Dag 7 256km 1024 höjdmeter

Jag var som vanligt lite piggare på morgonen än Julian. När jag rafsat ihop mina grejer och var klar för att rulla var han precis på väg upp ur sovsäcken. Han hade haft en riktigt dålig natts sömn och jag hade inte heller sovit så värst bra men nu väntade Sahara och jag kände mig redo.

De första milen till själva ökenloopen gick på asfaltsväg, genom staden Erfoud och så några mil till korsningen där vi fick välja att cykla de 9 milen antingen med- eller moturs. Här kunde man taktisera lite kring vilket håll man valde att cykla. Den östra delen bestod av sanddynerna där det förväntades vara svårnavigerad och långsamt medan den västra delen gick på väg och dessutom hade turiststaden Merzouga där man kunde lösa både mat och husrum. Den östra delen var olämplig, ja kanske rent av riktigt dum att ta sig an i mörkret så i planeringen hade jag tänkt att om jag kom hit under eftermiddag/kväll skulle jag välja moturs och slå nattläger i Merzouga. Om jag däremot som nu kom hit på morgonen med vattenflaskorna och matväskorna fulla var det logiska att cykla medurs. Det blåste dessutom från sydöst så jag tänkte att jag skulle ha mer nytta av den på den västra delen än när jag puttade cykel i sanden. Det var fortfarande mörkt när jag svängde vänster i korsningen och jag förlitade mig på min dynamodrivna lampa från K-Lite och den lilla hjälmlampan (Exposure Joystick) för att hitta rätt väg.

Inledningsvis var det ganska enkelt men ju längre söderut jag kom desto svårare blev det att finna ett bra spår. Vi hade redan i förberedelseskedet informerats om att den här sträckan krävde att man var lite kreativ i vägvalet. GPX-spåret som arrangören tillhandahöll var ett år gammalt och vägen, eller snarare stråken genom öknen flyttar sig. Vinden gör att det lägger sig sand över de gamla stråken och bilförarna väljer helt enkelt att köra på andra ställen. Att blint följa det ett år gamla sträckte på gps-en skulle innebära en hel del puttande. Jag försökte zooma ut på min GPS och hålla ungefär rätt riktning samtidigt som jag försökte undvika att komma allt för långt från GPX-spåret som var min enda livlina. Några kilometer österut fanns den hårt bevakade stängda gränsen till Algeriet så att cykla vilse var inte direkt lämpligt. Det blev svårare och svårare i mörkret och jag beslutade mig för att ta en kort rast och invänta soluppgången. Jag såg inte var det var lämpligt att cykla utan puttade mest cykel i sanden samtidigt som jag fyllde skorna med sand.

Soluppgången var helt magisk och det blev lite lättare att navigera även om jag då och då hamnade i sämre stråk. Kameler, berber, enstaka tält och några övergiva hyddor utgjorde kontrast till sanden och dynorna. Jag tog en selfie vid en brunn som var den här loppens checkpoint och strax därefter träffade jag på Andi och Nicolai som var ute och fotograferade. Vi snackade lite innan jag fortsatte ut på asfalten och vände norrut igen mot Merzouga och förhoppningen om lunch. Ökenäventyret hade tagit några timmar och jag började bli hungrig.

Jag cyklade igenom Merzouga och stannade i utkanten på en liten restaurang. Beställde kaffe, omelett och en stor smörgås. När jag väntade på maten och kollade trackleaders såg jag att Donncha var påväg mot mig. Han körde loopen åt andra hållet. Donncha hade haft en del strul efter att vi sovit utanför polisstationen men var nu i race mode igen och hade bombat på genom natten. Julian rörde sig sakta ute i öknen och jag fick snart se hans uppdateringar om att magen havererat och han nu körde korta intervaller mellan stoppen. Han stannade sedan i Merzouga och fortsatte först nästa dag när magen var lite stabilare. Donncha rullade in när jag nästan käkat färdigt, han var på gott humör och det var riktigt kul att ses igen. Han beställde mat, vi snackade lite om våra upplevelser och sedan bestämde jag mig för att trampa vidare.

Banan gick vidare på platta ökenvägar innan superfina asfaltvägar med vinden i ryggen gjorde att jag kunde hålla bra fart. Helt underbara vägar, nästan ingen trafik, vidsträckta landskap och jag mådde toppen. Jag var snart vid nästa checkpoint, kratern La Carcel Portuguesa, känd från mängder av filmer den mest kända är förmodligen Mumien. Här träffade jag på familjer som hade picknick och bjöd på mat och dryck samt ett helt gäng med motorcyklister som verkade vara ute på en guidad tur. Jag klättrade upp med cykeln till toppen för att ta selfien, mailade den till arrangören och fortsatte österut.

