Jag har funderat en hel del kring vad jag ska hitta på för utmaning till 2020. Efter Morocco Bike Adventure var jag tämligen tömd på energi och suget efter mer misär var lågt. Jag hade ganska långt gående planer på att inte köra något lopp under 2020 utan bara ägna mig åt cykeläventyr utan tävlingshets. Hitta någon trevlig rutt på bikepacking.com eller planera något eget men suget kom tillbaka.

I julhelgen öppnade registreringen till Rhino Run som jag haft lite spaning på och jag skickade in en anmälan. Loppet arrangeras av bikepackingkaraktären Ryan Rhino Flinn och går på grusvägar i Sydafrika och Namibia. Loppet är 275 mil långt har 27000 positiva höjdmeter och går lämpligt nog i november.

För min del känns det som att november passar utmärkt, dels tror jag det kommer funka hyfsat med jobbet och dels slipper jag gärna november i Sverige. November är utan tvekan är årets bedrövligaste månad. Bilderna från rutten ser helt magiska ut. Rutten finns tillgänglig men jag har inte börjat kolla närmare på hur det ser ut med möjligheter att skaffa mat, vatten och möjliga sovplatser men det är ju som väl är gott om tid ännu. Jag kommer säkerligen köra med min Salsa Cutthroat med minst 2 tum breda däck då den funkade riktigt bra i Marocko. Vad jag lyckats läsa ut från beskrivningen så känns det som att hyggligt breda däck kommer vara rätt val. I övrigt tror jag att jag har den mesta utrustningen jag behöver och det räcker nog med lite nya slitdelar till cykeln och ett par nya cykelbyxor från 7Mesh för att jag prylmässigt skall vara redo. Det här kommer att bli riktigt kul och jag ser fram emot ett riktigt spännande äventyr.

Lite sen på bollen kanske men jag har efter tips från Marcus som skannar Cyclingtips bättre än vad jag gör roat mig en del med den här tjänsten.

I Augusti 2019 publicerades en artikel på cyclingtips om tjänsten wandrer som strax därefter krashade och sedan har sett en rejäl ökning av antalet användare. Wandrer är en tjänst som hämtar data från ditt Stravakonto för att presentera alla unika vägar du cyklat på dels på kartor, men även på olika leaderboards som går att sortera från kommun upp till hela världen. Du får alltså en världskarta med alla vägar du cyklat på vilket är ganska kul. Det finns någon form av filter som tar bort motorvägar och även mindre vägar och stigar. Efter lite utforskande här hemma så kan man trots detta hamna på stigar som inte är cyklingsbara.

Jag tycker att det här är ganska roligt och att kunna se hur lite jag egentligen utforskat här hemma är sporrande. Jag har passerat 50% i Nässjö kommun nu och planerar ibland ett distanspass efter nya vägar. Idag trampade jag t.ex. runt i stans villakvarter där jag tidigare inte cyklat och fick ihop 21 nya kilometrar.

Tjänsten är än så länge gratis och det är bara att koppla ihop sitt Strava-konto, vänta några dagar på att all data skall processas och sedan botanisera bland kartor och leaderboards.

Mycket nöje!

2019 är på god väg att ta slut och cykelmässigt har jag haft ett riktigt händelserikt år där höjdpunkterna varit:

• Cabin Fever. Första upplagan av La Lepre Stancas eget Bikepacking event. Jag var delaktig i planeringen och hade även den stora förmånen att få genomföra äventyret. Grymt kul och till 2020 växlar vi upp, läs mer och anmäl er här.
• #120milpåhöghjuling. Mitt sommaräventyr på höghjulingen blev en riktig höjadre. Jag var ute i 10 dagar, träffade underbara människor, cyklade på fina leder och samlade in över 50.000kr till Barncancerfonden.
• MoroccoBikeAdventure. Cykeläventyret i Marocko blev precis så häftigt som jag hoppades. Fantastiska grusvägar, hårt som bara den och minnen för resten av livet.

Planerna för 2020 är inte spikade än. Jag har lite ideér men jag har varit ganska tömd efter Marocko så har inte riktigt velat spika kalendern. Innan jag gör det så skall dock 2019 avslutas helt enligt traditionen.

För femte året i rad kommer jag köra AblocWinterChallenge den 28/12. En hyllning till vintercykling på drygt 30 mil på vintercykel med dubbdäck, skärmar och massor av fika. Jag kör som ledare i en av de långsammare grupperna där vi får möjlighet att njuta lite extra av en lång dag ute. I år blir det lite extra trevligt då vi kommer cykla på nya vägar och inte runt Vättern. Vädret ser ut att hamna kring 0 grader, jag hoppas att det fryser på lite under natten så att grusvägarna blir hårda. Just nu är det ganska kladdigt i Småland.

Utöver detta kommer jag göra ett försök att samla ihop minst 500km utecykling mellan julafton och nyårsafton för att fullfölja Rapha Festive 500. I år är det tionde gången det här körs och jag kör för sjätte gången i rad. Den här utmaningen blir bra mycket enklare om man kör AblocWinterChallenge och bara behöver komplettera med några kortare rundor.

GOD HJUL!

Dag 12 123km 2626 höjdmeter

Jag lämnade Mohamed i mörkret utanför deras hus och tackade så mycket för mat och husrum. Efter att ha tittat på höjdprofilen så visste jag att det ganska direkt skulle bära av uppför Tizi n Test. Klättringen var på närmare 1500 höjdmeter upp till 2100. Det var asfalt och ganska behagligt motlut. Jag hade haft halsbränna tidigare under loppet men nu var det mycket värre och stundtals rejält irriterande. Det kändes i hela bröstet och jag hade svårt att äta och dricka. Magen kändes uppsvälld som en ballong och jag hade en riktigt bedrövlig dag. Märkligt hur det kan svänga från en dag till en annan och ibland från timme till timme. Kung ena dagen med diamanter i benen och nästa dag bedrövlig känsla i både kroppen och huvudet. Jag gnetade mig sakta uppför och stannade på toppen för att försöka få i mig en sen frukost. Det märktes att jag nu var ganska nära Marrakesh då jag mötte flera cyklister, de flest verkade tillhöra guidade grupper som tog sig an bergspasset. Hade den här klättringen legat i alperna hade vi med största säkerhet känt till den. Jag tryckte i mig så mycket mat jag klarade av från frukosten innan jag rullade vidare utför.

