationen och lyckades lämna kartongen hos ett cafe där jag handlade en macka. Rullade till mitt hostel, gick igenom cykeln, käkade middag och sov. Lördagen ägnades åt att cykla de 6 milen till Bray Dunes och registreringen. Känns alltid bra att ha cyklat lite och känt efter så att allt sitter som det ska och funkar. Registreringen gick smidigt och därefter trampade jag till campingen dr vi fick möjlighet att sova gratis natten före race. Det var fint väder och uppehåll så jag var inte så orolig. Briefing på franska och översättning av viss del av informationen, men jag uppfattade det mest som att de upprepade det som stod i tävlingsinformationen vi fått tidigare. Som avslutning så fick alla 40 cyklister som skulle starta på söndagen presentera sig. Organisatörerna av French Divide vill verkligen skapa en familjär stämning och de lyckas ganska bra tycker jag. Kepsar med förnamn istället för nummer, presentation m.m. gör sitt för att skapa just det. Efter genomgången cyklade jag och köpte en kabab, käkade och försökte sova. Klockan ställdes på 05.00 och jag hade inga större förväntningar på att sova så värst mycket. Jag brukar fundera alldeles för mycket natten före för att kunna koppla av ordentligt.

Nästa inlägg kommer så klart att handla om första delen av loppet. För er som är sugna på att se lite hur det var så länkar jag till Jornes film. Han startade på lördagen men hans kamrat fick tidigt strul med materialet och med kroppen så vi kom att köra ihop en del under framförallt mittre delen av äventyret. Håll tillgodo!

https://www.youtube.com/watch?v=rDTcUofN19U