Jag fick några mil till på asfalten med vinden i ryggen innan rutten vek av norrut på grusväg igen. Mörkret kom, grusvägen gick genom byar, där barnen sprang eller cyklade bredvid mig. Jag mådde fortsatt bra och började närma mig 25 mil trots att det gått rejält sakta i öknen. Ut på asfalt igen och nästan direkt ser jag en trafikolycka där räddningspersonal står och jobbar med minst en kvaddad bil.

Kvällstrafiken känns inte helt säker och jag stannar till på vad som liknar en vägkrog. Det är ett litet café med tillhörande kiosk. Jag frågar dem om det finns ett hotell i nästa by, ca 10 km bort men de skakar på huvudena. Istället erbjuds jag att sova i bönerummet bredvid caféet. Magiskt. Jag överväger snabbt mina alternativ innan jag tackar ja. Vid caféet sitter några män och dricker te. Jag beställer te, bröd, omelett och handlar lite snacks och dryck till frukost och till morgondagens cyklande. Medan jag käkar bäddas det iordning med filtar och mattor på betonggolvet och när jag känner att jag vill gå och lägga mig visar de hur jag sak stänga dörrar bakom mig och var toaletten ligger. Otroligt vilken service och skönt att kunna krypa ner i sovsäcken i skydd för väder och vind.

Fortsättning följer…

Dag 5 170km 4023 höjdmeter

Jag lämnade Midelt tidigt, väl medveten om att det skulle bli ännu en hård dag. I princip direkt väntade en rejäl stigning på 800 meter och ungefär 5 mil av berömd piste för framförallt motorcyklister som gillar stökiga grusvägar och off-road. Förväntningarna slog in, det var brant uppför, ödsliga grusvägar, sagolik utsikt och bitvis riktigt dåligt underlag. Vissa partier var i princip bortspolade och vid några platser fick man improvisera lite för att ta sig runt en bortspolad bro eller väg. Jag njöt verkligen av den här delen, jag mådde bra, hade börjat vänja mig vid värmen, jag hade ätit en rejäl middag och sedan en hygglig frukost och var mitt i äventyret. Det var det här jag hade hoppats på, ödsliga vägar, ingen trafik, bergen, grus, sol och jag fick cykla hur mycket som helst.

Efter gruspartiet blev det mer lättcyklat. Utför, asfalt och hastigheten ökade. Jag träffade på ett ganska stort gäng med mountainbikescyklister som var ute på någon form av arrangerat äventyr i Atlasbergen. Vi snackade lite och jag skulle stöta på dem vid ett par tillfällen till under dagen. Julian och jag fortsatte att hoppa bock även den här dagen.

Vi cyklade i princip ingenting ihop men sågs ändå vid flera tillfällen. Uppe i Atlasbergen är det verkligen som en helt annan värld. Kargt, ödsligt, några mindre byar oftast med ganska lite service. Kanske att det finns en liten butik där man kan få tag på det allra nödvändigaste men oftast inte ens det. Människorna som lever här är riktiga överlevare och de ser ut att klara sig på i princip ingenting. I varje by kom barnen springande när man som turist kom cyklande. De ville göra high-five och tiggde pengar och godis. Oftast var det harmlöst men vid några tillfällen var det lite äldre barn och det blev lite småstökigt. Vid ett tillfälle fick en av ungarna tag i min sadelväska och ryckte till så att det var ganska nära att jag vurpade. Vid några tillfällen cyklade barnen med mig en bit och de verkade tycka det var roligt att tampas med gubben på den fina cykeln på sin gnisslande gamla hojar.

Dagen avslutades med mer klättring och ett bergspass på 2600 meter. Jag siktade in mig på sista byn innan CP T1 som var en vägkorsning där man kunde välja att köra den längre extension 1 ut i öknen eller den kortare standardrutten. Jag låg väl till tidsmässigt för att köra extension 1, något jag känt mig lite osäker på under de första hårda dagarna och jag ville verkligen uppleva sanddynerna och öknen. Direkt efter checkpointen väntade dock en relativt lång utförskörning och den tänkte jag spara till det var lite ljusare ute. Jag hittade ett perfekt auberge med butik precis utanför. Julian rullade in några minuter efter mig och vi bestämde oss för att dela rum igen. Vi var kvar på platån på ca 2500 meter och det märktes på att det var mycket kallare. Dusch, klädtvätt, handla energi till kommande dag och så Tagine, bröd och te innan det var dags för sängen.

Dag 6 262km 1806 höjdmeter

Jag sov riktigt bra uppe i bergen, käkade vitt bröd med makrill i tomatsås, drack en yoghurt och lämnade boendet. Julian tog det lite lugnare och väntade ut mörkret lite. Det var en kall och klar morgon och jag var ännu en gång glad över att ha tagit med ordentligt med kläder. Selfie vid vägskylten och sedan en lång fin utförskörning på asfalt.