Kvällen innan starten hade vi fått några extra ruttfiler från Andi och jag var inte tillräckligt uppmärksam över vilken jag hade läst in i min Garmin Etrex den här dagen. Halsbrännan, att det inte var så långt kvar m.m. påverkade säkert min noggrannhet och rätt som det var upptäckte jag att jag var inne på fel spår när jag kollade tryckningen i samband med att jag stannat i en bergsby för att handla. Inte helt nöjd över mitt misttag att ägnat säkert två timmar åt att cykla och putta mig uppför en liten grusväg helt i onödan bara för att tvingas vända tillbaka ner igen satte jag mig ner utanför butiken, drack läsk och började nästan gråta. Väl tillbaka på rätt spår blev halsbrännan bara värre och värre och i första bästa stad stannade jag och handlade medicin med hjälp av Google Translate.

Jag drack av den trögflytande vätskan helt ovetande om doseringen och bestämde mig för att ta ett tidigt stopp och försöka återhämta. Klockan var inte mer än tre på eftermiddagen när jag svängde in på ett Auberge med 29 mil kvar till mål.

Dag 13 289 km 3273 höjdmeter

Jag hade ingen större förhoppning att köra de 29 milen till mål när jag käkade frukost klockan 6 på morgonen. Jag mådde mycket bättre, hade käkat en ordentlig middag på kvällen och sovit bra men det var långt till målet. Kroppen kändes pigg, jag hade hjälp av vinden och det var i huvudsak riktigt bra asfaltsväg så det rullade på bra. Det var marknad i Imintanoute men jag valde ändå att stanna för att käka riktig mat och fylla på vatten för enligt roadbooken så skulle det vara klart begränsat med affärer och restauranger under de avslutande 16 milen.

Efter maten började det snart gå utför ner mot kusten. Det rullade på riktigt bra och när jag kollade vad GPS-en beräknade för måltid så visade den klockan 21. Det gick riktigt bra, jag var pigg och bombade på utför. Halsbrännan var som bortblåst och det fanns goda möjligheter att nå målet i Essaouira redan under kvällen.

Jag ville dock inte ta ut något i förskott, det räcker ju med lite strul, motvind eller att underlaget byts mot stökig grusväg för att det ska gå mycket långsammare. När jag såg havet med 6 mil kvar till mål vek rutten ganska direkt av norrut in på just en liten grusväg. Det blev brant uppför och motvind. Slut på myset alltså och hastigheten sjönk rejält. Vinden från havet var ingen lek och snart hade jag tappat en timme på beräknad målgångstid. Skit samma, med bara några mil kvar hade jag inga planer på att stanna för natten utan nu skulle jag till målet.

Andi hade slängt in lite av varje under de här sista milen, lös sand, tvättbrädevägar, små bakgator genom byar, allt för att vi skulle få kämpa ända in i kaklet. Till slut såg jag dock belysningen från Essaouira och snart var jag nere på strandpromenaden. Känslan att som andra cyklist rulla de sista kilometrarna in mot målet efter 245 mil, nästan 40000 höjdmeter och 12,5 dags slit var fantastisk. Jag stannade till där GPX filen slutade, precis utanför medinan och när jag stod där kom Steffen och Eric. Eric hade med sig var sin öl så vi skålade, snackade kort om våra erfarenheter och tog några kort innan jag kände att det var läge att hitta någonstans att bo. Klockan var runt 2230 och jag ville inte sova på stranden.

Kommande dagar spenderades tillsammans med övriga cyklister i Essaouira. Andi och Donncha kom med bil morgonen därpå, Julian på kvällen och sedan cyklade Mark i mål under natten. Trots att man mest varit själv så har man ändå delat så mycket med de andra cyklisterna och det är kul att ha någon att prata med om allt. Vi käkade, gick på hamam, drack te och nöt av att bara ta det lugnt. Mark och jag tillverkade cykelkartonger av kylskåpskartonger, packade cyklarna och tog bussen till Marrakesh för lite mer semester innan vi flög hem.

Morocco Bike Adventure var ett fantastiskt äventyr. Hårt men otroligt vackert och väldigt belönande. Jag kände mig säker hela tiden förutom några närgångna ungar som i sin iver att tigga pengar slet i min sadelväska så att jag höll på att vurpa. Människorna på landsbygden och i de mindre städerna var otroligt trevliga och gästfria. Gillar man gravel och äventyr är det här loppet eller varför inte en cykelsemester i Marocko något jag verkligen kan rekommendera.

Dag 10 168km 2050 höjdmeter

Jag kände mig avsevärt piggare när klockan ringde 0530. Sömn, mat och medicin hade gjort nytta och jag bestämde mig snabbt för att fortsätta. Jag hade fjäskat till mig en enklare frukost klockan 06 i receptionen och drack kaffe, juice och käkade bröd innan jag rullade iväg. Jag hade egentligen redan fattat beslutet att inte ge mig ut på Extension 2 som skulle ta mig ut i öknen på en 16 mil lång sträcka helt utan service. Det enda rimliga beslutet när jag inte kände mig helt frisk var ju att välja standardrutten och så fick det bli. I soluppgången svängde jag höger in på det som var standardrutten. Jag låg nu på tredjeplats. Steffen var långt före på Extension 2, Donncha strax före men även han på extension 2 och sedan var Julian något dygn bakom mig. Så länge Steffen och Donncha tog sig i mål kunde jag alltså bli som bäst trea, något jag kände mig nöjd med. Först skulle jag dock ta mig i mål, något som absolut inte är självklart i den här typen av lopp.

Målet med dagen var att ta mig de 17 milen till Ouarzazate och där försöka skaffa ett rum och äta riktig mat. Det kändes som en rimlig målsättning att inte gå för hårt, försöka tillfriskna men samtidigt ta mig framåt. Det skulle dock bli lättare sagt än gjort. Efter de inledande milen på asfalt blev underlaget sämre och sämre. Vägen följde en torkad flodbädd och gick på skrå. Några berber vinkade åt mig på håll när jag följde GPX-spåret på sluttningen men jag tänkte mest att de vill bjuda på te och fortsatte. I efterhand tror jag att de försökte signalera att jag skulle fortsätta i flodbädden istället då vägen jag följde med jämna mellanrum var bortspolad.