Det är inte alltid man får njuta av att ha klättrat så här mycket, ganska ofta är det bara skakigt, stenigt och man hänger på bromsarna när man försöker komma överlevande nerför backen, men inte idag. Soluppgång, lagom mycket lutning, nästan ingen trafik och helt underbart. Jag stannade och käkade i Er-Rich som är en lite större stad. Efter att ha cyklat i snart 6 dagar med klart begränsat utbud ballade det ur när jag hittade ett trevligt snabbmatshak. Färskpressad juice, taco med pommes och två panini med mer pommes.

Efter att ha pressat i mig så mycket jag kunde packade jag ner en av mackorna i väskan och drog vidare mot nästa checkpoint. Inledningsvis snirklade sig rutten vidare på småvägar i stigar innan den fortsatte på en större mer trafikerad väg. Det här var i princip enda partiet där trafiken var obehaglig. Turistbussarna på väg mot öknen bombade hänsynslöst förbi med bara några centimeter tillgodo mellan backspegeln och min armbåge och vid ett antal tillfällen fick jag ta den dåliga vägrenen till hjälp.

Checkpoint E1 vid en övergiven stad var en välkommen paus från trafiken och en stund på en öde grusväg var precis vad som behövdes. Selfie, mail till arrangören och sedan tillbaka ut på den större vägen igen. Här mötte jag Julian som hade fått upp farten igen och snart var han ikapp mig.

Resten av dagen gick på lite större asfaltsvägar och vi hann med ännu en checkpoint vid Valee de Ziz som är en dalgång med palmer. Här var det en hel del turister och det märktes verkligen på priserna. För samma pengar som man uppe i bergen fick en hel kasse med mat och dryck fick man här en espresso och kanske en läsk.

Jag hade nu en plan för den närmsta tiden. några mil längre fram låg Erfoud som skulle vara sista staden innan loopen i sanddynerna kring Merzouga. Den loopen på 9 mil fick man välja att köra åt vilket håll man ville men de 5 milen i sanddynerna var enligt arrangören direkt olämpliga att ta sig an i mörkret. Det finns ingen direkt väg där utan den flyttar på sig beroende på vind och var dynerna uppstår. GPX-spåret vi hade laddat i våra GPS-er var från förra året och sannolikt skulle det inte stämma speciellt bra. Att leta sig fram där i mörkret i den lösa sanden kändes som en direkt dålig idé. Min plan blev istället att ta mig till Erfoud, hitta någonstans att sova, ladda upp där och sedan attackera sanddynerna i gryningen. Jag träffade Julian strax före Erfoud så föga överraskande hamnade vi på samma plats även denna natt. Nu hittade vi en camping där vi kunde sova under tälttak, duscha och käka middag. Stämningen här var riktigt nice med palmer, tält, mattor, god mat och rallybilar från nåt ökenrace. Det var dock inte särskilt effektivt utan vi brände en hel del sovtid på att vänta på mat m.m.

Fortsättning följer…

CP1 till CP 2 (dag 2-4)

Dag 2 160km 5340 höjdmeter. Del 1 och Del 2

Jag tänkte komma igång hyggligt tidigt på morgonen. I roadbooken varnades det lite för att det var stora marijuanaplantager och märkliga människor i bergen efter Chefchouan men förhoppningen var att de var mer aktiva på kvällarna än tidigt på morgonen. Tyvärr upptäckte jag precis när jag skulle lämna rummet att min lätta, tunna ryggsäck gått sönder. Sömmen hade spruckit och ett 10 cm stort hål i sidan på säcken. Jag hade valt att köra med en mindre ryggsäck, dels för att få med ytterligare en vätskeblåsa och dels för att få med lite mer skrymmande mat. Jag hade två stora 950ml flaskor på framgaffeln, en tvåliters vätskeblåsa i ramväskan, samt ytterligare en treliters blåsa i ryggsäcken som jag kunde fylla på om det var riktigt varmt eller för de mer öde sträckorna. Nu fick jag lägga några minuter på att laga väskan med silvertejp och några stygn. Lagningen blev ok men jag kände inte at jag kunde lita på det tunna materialet och kvaliteten på säcken. Även denna gång verkade jag ha fått vad jag betalade för och jag ångrade att jag köpt en tunn och billig ryggsäck. Förhoppningsvis skulle jag hitta nåt annat längs vägen och ersätta den med. Lämnade hotellet i mörkret, Mark var fortfarande kvar och fixade med sina prylar när jag trampade upp mot bergen och grusvägen. Starten på dagen skulle bli kärv. Från 600 upp till 1800 meter, ner till 1000 meter, upp till 1800 igen, ner till 800 och sedan sista klättringen upp till 1500 meter. Allt på grusvägar av varierande kvalitet. Ganska mycket skulle visa sig bli till fots då det bitvis var både brant och dåligt underlag. Jag gnetade på, fick lite början till skav på hälarna och passerades av Donncha när jag stannat för att ta hand om fötterna. Det var knappast läge att dra på sig blåsor redan den andra morgonen och jag kände ingen stress över vad de andra cyklisterna gjorde.