Djupa klyftor i vägbanan tvingade mig att hoppa av och antingen hoppa över eller klättra runt avbrotten för att sedan cykla några hundra meter igen innan nästa avbrott. Det gick orimligt sakta, var varmt och det fanns absolut ingenting mer än grusväg, berg och några enstaka hyddor. Så småningom var jag klar med ravinen och istället väntade ett öde ökenlandskap där GPX-spåret följde en väg som knappast använts på många år. Taggbuskar, fler avbrott och svårt att se var vägen egentligen gick var utmanande.

Det började bli kväll, mitt vatten var i princip slut och jag hade fortfarande flera mil kvar till Ouarzazate och började fundera på att jag kanske skulle tvingas campa ute i öknen, utan vatten då det inte kändes rimligt att navigera här i mörkret.

Som tur var fick jag syn på ett av tornen på världens största solkraftspark utanför staden och i solnedgången nådde jag en riktig väg. Med mitt dynamodrivna K-lite lyse var det inga problem att fortsätta och ett par timmar senare checkade jag in på ett hotell i staden. Duschade, tvättade kläder och åt mig rejält mätt på buffén som höll på att stänga för kvällen innan jag kröp till sängs.

Dag 11 212 km 2913 höjdmeter

Även denna dag valde jag att inleda med hotellfrukost något som inte är så vanligt. Normalt sett brukar jag vilja trampa iväg tidigt, innan frukosten öppnade men nu öppnade de redan 0600 och jag ville bara lyckas med att ta mig i mål. Elfte dagen bjöd på en lång, lång klättring från 1000 meter upp till 2500. Inledningsvis på asfalt och därefter på ganska bra grusväg. Jag passerade några mindre bergsbyar och blev stannad av en man i en jeep med en MTB på taket som om jag förstod rätt var arrangör av någon form av MTB-lopp eller event som skulle gå på den här vägen inom kort. Han bjöd på nötter och ville även bjuda på mat men jag ville framåt och tackade nej.

Jag närmade mig toppen av bergspasset och bestämde att jag skulle stanna på toppen och käka pringles och dricka lite coca-cola som jag hade i ryggsäcken. Precis när jag stannade på krönet kom en lirare på moped med ett säkert 4 meter långt avloppsrör fastspänt på tvären på pakethållaren. Han tog upp hela vägens bredd med sitt ekipage. Han vinkade glatt och stannade innan jag hann få upp mina chips. Vi pratade lite, han på franska och arabiska medan jag försökte på engelska och även lite svenska. Han verkade intresserade av min GPS och mina cykelbyxor och tryckte flera gånger på mina lår samtidigt som han ville bjuda på te. Han verkade dock bo på den sidan berget som jag precis cyklat uppför så jag avböjde att cykla ner igen för en kopp te. Sedan skulle vi ta kort och under tiden som vi tog kort valde han plötsligt att ta mig på snoppen. Sjukt förvånad slog jag bort hans hand och sa ifrån, det dröjde dock inte länge innan han gjorde ett nytt utfall mot mitt skrev och jag valde att så fort så möjligt cykla vidare. På väg ner var jag dock ändå lite nöjd över att mina cykelbyxor knappast var rena och jag var glad över att ha knäppt en bild av den här absurda situationen.

Donncha tvingades bryta ute i öknen då han fick alltför stora problem med sina tubelessdäck och så många punkteringar att han helt enkelt kastade in handduken. Nu hade jag en andraplats inom räckhåll bara jag inte gjorde några stora misstag eller att cykeln eller kroppen havererade.

Utförskörningen var inledningsvis stökig på grus men blev bättre och bättre ju längre ner jag kom. Jag började leta i min road book efter lämpliga sovplatser. Jag hade blivit ganska bekväm nu efter alla trevliga och billiga auberge och hotell och var sugen på att sova inne och äta riktig mat. Jag hade inte hittat något att äta sedan frukosten utan levt på det som fanns i mina väskor. Tyvärr verkade jag gå bet. De boenden jag hittat i min planering på Google Maps fanns inte i verkligheten. Det fanns inte ens ett hus på den platsen som det skulle finnas ett hotell. I mörkret i staden Sidi Oasis frågade jag på ett café om det fanns någonstans att bo men fick bara negativa svar. Istället handlade jag på mig lite mat och vatten och cyklade vidare. Snart skulle rutten ta mig upp på ännu ett berg och jag bestämde mig för att hitta en lämplig plats för sovsäcken innan dess. Väl ute ur staden stannade en kille på moped och frågade om jag var okej, jag svarade ja och vi fortsatte.

Några kilometer senare när jag stannade för att kolla höjdprofilen i mobilen och hur långt jag hade kvar till berget kom samma kille ut från en trädgård och frågade om jag ville ha te. Jag svarade att jag letade efter någonstans att sova och han bad mig vänta medan han ringde till sin storebror. Jag fick telefonen och blev av storebror erbjuden att sova i familjens hus. Helt fantastiskt vilken gästfrihet. Vi gick in, hälsade på pappan, mamman och systern. Storebror var på väg hem och jag blev visad till tvättrummet där de fyllde upp en hink med varmt vatten så att jag kunde tvätt av mig. De erbjöd sig även att tvätta mina smutsiga cykelkläder men jag tackade nej, man vill ju inte vara till för stort besvär som svensk. Jag skulle få sova i deras bönerum och de bäddade i ordning på golvet. När storebror som var duktig på engelska kom hem drack vi te och åt bröd med tillbehör och pratade. På TV´n i köket var det fotboll och vi flyttade oss dit till resten av familjen. Storebror hade varit i staden och tittat på Sverige-Spanien som slutade 1-1 och nu tittade vi på Marocko mot Gambia tror jag det var. Mamman och systern lagade mat och det dukades fram kyckling, sallad och pommes som vi åt med händerna från samma fat. De instruerade och jag försökte att härma dem för att undvika att göra några fel. et var jättegott men jag var uppsvullen i magen och hade svårt att äta så mycket som jag borde kunnat göra.

Det var supertrevligt men när klockan passerat 23 kände jag mig tvungen att tacka för allt och försöka sova några timmar. Jag gick till sängs på filtarna i bönerummet helt överväldigad av hur snälla människor det finns och samtidigt övertygad om att man inte ska låta en nyhet om ett mord på två skandinaviska kvinnor påverka ens bild av ett helt land. Tack för gästfriheten Mohamed med familj, ni är underbara.

Fortsättning följer med sista delen av loppet.

Dag 8 186,5km 3384 höjdmeter

Sov ganska dåligt den här natten. Massa ljud utanför den stängda dörren, bilar som stannade, folk som pratade och allmänt störigt så när klockan ringde var jag redan vaken och lika glad att ge mig av ut i mörkret. När jag öppnade dörren såg jag att det låg några lastbilschaufförer och sov på marken precis utanför dörren. Var visst fler som behövde sova lite. Åttonde dagen bjöd på klättring, jag skulle ta mig från 1000m upp till 2600, ner lite och sedan upp till banans högsta punkt på 2900 meter. Jag var seg, mådde inget vidare och hade svårt att äta. Att ha svårt att äta är inget vidare när man skall cykla uppför hela dagen. Rutten gick återigen tillbaka upp i Atlasbergen och förra året under rekognoseringen var det så mycket snö i det högsta bergspasset så att det inte gick att passera. Det var ingen risk för det nu då det var varmt och ännu hade inte snön börjat falla uppe i bergen. Jag slet ont under dagen och kände mig rejält sliten när jag till slut kom fram till bergsbyn Agoudal. Allt i byn var dock stängt och jag fick fråga mig fram för att kunna handla lite vatten. Efter byn blev det grusväg upp mot det högsta passet.

Jag hoppades att lite mat skulle få fart på kroppen igen och stannade till på ett Auberge uppe i bergen som hette La Grotte. Det här stället var mer som en fjällstuga uppe på knappa 2500 meter. En ensam berber skötte stugan och han slängde ihop en berberomelett, bröd, te, cola, frukt m.m. medan jag tog en tupplur på britsen. Jag åt och hoppades, packade ner det jag inte fick i mig och fortsatte uppåt i bergen. Här mötte jag en hel del motorcyklister på off-roadhojar som dammade ner och dånade. Utöver dessa möten så var det dock som att jag hade bergen och grusvägen för mig själv.

Väl uppe på toppen stannade jag till, tog några kort, klädde på mig mer kläder då jag frös och kände på mig att utförskörningen i solnedgången skulle bli kall. Jag mötte Andi när jag var på väg ner. Han fotade och vi snackade lite kort. Jag var dock inte på något vidare humör, frös och ville hinna ner innan det blev mörkt. Utförskörningen gick på ganska dålig grusväg och var slitsam. När jag kommit ner till bättre väg var det redan mörkt, jag mådde skit och stannade på första bästa Auberge. Ett enkelt ställe där de hyrde ut ett rum. Jag tvättade av mig, betalade 50kr, kröp till sängs direkt och hoppades att sömnen skulle få mig att må bättre. Det kändes som att jag höll på att bli sjuk.

Dag 9 47km, 711 höjdmeter.

Natten var miserabel. Jag frös och svettades om vart annat men bestämde mig ändå för att kliva upp och ta mig vidare när klockan ringde. Det var asfalt och när solen började gå upp fick jag som vanligt sällskap på vägen av morgonbussarna med folk som skulle till jobb och skola. Minibussar eller små bussar för ca 20 personer lastades fulla med folk och när det var fullt åkte de på taket eller hängde på bakdörrarna för att ändå få skjuts. Ett riktigt skådespel om man befann sig utmed lite lagom stora vägar vid rätt tillfälle.

Rutten gick genom Gorge du Dades, en turistrik väg i en väldigt vacker dalgång. Jag hade dock lite svårt att uppskatta omgivningen. Natten hade inte hjälpt, jag kände mig febrig, vinglade bitvis fram och efter bara några timmar och mindre än 5 mil avverkade stannade jag vid ett av de hotell som Andi rekommenderat i road booken. Klockan var bara strax efter 8, jag käkade frukost och övervägde mina alternativ. Jag låg tvåa, Steffen var långt före, Donncha kanske 8-10 timmar bakom och Julian kanske ett dygn bakom. Jag hade bara några mil kvar tills där rutten delade sig igen i Extension 2 och standardrutten. Extension 2 gick ut i öknen och bjöd på en 16 mil lång sträcka helt i ödemarken, helt utan service. Jag var definitivt inte i slag för att ta mig an den delen av banan i det skick jag befann mig i. Valet var ganska enkelt och jag bestämde mig för att stanna, hyra ett rum, medicinera och försöka sova. Jag sov, gick upp och käkade lunch, sov igen, åt middag och kände mig lite piggare.

Det ösregnade på eftermiddagen och kvällen och jag hade ändå tur i oturen att det var just den enda dagen med dåligt väder som jag låg inne. Donncha passerade mig under kvällen och fortsatte ut på Extension 2, jag kände mig dock inte stressad av det utan var helt fokuserad på mitt lopp. Jag gick till sängs igen, knaprade lite mer medicin och hoppades att jag skulle kunna fortsätta på morgonen.

Fortsättning följer…

Dag 7 256km 1024 höjdmeter

Jag var som vanligt lite piggare på morgonen än Julian. När jag rafsat ihop mina grejer och var klar för att rulla var han precis på väg upp ur sovsäcken. Han hade haft en riktigt dålig natts sömn och jag hade inte heller sovit så värst bra men nu väntade Sahara och jag kände mig redo.

De första milen till själva ökenloopen gick på asfaltsväg, genom staden Erfoud och så några mil till korsningen där vi fick välja att cykla de 9 milen antingen med- eller moturs. Här kunde man taktisera lite kring vilket håll man valde att cykla. Den östra delen bestod av sanddynerna där det förväntades vara svårnavigerad och långsamt medan den västra delen gick på väg och dessutom hade turiststaden Merzouga där man kunde lösa både mat och husrum. Den östra delen var olämplig, ja kanske rent av riktigt dum att ta sig an i mörkret så i planeringen hade jag tänkt att om jag kom hit under eftermiddag/kväll skulle jag välja moturs och slå nattläger i Merzouga. Om jag däremot som nu kom hit på morgonen med vattenflaskorna och matväskorna fulla var det logiska att cykla medurs. Det blåste dessutom från sydöst så jag tänkte att jag skulle ha mer nytta av den på den västra delen än när jag puttade cykel i sanden. Det var fortfarande mörkt när jag svängde vänster i korsningen och jag förlitade mig på min dynamodrivna lampa från K-Lite och den lilla hjälmlampan (Exposure Joystick) för att hitta rätt väg.