Jag tror att jag låg på fjärde plats, Steffen, Julian, Donncha och sedan jag. Värmen fortsatte att vara påfrestande och jag kände att jag inte var van. Dagen fortsatte med små vägar, i princip ingen trafik och några enstaka mindre samhällen där det åtminstone gick att skaffa vatten, läsk, chips och kex. När mörkret lagt sig och klockan passerat 21 kollade jag snabbt efter boende i lilla Ourtzag utan lycka så jag bestämde mig för att trampa vidare och leta sovplats utomhus. Precis när jag var påväg ut ur Ourtzag såg jag Donncha utanför polisstationen. Han hade förhandlat till sig sovplats utomhus innanför murarna runt polisstationen. Perfekt i skydd från vildhundar och andra orosmoment och jag var inte sen att haka på. Vi snackade lite skit medan poliserna noggrant tog uppgifter från våra pass innan jag bäddade med liggunderlaget och sovsäcken på betongen. Jag hade inte ätit något ordentligt under hela dagen, kex, chips, vatten, choklad och ett äpple kändes långt ifrån tillräckligt.

Dag 3 206km 5126 höjdmeter

Jag och Donncha lämnade polisstationen samtidigt för några timmar i mörkret innan solens uppgång. Jag var lite piggare och vi tog i princip direkt vårt eget tempo. När solen gick upp såg jag Julian lämna sitt nattläger vid sidan av vägen och rulla ut precis framför mig.

Vi snackade lite kort innan han trampade vidare i en fart som var för hög för min del. Jag stannade i Tissa på ett kafé, käkade vitt bröd, drack kaffe och fyllde på vatten.

Det blev snabbt varmt i solen och möjligheten till skugga var i princip obefintlig. Överlag var vägarna bra och dagens första 10 mil var relativt flack. Lite senare under dagen kom jag ifatt Julian igen när han stannat på ett kafé. Han käkade bröd, ägg och drack te. Jag var inte sen att slå mig ner och beställa ägg och bröd vilket blev första lite riktigare maten sedan pizzan i Chefchauen. De flesta kaféerna visade sig ha ägg och vita runda bröd så det blev räddningen vid flera tillfällen.

De större, asfalterade vägarna byttes mot mindre grusvägar och det vände återigen uppför. Jag konstaterade att det skulle bli en natt utomhus då det i roadbooken och min planering inte fanns någon som helst service under relativt många mil. Jag bestämde mig för att tugga på uppför i solnedgången och kände ingen oro över att behöva slå läger på runt 2000 meters höjd. Natten utanför polisstationen hade varit väldigt varm och jag hade knappt använt sovsäcken, dunjackan, mössan eller övriga varma kläder. På runt 1900 meters höjd hittade jag en bra lägerplats.

Jag hörde inga djur och för omväxlings skull kändes det som att jag var helt ensam. Annars var terrängen, även här uppe i bergen full av får, getter, hästar, åsnor, hundar m.m. Jag rullade ut sovsäcken, bivybagen, blåste upp liggunderlaget, bytte om till torra sovkläder, åt några kex, borstade tänderna och kröp ner för en natt under stjärnorna. Det blev snabbt kallt så jag fick nytta av mina varma kläder.

Dag 4 217km 2819 höjdmeter

Det var bara 4 grader varmt när jag packade ihop lägret och trampade vidare. Det var mörkt och jag skulle fortsätta uppåt till 2300 meter och dagens högsta punkt. Jag var glad att det var i huvudsak uppför för det var ordentligt svalt i de korta utförspartierna.

Julian hade cyklat några timmar längre in i mörkret under gårdagskvällen men tydligen sovit lite längre för strax innan bergspasset såg jag hans röda baklyse i soluppgången. Några timmar senare såg jag Julians cykel utanför en liten butik och när jag stannade för att handla blev jag inbjuden till butiksägarens familj. Där satt Julian och drack te och käkade bröd med smör och marmelad. Vi käkade, drack sött mint-te och pratade om äventyret.

Bröd, te, kex, vatten, läsk och småpåsar med chips var i princip det som gick att få tag på. Vissa butiker hade även choklad, drickyoghurt och kanske nötter. Jag hoppades verkligen på att kunna ta mig till CP2 och sedan hitta ettrum i Midelt för natten. Jag behövde tvätta både mig och mina kläder och försöka hitta lite riktig mat. Julian och jag hoppade bock under dagen. Han cyklade oftast lite snabbare men verkade stanna oftare då jag med jämna mellanrum kom ifatt och förbi.