Inledningsvis var det ganska enkelt men ju längre söderut jag kom desto svårare blev det att finna ett bra spår. Vi hade redan i förberedelseskedet informerats om att den här sträckan krävde att man var lite kreativ i vägvalet. GPX-spåret som arrangören tillhandahöll var ett år gammalt och vägen, eller snarare stråken genom öknen flyttar sig. Vinden gör att det lägger sig sand över de gamla stråken och bilförarna väljer helt enkelt att köra på andra ställen. Att blint följa det ett år gamla sträckte på gps-en skulle innebära en hel del puttande. Jag försökte zooma ut på min GPS och hålla ungefär rätt riktning samtidigt som jag försökte undvika att komma allt för långt från GPX-spåret som var min enda livlina. Några kilometer österut fanns den hårt bevakade stängda gränsen till Algeriet så att cykla vilse var inte direkt lämpligt. Det blev svårare och svårare i mörkret och jag beslutade mig för att ta en kort rast och invänta soluppgången. Jag såg inte var det var lämpligt att cykla utan puttade mest cykel i sanden samtidigt som jag fyllde skorna med sand.

Soluppgången var helt magisk och det blev lite lättare att navigera även om jag då och då hamnade i sämre stråk. Kameler, berber, enstaka tält och några övergiva hyddor utgjorde kontrast till sanden och dynorna. Jag tog en selfie vid en brunn som var den här loppens checkpoint och strax därefter träffade jag på Andi och Nicolai som var ute och fotograferade. Vi snackade lite innan jag fortsatte ut på asfalten och vände norrut igen mot Merzouga och förhoppningen om lunch. Ökenäventyret hade tagit några timmar och jag började bli hungrig.

Jag cyklade igenom Merzouga och stannade i utkanten på en liten restaurang. Beställde kaffe, omelett och en stor smörgås. När jag väntade på maten och kollade trackleaders såg jag att Donncha var påväg mot mig. Han körde loopen åt andra hållet. Donncha hade haft en del strul efter att vi sovit utanför polisstationen men var nu i race mode igen och hade bombat på genom natten. Julian rörde sig sakta ute i öknen och jag fick snart se hans uppdateringar om att magen havererat och han nu körde korta intervaller mellan stoppen. Han stannade sedan i Merzouga och fortsatte först nästa dag när magen var lite stabilare. Donncha rullade in när jag nästan käkat färdigt, han var på gott humör och det var riktigt kul att ses igen. Han beställde mat, vi snackade lite om våra upplevelser och sedan bestämde jag mig för att trampa vidare.

Banan gick vidare på platta ökenvägar innan superfina asfaltvägar med vinden i ryggen gjorde att jag kunde hålla bra fart. Helt underbara vägar, nästan ingen trafik, vidsträckta landskap och jag mådde toppen. Jag var snart vid nästa checkpoint, kratern La Carcel Portuguesa, känd från mängder av filmer den mest kända är förmodligen Mumien. Här träffade jag på familjer som hade picknick och bjöd på mat och dryck samt ett helt gäng med motorcyklister som verkade vara ute på en guidad tur. Jag klättrade upp med cykeln till toppen för att ta selfien, mailade den till arrangören och fortsatte österut.

Jag fick några mil till på asfalten med vinden i ryggen innan rutten vek av norrut på grusväg igen. Mörkret kom, grusvägen gick genom byar, där barnen sprang eller cyklade bredvid mig. Jag mådde fortsatt bra och började närma mig 25 mil trots att det gått rejält sakta i öknen. Ut på asfalt igen och nästan direkt ser jag en trafikolycka där räddningspersonal står och jobbar med minst en kvaddad bil.

Kvällstrafiken känns inte helt säker och jag stannar till på vad som liknar en vägkrog. Det är ett litet café med tillhörande kiosk. Jag frågar dem om det finns ett hotell i nästa by, ca 10 km bort men de skakar på huvudena. Istället erbjuds jag att sova i bönerummet bredvid caféet. Magiskt. Jag överväger snabbt mina alternativ innan jag tackar ja. Vid caféet sitter några män och dricker te. Jag beställer te, bröd, omelett och handlar lite snacks och dryck till frukost och till morgondagens cyklande. Medan jag käkar bäddas det iordning med filtar och mattor på betonggolvet och när jag känner att jag vill gå och lägga mig visar de hur jag sak stänga dörrar bakom mig och var toaletten ligger. Otroligt vilken service och skönt att kunna krypa ner i sovsäcken i skydd för väder och vind.

Fortsättning följer…

Dag 5 170km 4023 höjdmeter

Jag lämnade Midelt tidigt, väl medveten om att det skulle bli ännu en hård dag. I princip direkt väntade en rejäl stigning på 800 meter och ungefär 5 mil av berömd piste för framförallt motorcyklister som gillar stökiga grusvägar och off-road. Förväntningarna slog in, det var brant uppför, ödsliga grusvägar, sagolik utsikt och bitvis riktigt dåligt underlag. Vissa partier var i princip bortspolade och vid några platser fick man improvisera lite för att ta sig runt en bortspolad bro eller väg. Jag njöt verkligen av den här delen, jag mådde bra, hade börjat vänja mig vid värmen, jag hade ätit en rejäl middag och sedan en hygglig frukost och var mitt i äventyret. Det var det här jag hade hoppats på, ödsliga vägar, ingen trafik, bergen, grus, sol och jag fick cykla hur mycket som helst.

Efter gruspartiet blev det mer lättcyklat. Utför, asfalt och hastigheten ökade. Jag träffade på ett ganska stort gäng med mountainbikescyklister som var ute på någon form av arrangerat äventyr i Atlasbergen. Vi snackade lite och jag skulle stöta på dem vid ett par tillfällen till under dagen. Julian och jag fortsatte att hoppa bock även den här dagen.