Får, getter och herdar som ville sälja hasch byttes ut mot det första riktiga partiet med svårnavigerad öken. Vägen byttes ut mot en upptorkad flodbädd eller hjulspår i den mjuka sanden. Bitvis gick det hitta tillräckligt packat underlag för mina 2,2 tums däck men vissa partier blev det till att putta cykeln sanden. Jag var nöjd över att ha fyllt upp nästan 7 liter vatten tidigare under dagen när Julian berättade att han nästan hade slut på sitt vatten. Jag hade forfarande 3 liter kvar i värmen men eftersom det är självsupportat hade vi inga planer på att fördela dropparna. Åtminstone inte förrän läget blev allvarligt och då skulle jag förmodligen också vara i det närmaste tom.

CP2, Ahouli Mines närmade sig och arrangören Andi dök upp i sin pickup för att ta kort och kolla läget. Ahouli Mines är ett gruvområde som är nerlagt och nergånget. Julian, jag, Andi och hans medhjälpare Nicola var där samtidigt, tog kort och snackade lite innan jag trampade vidare.

Knappt 3 mil till Midelt som skulle vara sista chansen för ett rum och lite mat innan nästa klättring och en ganska känd sträckas av Marockansk Piste. På väg in i Midelt var Julian ikapp mig igen och vi bestämde oss för att dela ett rum. Efter några försök hittade vi ett hotell med ett ledigt dubbelrum, duschade, tvättade kläder, satte elektroniken på laddning och gick ut för att käka. Nu blev det en riktig festmåltid på ett steakhouse. Sallad, kött, ris, pommes, efterrätt, läsk men fortfarande inte mätta. Vi köpte frukostmackor, vatten och energi till kommande dag innan vi var klara för sängen och några timmars sömn.

Start till CP 1

Resan till Tanger gick nästan enligt plan. Jag lämnade Nässjö på onsdagen vid 11-tiden. Tåg med cykelkartongen i vagn 7 som vanligt till Kastrup. Flög med Vueling och hade köpt till cykelplats för ca. 1000kr. Checkade in, mös lite i Mikkellerbaren, flög till Barcelona, landade sent på kvällen, sov några timmar i en stol på flygplatsen innan planet lyfte mot Tanger vid 6 på morgonen. När jag landat på torsdagsmorgonen stod det ganska snart klart att min cykel inte var med. Jag växlade till mig kontanter då informationen inför tävlingen varit tydlig med att det enbart skulle funka med cash på landsbygden. Anmälde att cykeln var borta och fick informationen att den kanske skulle komma fredag morgon istället. Inte mycket annat att göra än att ta en taxi in till mitt bokade hotel Continental, vila, äta och hålla tummarna inför fredagen.

Starten på loppet skulle vara lördag morgon så än fanns det möjlighet att hinna ordna allt. Jag hade ju tänkt att jag skulle hinna cykla lite, känna på cykeln, vägarna, trafiken och acklimatisera mig lite men det fick vänta. Skulle inte cykeln komma fredag morgon utan först lördag så skulle jag inte hinna till starten utan skulle få starta senare än alla andra. Misär!! Tankarna snurrade och det fanns ingen information om mitt bagage när jag sökte på Vuelings tjänst.

Fredag morgon, frukost och ringa Lost and Found på flygplatsen. Som tur var fick jag glädjande besked att cykeln var framme iTanger. Taxi till flygplatsen och där träffade jag Donncha Cuttriss som stod utanför ingången och monterade sin Curve i titan. Vi fortsatte med monteranded tillsammans och slog följe in till stan och käkade lunch med några fler deltagare och arrangören Andy Buchs. Kul att träffa några av de andra, vi skulle bara bli nio startande så det fanns tid att snacka lite med alla. Innan kvällens gemensamma middag och information hann jag med att handla lite energi till första dagen, fylla vatten och göra klart allt inför lördagens start. På kvällen käkade vi middag tillsammans, snackade, Andy informerade lite om rutten, distribuerade några sista minuten ändringar till rutten och någon ny GPX-fil.

Känslan var inte helt hundra. Ändringar, nya filer som skulle laddas in i GPS-erna, saker jag inte kunnat kontrollera och inte ens ha koll på att de funkade i enheterna. Jag vill ju ha kontroll, åtminstone på förberedelserna och nu var det helt plötsligt omöjligt att ha kontroll. Vi snackade lite om folks ambition med dag 1 och samtliga var i princip eniga om att det inte fanns någon större anledning att fortsätta upp i bergen och ödemarken efter de 15 milen till CP 1 i Chefchauen. Planen blev därför att ta mig dit utan att bränna för mycket kraft, sova inne, duscha, käka ordentligt och sedan starta om på morgonen dag 2.