Vi cyklade i princip ingenting ihop men sågs ändå vid flera tillfällen. Uppe i Atlasbergen är det verkligen som en helt annan värld. Kargt, ödsligt, några mindre byar oftast med ganska lite service. Kanske att det finns en liten butik där man kan få tag på det allra nödvändigaste men oftast inte ens det. Människorna som lever här är riktiga överlevare och de ser ut att klara sig på i princip ingenting. I varje by kom barnen springande när man som turist kom cyklande. De ville göra high-five och tiggde pengar och godis. Oftast var det harmlöst men vid några tillfällen var det lite äldre barn och det blev lite småstökigt. Vid ett tillfälle fick en av ungarna tag i min sadelväska och ryckte till så att det var ganska nära att jag vurpade. Vid några tillfällen cyklade barnen med mig en bit och de verkade tycka det var roligt att tampas med gubben på den fina cykeln på sin gnisslande gamla hojar.

Dagen avslutades med mer klättring och ett bergspass på 2600 meter. Jag siktade in mig på sista byn innan CP T1 som var en vägkorsning där man kunde välja att köra den längre extension 1 ut i öknen eller den kortare standardrutten. Jag låg väl till tidsmässigt för att köra extension 1, något jag känt mig lite osäker på under de första hårda dagarna och jag ville verkligen uppleva sanddynerna och öknen. Direkt efter checkpointen väntade dock en relativt lång utförskörning och den tänkte jag spara till det var lite ljusare ute. Jag hittade ett perfekt auberge med butik precis utanför. Julian rullade in några minuter efter mig och vi bestämde oss för att dela rum igen. Vi var kvar på platån på ca 2500 meter och det märktes på att det var mycket kallare. Dusch, klädtvätt, handla energi till kommande dag och så Tagine, bröd och te innan det var dags för sängen.

Dag 6 262km 1806 höjdmeter

Jag sov riktigt bra uppe i bergen, käkade vitt bröd med makrill i tomatsås, drack en yoghurt och lämnade boendet. Julian tog det lite lugnare och väntade ut mörkret lite. Det var en kall och klar morgon och jag var ännu en gång glad över att ha tagit med ordentligt med kläder. Selfie vid vägskylten och sedan en lång fin utförskörning på asfalt.

Det är inte alltid man får njuta av att ha klättrat så här mycket, ganska ofta är det bara skakigt, stenigt och man hänger på bromsarna när man försöker komma överlevande nerför backen, men inte idag. Soluppgång, lagom mycket lutning, nästan ingen trafik och helt underbart. Jag stannade och käkade i Er-Rich som är en lite större stad. Efter att ha cyklat i snart 6 dagar med klart begränsat utbud ballade det ur när jag hittade ett trevligt snabbmatshak. Färskpressad juice, taco med pommes och två panini med mer pommes.

Efter att ha pressat i mig så mycket jag kunde packade jag ner en av mackorna i väskan och drog vidare mot nästa checkpoint. Inledningsvis snirklade sig rutten vidare på småvägar i stigar innan den fortsatte på en större mer trafikerad väg. Det här var i princip enda partiet där trafiken var obehaglig. Turistbussarna på väg mot öknen bombade hänsynslöst förbi med bara några centimeter tillgodo mellan backspegeln och min armbåge och vid ett antal tillfällen fick jag ta den dåliga vägrenen till hjälp.

Checkpoint E1 vid en övergiven stad var en välkommen paus från trafiken och en stund på en öde grusväg var precis vad som behövdes. Selfie, mail till arrangören och sedan tillbaka ut på den större vägen igen. Här mötte jag Julian som hade fått upp farten igen och snart var han ikapp mig.

Resten av dagen gick på lite större asfaltsvägar och vi hann med ännu en checkpoint vid Valee de Ziz som är en dalgång med palmer. Här var det en hel del turister och det märktes verkligen på priserna. För samma pengar som man uppe i bergen fick en hel kasse med mat och dryck fick man här en espresso och kanske en läsk.

Jag hade nu en plan för den närmsta tiden. några mil längre fram låg Erfoud som skulle vara sista staden innan loopen i sanddynerna kring Merzouga. Den loopen på 9 mil fick man välja att köra åt vilket håll man ville men de 5 milen i sanddynerna var enligt arrangören direkt olämpliga att ta sig an i mörkret. Det finns ingen direkt väg där utan den flyttar på sig beroende på vind och var dynerna uppstår. GPX-spåret vi hade laddat i våra GPS-er var från förra året och sannolikt skulle det inte stämma speciellt bra. Att leta sig fram där i mörkret i den lösa sanden kändes som en direkt dålig idé. Min plan blev istället att ta mig till Erfoud, hitta någonstans att sova, ladda upp där och sedan attackera sanddynerna i gryningen. Jag träffade Julian strax före Erfoud så föga överraskande hamnade vi på samma plats även denna natt. Nu hittade vi en camping där vi kunde sova under tälttak, duscha och käka middag. Stämningen här var riktigt nice med palmer, tält, mattor, god mat och rallybilar från nåt ökenrace. Det var dock inte särskilt effektivt utan vi brände en hel del sovtid på att vänta på mat m.m.

Fortsättning följer…

CP1 till CP 2 (dag 2-4)

Dag 2 160km 5340 höjdmeter. Del 1 och Del 2

Jag tänkte komma igång hyggligt tidigt på morgonen. I roadbooken varnades det lite för att det var stora marijuanaplantager och märkliga människor i bergen efter Chefchouan men förhoppningen var att de var mer aktiva på kvällarna än tidigt på morgonen. Tyvärr upptäckte jag precis när jag skulle lämna rummet att min lätta, tunna ryggsäck gått sönder. Sömmen hade spruckit och ett 10 cm stort hål i sidan på säcken. Jag hade valt att köra med en mindre ryggsäck, dels för att få med ytterligare en vätskeblåsa och dels för att få med lite mer skrymmande mat. Jag hade två stora 950ml flaskor på framgaffeln, en tvåliters vätskeblåsa i ramväskan, samt ytterligare en treliters blåsa i ryggsäcken som jag kunde fylla på om det var riktigt varmt eller för de mer öde sträckorna. Nu fick jag lägga några minuter på att laga väskan med silvertejp och några stygn. Lagningen blev ok men jag kände inte at jag kunde lita på det tunna materialet och kvaliteten på säcken. Även denna gång verkade jag ha fått vad jag betalade för och jag ångrade att jag köpt en tunn och billig ryggsäck. Förhoppningsvis skulle jag hitta nåt annat längs vägen och ersätta den med. Lämnade hotellet i mörkret, Mark var fortfarande kvar och fixade med sina prylar när jag trampade upp mot bergen och grusvägen. Starten på dagen skulle bli kärv. Från 600 upp till 1800 meter, ner till 1000 meter, upp till 1800 igen, ner till 800 och sedan sista klättringen upp till 1500 meter. Allt på grusvägar av varierande kvalitet. Ganska mycket skulle visa sig bli till fots då det bitvis var både brant och dåligt underlag. Jag gnetade på, fick lite början till skav på hälarna och passerades av Donncha när jag stannat för att ta hand om fötterna. Det var knappast läge att dra på sig blåsor redan den andra morgonen och jag kände ingen stress över vad de andra cyklisterna gjorde.