Dag 1. 150km 3387 höjdmeter

Jag sov ovanligt bra för att vara dagen innan race. Käkade frukost, packade ihop och rullade till det hotellet där huvuddelen bodde. Vi cyklade sedan gemensamt till startplatsen drygt 10 km utmed havet ut på en udde. Efter lite tracker-strulande, fotograferande m.m. så släppte Andy iväg oss runt 0930.

Jag höll mig i skinnet, tog det lugnt, det var strålande sol och säkert 25-30 grader varmt under dagen. Steffen Streich, Donncha, Julian Klose och Erik Phalet satte upp ett ganska högt tempo. Steffen visste jag sedan tidigare var en superman, Donncha är riktigt rutinerad och har kört mängder med lopp, Julian körde första upplagan av Silk Road Mountain Race. Jag höll igen, tog det lugnt uppför men led ändå i värmen. Det kändes att jag inte var acklimatiserad och jag försökte dricka och även äta ordentligt. Rutten var fin men bitvis ganska kuperad. Det växlade mellan asfalt och bra grusvägar.

Jag fyllde på vatten och köpte lite mer energi efter ungefär 10 mil när rutten lämnade havet och styrde inåt landet och upp mot bergen. Rätt som det var började det pysa från bakdäcket, punka på asfalt. Jag stannade, konstaterade att det bara var ett litet hål och att det bara läckte ut lite luft och lite sealant. Jag höll för hålet, snurrade däcket och som väl var så tätade det utan att jag behövde trycka i en plug. När jag pumpade kom Erik och cyklade förbi mig. Han hade stannat och käkat lunch i samma stad där jag handlade.

Avslutningen upp mot Chefchauen i solnedgången var fin men hård. Uppför, grus, loppets första tillfälle med ungar som tiggde och jagade oss och de första erbjudandena om att köpa hasch. Chefchauen är utöver att vara känt för att i princip hela staden är blåmålad även känd för att de har enormt mycket marijuanaplantage i bergen utanför staden. Strax före checkpointen blev jag ikappcyklad av Mark Courtier när jag varit tvungen att stanna och tömma tarmen i vägkanten. Som väl var hade jag avslutat processen när Mark kom. Vi rullade gemensamt de sista kilometrarna och bestämde oss för att dela rum och spara en slant.

Checkpointprocessen under det här loppet innebar att man skulle ta en selfie med cykeln i bilden och sedan maila den till arrangören. Vi fotade staden och avvek sedan från rutten för att ta oss in i staden och leta upp ett boende. I roadbooken fanns ett förslag på billigt boende så vi stack dit, bärandes våra cyklar i den blåa stadens trappor.

6 av 9 cyklister nådde fram till CP1 första kvällen och alla sov på samma hotell. Vi käkade pizza, handlade frukost, vatten och energi till kommande strapatser innan vi försökte sova i det varma rummet, ackompanjerade av högljutt festande utanför fönstret.

To be continued…

I torsdags kom jag hem från Morocco Bike Adventure och håller som bäst på att få ordning på alla prylar och umgås med familjen. Jag har varit hemifrån i tre veckor så lite finns det att ta ikapp. Cykeln och prylarna verkar vara hela och allt utom ett par utslitna och tämligen äckliga cykelskor är med hem. Finns dock en del vård att göra på cykeln för att få den tillbaka i stridbart skick igen.

Äventyret blev precis som jag hoppades just ett riktigt äventyr. Det blev hårdare än vad jag räknat med. Att bara ta sig runt rutten inom tidskravet krävde mycket kraft både mentalt och kroppsligt. Värmen, all klättring, de dåliga vägarna, svårigheten att hitta mat och de långa sträckorna i obygden gjorde att det kostade på mer än något annat lopp jag kört tidigare.

Mitt största minne är dock de otroligt vänliga, hjälpsamma och gästfria människorna i Marocko. Jag har sällan känt mig så säker som under det här loppet. Inte en enda gång har jag varit rädd eller upplevt det som osäkert, förutom möjligen en och annan turistbuss som körde om lite väl nära armbågen, men det var inte värre än vad det kan vara här hemma.

Jag lovar att återkomma med fler och utförligare inlägg från loppet. Ska bara ta ifatt lite annat först men förhoppningsvis kommer den första delen redan under kommande vecka.

Vi hörs!

Då är det mesta klart inför äventyret i Marocko. Cykeln är packad i kartong, gps-erna är laddade med filer, gamla slitna reskläder är framplockade, mandelmassan är inköpt och jag känner mig hyfsat redo. Jag har dragits med en seg förkylning med hosta i två veckor nu och den vill inte ge sig. Hoppas att den släpper taget nu innan starten på lördag.

Jag åker tåg till Kastrup onsdag förmiddag, flyger till Barcelona där jag får vänta under natten och sedan vidare till Tanger där jag landar torsdag morgon. Förhoppningsvis är cykeln med och hel så att jag kan cykla till hotellet och acklimatisera mig under två dagar. På fredagkvällen är det genomgång inför loppet och sedan startar vi på lördag morgon. Vädret ser bra ut, det ser ut at vara knappt 30 grader dagtid och ca 10-15 på nätterna. Jag räknar dock med att det kan vara kallare när vi kommer upp på lite högre höjder. Starten av loppet ser ut att bli rejält tuff då det under de första 20 milen skall klättras ca 6000 höjdmeter. Totala sträckan är ungefär 290 mil och ca 40000 höjdmeter om man hinner med att köra långa alternativet.

Hur följer man då det här spektaklet?

Tracking kommer att erbjudas här där ni kan följa gps-uppdateringar från cyklisternas sändare.

Utöver det hoppas jag kunna hålla er uppdaterade via instagram och facebook.

#levförfan

Med bara drygt två veckor kvar tills det är dags att påbörja resan till Marocko börjar det bli dags att färdigställa ruttplaneringen. Det borde ju inte vara så mycket jobb då loppet följer en fast rutt och någon annan redan har gjort planeringen…

Så var visst inte riktigt fallet. Rutten är ganska komplicerad med två stycken möjliga extensions (förlängningar), mängder med små filer, alternativa rutter beroende på väder och andra omständigheter och en ganska tjock bilaga med ett tiotal checkpoints där det skall tas selfies och mailas, samt i vissa fall ganska långa avstånd mellan möjliga platser att handla mat och vatten så krävs det helt klart en del planering. Tack vare Google Street View går det ju t.o.m. att inventera chipsutbudet i en liten butik uppe i Atlasbergen.

Jag ska försöka beskriva hur loppet är upplagt så ni får lite lättare att följa äventyret. Starten går på morgonen lördagen 5 Okt i Tanger. Gemensam start och som vanligt gäller att man ska klara sig själv och cykla utan support. Standardrutten är 1760km, med extension 1 blir den 2400km och med både extension 1 & 2 hamnar man på 2920km och 40000 höjdmeter. För att få cykla extension 1 måste man vara vid starten av den loopen senast lördagen den 12 Oktober kl. 08:00. För att få köra extension 2 måste man fö det första ha kört extension 1 och dessutom vara vid starten av extension 2 senast tisdagen den 15 Oktober kl. 08:00. De här tidskraven finns för att arrangören vill att huvuddelen skall vara i mål inom 15 dagar och vill undvika att fältet blir alltför utspritt. Ganska smart upplägg, största nackdelen blir väl att det blir lite krångligare att följa.

Roadbooken till loppet är massiv med mängder av information. Dels finns det en del bra att ha info om affärer, hotell m.m. men även flertalet alternativa rutter. Redan under första sträckan finns det ett parti med fyra olika alternativ. Världens största solcellspark håller på att byggas precis på vår tänkta rutt och därav har arrangören tillverkat några alternativ ifall det skulle behövas. Denna metod återkommer på några ytterligare platser där det är känsligt. Förhoppningsvis kommer vi få reda på redan vid starten vilken av filerna vi skall använda oss av, alternativet är väl att de försöker meddela via mail.

Jag har lite kvar att fila på men hoppas vara klar med rutten i slutet av denna veckan. Känns som att det kommer kunna bli ett rejält äventyr på flera sätt och det ser helt fantastiskt vackert ut både uppe i bergen och bland sanddynorna. Börjar bli grymt sugen på att cykla lite nu.

Jag var i behov av att testa cykeln och packningen ordentligt inför Morocco Bike Adventure som startar om mindre än en månad. Jag har skaffat lite nya kläder, nya sovprylar och bytt lite delar på cykeln så en ordentlig tur med lite tid att fixa det som inte fungerade planerades in. På min favoritsida Bikepacking.com finns det en helt makalös karta med rutter över hela världen. Rutter som entusiaster delar med sig av, kompletterade med bilder, GPX-filer, fakta, helt gratis. Jag har spenderat många timmar drömmandes om äventyr på olika platser. För ett tag sedan dök den första rutten i Sverige upp. Swedish Safari 300, tillverkad av Michael O´Dwyer och jag blev direkt sugen på att testa den. Rutten är en 300km loop med start och mål i Södertälje. Den går inledningsvis västerut, därefter sydöst mot Nyköping och Stendörrens naturreservat innan den viker norrut igen längs med Östersjön via Trosa, Tullgarns slott och Skanssundet.