Jag tror att jag låg på fjärde plats, Steffen, Julian, Donncha och sedan jag. Värmen fortsatte att vara påfrestande och jag kände att jag inte var van. Dagen fortsatte med små vägar, i princip ingen trafik och några enstaka mindre samhällen där det åtminstone gick att skaffa vatten, läsk, chips och kex. När mörkret lagt sig och klockan passerat 21 kollade jag snabbt efter boende i lilla Ourtzag utan lycka så jag bestämde mig för att trampa vidare och leta sovplats utomhus. Precis när jag var påväg ut ur Ourtzag såg jag Donncha utanför polisstationen. Han hade förhandlat till sig sovplats utomhus innanför murarna runt polisstationen. Perfekt i skydd från vildhundar och andra orosmoment och jag var inte sen att haka på. Vi snackade lite skit medan poliserna noggrant tog uppgifter från våra pass innan jag bäddade med liggunderlaget och sovsäcken på betongen. Jag hade inte ätit något ordentligt under hela dagen, kex, chips, vatten, choklad och ett äpple kändes långt ifrån tillräckligt.

Dag 3 206km 5126 höjdmeter

Jag och Donncha lämnade polisstationen samtidigt för några timmar i mörkret innan solens uppgång. Jag var lite piggare och vi tog i princip direkt vårt eget tempo. När solen gick upp såg jag Julian lämna sitt nattläger vid sidan av vägen och rulla ut precis framför mig.

Vi snackade lite kort innan han trampade vidare i en fart som var för hög för min del. Jag stannade i Tissa på ett kafé, käkade vitt bröd, drack kaffe och fyllde på vatten.

Det blev snabbt varmt i solen och möjligheten till skugga var i princip obefintlig. Överlag var vägarna bra och dagens första 10 mil var relativt flack. Lite senare under dagen kom jag ifatt Julian igen när han stannat på ett kafé. Han käkade bröd, ägg och drack te. Jag var inte sen att slå mig ner och beställa ägg och bröd vilket blev första lite riktigare maten sedan pizzan i Chefchauen. De flesta kaféerna visade sig ha ägg och vita runda bröd så det blev räddningen vid flera tillfällen.

De större, asfalterade vägarna byttes mot mindre grusvägar och det vände återigen uppför. Jag konstaterade att det skulle bli en natt utomhus då det i roadbooken och min planering inte fanns någon som helst service under relativt många mil. Jag bestämde mig för att tugga på uppför i solnedgången och kände ingen oro över att behöva slå läger på runt 2000 meters höjd. Natten utanför polisstationen hade varit väldigt varm och jag hade knappt använt sovsäcken, dunjackan, mössan eller övriga varma kläder. På runt 1900 meters höjd hittade jag en bra lägerplats.

Jag hörde inga djur och för omväxlings skull kändes det som att jag var helt ensam. Annars var terrängen, även här uppe i bergen full av får, getter, hästar, åsnor, hundar m.m. Jag rullade ut sovsäcken, bivybagen, blåste upp liggunderlaget, bytte om till torra sovkläder, åt några kex, borstade tänderna och kröp ner för en natt under stjärnorna. Det blev snabbt kallt så jag fick nytta av mina varma kläder.

Dag 4 217km 2819 höjdmeter

Det var bara 4 grader varmt när jag packade ihop lägret och trampade vidare. Det var mörkt och jag skulle fortsätta uppåt till 2300 meter och dagens högsta punkt. Jag var glad att det var i huvudsak uppför för det var ordentligt svalt i de korta utförspartierna.

Julian hade cyklat några timmar längre in i mörkret under gårdagskvällen men tydligen sovit lite längre för strax innan bergspasset såg jag hans röda baklyse i soluppgången. Några timmar senare såg jag Julians cykel utanför en liten butik och när jag stannade för att handla blev jag inbjuden till butiksägarens familj. Där satt Julian och drack te och käkade bröd med smör och marmelad. Vi käkade, drack sött mint-te och pratade om äventyret.

Bröd, te, kex, vatten, läsk och småpåsar med chips var i princip det som gick att få tag på. Vissa butiker hade även choklad, drickyoghurt och kanske nötter. Jag hoppades verkligen på att kunna ta mig till CP2 och sedan hitta ettrum i Midelt för natten. Jag behövde tvätta både mig och mina kläder och försöka hitta lite riktig mat. Julian och jag hoppade bock under dagen. Han cyklade oftast lite snabbare men verkade stanna oftare då jag med jämna mellanrum kom ifatt och förbi.

Får, getter och herdar som ville sälja hasch byttes ut mot det första riktiga partiet med svårnavigerad öken. Vägen byttes ut mot en upptorkad flodbädd eller hjulspår i den mjuka sanden. Bitvis gick det hitta tillräckligt packat underlag för mina 2,2 tums däck men vissa partier blev det till att putta cykeln sanden. Jag var nöjd över att ha fyllt upp nästan 7 liter vatten tidigare under dagen när Julian berättade att han nästan hade slut på sitt vatten. Jag hade forfarande 3 liter kvar i värmen men eftersom det är självsupportat hade vi inga planer på att fördela dropparna. Åtminstone inte förrän läget blev allvarligt och då skulle jag förmodligen också vara i det närmaste tom.

CP2, Ahouli Mines närmade sig och arrangören Andi dök upp i sin pickup för att ta kort och kolla läget. Ahouli Mines är ett gruvområde som är nerlagt och nergånget. Julian, jag, Andi och hans medhjälpare Nicola var där samtidigt, tog kort och snackade lite innan jag trampade vidare.

Knappt 3 mil till Midelt som skulle vara sista chansen för ett rum och lite mat innan nästa klättring och en ganska känd sträckas av Marockansk Piste. På väg in i Midelt var Julian ikapp mig igen och vi bestämde oss för att dela ett rum. Efter några försök hittade vi ett hotell med ett ledigt dubbelrum, duschade, tvättade kläder, satte elektroniken på laddning och gick ut för att käka. Nu blev det en riktig festmåltid på ett steakhouse. Sallad, kött, ris, pommes, efterrätt, läsk men fortfarande inte mätta. Vi köpte frukostmackor, vatten och energi till kommande dag innan vi var klara för sängen och några timmars sömn.

Start till CP 1

Resan till Tanger gick nästan enligt plan. Jag lämnade Nässjö på onsdagen vid 11-tiden. Tåg med cykelkartongen i vagn 7 som vanligt till Kastrup. Flög med Vueling och hade köpt till cykelplats för ca. 1000kr. Checkade in, mös lite i Mikkellerbaren, flög till Barcelona, landade sent på kvällen, sov några timmar i en stol på flygplatsen innan planet lyfte mot Tanger vid 6 på morgonen. När jag landat på torsdagsmorgonen stod det ganska snart klart att min cykel inte var med. Jag växlade till mig kontanter då informationen inför tävlingen varit tydlig med att det enbart skulle funka med cash på landsbygden. Anmälde att cykeln var borta och fick informationen att den kanske skulle komma fredag morgon istället. Inte mycket annat att göra än att ta en taxi in till mitt bokade hotel Continental, vila, äta och hålla tummarna inför fredagen.

Starten på loppet skulle vara lördag morgon så än fanns det möjlighet att hinna ordna allt. Jag hade ju tänkt att jag skulle hinna cykla lite, känna på cykeln, vägarna, trafiken och acklimatisera mig lite men det fick vänta. Skulle inte cykeln komma fredag morgon utan först lördag så skulle jag inte hinna till starten utan skulle få starta senare än alla andra. Misär!! Tankarna snurrade och det fanns ingen information om mitt bagage när jag sökte på Vuelings tjänst.

Fredag morgon, frukost och ringa Lost and Found på flygplatsen. Som tur var fick jag glädjande besked att cykeln var framme iTanger. Taxi till flygplatsen och där träffade jag Donncha Cuttriss som stod utanför ingången och monterade sin Curve i titan. Vi fortsatte med monteranded tillsammans och slog följe in till stan och käkade lunch med några fler deltagare och arrangören Andy Buchs. Kul att träffa några av de andra, vi skulle bara bli nio startande så det fanns tid att snacka lite med alla. Innan kvällens gemensamma middag och information hann jag med att handla lite energi till första dagen, fylla vatten och göra klart allt inför lördagens start. På kvällen käkade vi middag tillsammans, snackade, Andy informerade lite om rutten, distribuerade några sista minuten ändringar till rutten och någon ny GPX-fil.

Känslan var inte helt hundra. Ändringar, nya filer som skulle laddas in i GPS-erna, saker jag inte kunnat kontrollera och inte ens ha koll på att de funkade i enheterna. Jag vill ju ha kontroll, åtminstone på förberedelserna och nu var det helt plötsligt omöjligt att ha kontroll. Vi snackade lite om folks ambition med dag 1 och samtliga var i princip eniga om att det inte fanns någon större anledning att fortsätta upp i bergen och ödemarken efter de 15 milen till CP 1 i Chefchauen. Planen blev därför att ta mig dit utan att bränna för mycket kraft, sova inne, duscha, käka ordentligt och sedan starta om på morgonen dag 2.

Dag 1. 150km 3387 höjdmeter

Jag sov ovanligt bra för att vara dagen innan race. Käkade frukost, packade ihop och rullade till det hotellet där huvuddelen bodde. Vi cyklade sedan gemensamt till startplatsen drygt 10 km utmed havet ut på en udde. Efter lite tracker-strulande, fotograferande m.m. så släppte Andy iväg oss runt 0930.

Jag höll mig i skinnet, tog det lugnt, det var strålande sol och säkert 25-30 grader varmt under dagen. Steffen Streich, Donncha, Julian Klose och Erik Phalet satte upp ett ganska högt tempo. Steffen visste jag sedan tidigare var en superman, Donncha är riktigt rutinerad och har kört mängder med lopp, Julian körde första upplagan av Silk Road Mountain Race. Jag höll igen, tog det lugnt uppför men led ändå i värmen. Det kändes att jag inte var acklimatiserad och jag försökte dricka och även äta ordentligt. Rutten var fin men bitvis ganska kuperad. Det växlade mellan asfalt och bra grusvägar.

Jag fyllde på vatten och köpte lite mer energi efter ungefär 10 mil när rutten lämnade havet och styrde inåt landet och upp mot bergen. Rätt som det var började det pysa från bakdäcket, punka på asfalt. Jag stannade, konstaterade att det bara var ett litet hål och att det bara läckte ut lite luft och lite sealant. Jag höll för hålet, snurrade däcket och som väl var så tätade det utan att jag behövde trycka i en plug. När jag pumpade kom Erik och cyklade förbi mig. Han hade stannat och käkat lunch i samma stad där jag handlade.

Avslutningen upp mot Chefchauen i solnedgången var fin men hård. Uppför, grus, loppets första tillfälle med ungar som tiggde och jagade oss och de första erbjudandena om att köpa hasch. Chefchauen är utöver att vara känt för att i princip hela staden är blåmålad även känd för att de har enormt mycket marijuanaplantage i bergen utanför staden. Strax före checkpointen blev jag ikappcyklad av Mark Courtier när jag varit tvungen att stanna och tömma tarmen i vägkanten. Som väl var hade jag avslutat processen när Mark kom. Vi rullade gemensamt de sista kilometrarna och bestämde oss för att dela rum och spara en slant.

Checkpointprocessen under det här loppet innebar att man skulle ta en selfie med cykeln i bilden och sedan maila den till arrangören. Vi fotade staden och avvek sedan från rutten för att ta oss in i staden och leta upp ett boende. I roadbooken fanns ett förslag på billigt boende så vi stack dit, bärandes våra cyklar i den blåa stadens trappor.

6 av 9 cyklister nådde fram till CP1 första kvällen och alla sov på samma hotell. Vi käkade pizza, handlade frukost, vatten och energi till kommande strapatser innan vi försökte sova i det varma rummet, ackompanjerade av högljutt festande utanför fönstret.

To be continued…