Jag packade min Salsa Cutthroat där det som är nytt sedan Cabin Fever framförallt är, en kedja från KMC som egentligen är till för elcyklar. Den här köpte jag i Berlin efter att ha snackat med experterna från KMC om vilken kedja de tyckte att jag skulle köra på under 300 mil i Marocko. Utöver kedjan så har jag petat i Tire Noodles från Pepi i de nya däcken. Noodles är som skumgummikorvar som man kör med i kombination med tubelessvätska. Tanken är att man skall kunna köra med lägre tryck utan att riskera att däcket viker sig och luften burpar ut samt att man minskar risken för att skada fälgen om man får ett hårt genomslag. Det är det sistnämnda jag är ute efter då jag verkligen inte vill skada kolfiberfälgen mitt i natten i Atlasbergen. Däcken blev Terravail Sparwoods som jag är otroligt nöjd med efter att kört med dem på Cabin Fever. Jag bytte bakdäcket medan framdäcket fick duga till många mil till. Mina vänner på Öster Cykel har även bytt vevlager, framklinga och växelwire.

Utrustningsmässigt har jag nya kläder från 7Mesh som jag skrivit om tidigare. Kläderna känner jag att jag testat ganska ordentligt nu och jag är otroligt nöjd. Jag har dessutom investerat i sovsäck och dunjacka från Rapha i samband med att de hade rea. Sovsäcken är bara en halv sovsäck (nederdel) och tanken är att man skall kombinera den med en dunjacka. Sadelväskan från Rockgeist jag körde med under French Divide var för liten så jag köpte en 14 liters Revelate Design Terrapin för att få plats med allt jag behöver. Utöver detta så är det mest små förändringar och förbättringar.

Jag hade knappt två dagar på mig för rutten (ca 30 timmar totalt) och hoppades på att det inte skulle vara alltför mycket stök och push bike. Jag var framme i Södertälje runt 13 i måndags, lastade av, slog igång GPS-en och rullade iväg. Ganska omedelbart tog spåret mig in på Sörmlandsleden, väldigt vackert med stenhällar, småsjöar, stenar, fällda träd och det gick så klart långsamt, långsamt. Sörmlandsleden varierades med små grusvägar och skogsbilvägar via gamla gruvor, vindskydd och avskilda badplatser.

Här skulle man haft mer tid på sig än 30 timmar, dels för att hinna med allt men framförallt för att hinna stanna, koka kaffe, ta ett bad och njuta av den vackra naturen. Jag gnetade på och när mörkret började komma strax efter 20.00 hade jag bara kommit drygt 8 mil. Dels kände jag att min tidsplan höll på att spricka, jag skulle ju jobba på onsdagen och hade en tid att passa, dels kände jag att jag ville känna på cykeln på lite mer väg och lite mindre stig. Jag tog sikte på Stendörren och kapade bort en del av rutten. Istället för 11 mil längs rutten blev det 8 mil på småvägar i mörkret. Jag knäppte igång 2 baklysen utöver det från K-lite som drivs från dynamon och alltid blinkar samt krängde på mig reflexvästen och trampade vidare i mörkret. K-Lite Bikepacker Ultra lyser upp mörkret så nattcykling blir otroligt kul. Det är nog inte många bilister som tror att det är en cykel de möter. Jag kom fram till Stendörren nån gång efter 23, borstade tänderna och tog natt. Natten var ganska kall men jag höll mig tillräckligt varm i sovprylarna och jag tror definitivt att de kommer vara tillräckligt varma i Marocko. Tisdagen var magnifik och jag återupptog Michaels rutt från Stendörren och körde norrut.

Nu var det lite mindre stökig stig, även om jag bitvis fick putta cykel även denna dag. Jag gjorde en liten avstickare in till Trosa för att köpa en macka och en kaffe, tittade på slottet i Tullgarn, åkte färja över Skanssundet innan de avslutande kilometrarna tillbaka till bilen utanför Södertälje. Det blev totalt 27 mil och tog totalt ungefär 26 timmar.

Jag fick de svar jag hoppades på och har nu bara några smågrejer att fixa med cykel och prylar innan det ska packas ner i kartong. Rutten var väldigt fin och jag blev sugen på att köra hela sträckan men med lite mer tid till förfogande. Jag tänker mig kanske 4 dagar, aeropress, vindskydd och troligtvis en lite mer terrängkapabel cykel än min stela Cutthroat. Förhoppningsvis kan jag komma tillbaka och köra den redan nästa år och för er som är sugna på ett Sörmländskt äventyr kan jag verkligen rekommendera Swedish Safari 300.

Då var äventyret så när som några dagar kvar av insamlingen över. Det blev närmare 130 mil, tusentals leenden, hundratals uppsträckta tummar, otaliga fotografier, två TV-inslag, ett tiotal tidningsreportage, två radiointervjuer och framförallt nästan 50.000kr insamlat till barncancerfonden. Helt fantastiskt vad en liten cykeltur på en ovanlig cykel kan åstadkomma.

Berättelsen om cykelturen kan ni denna gång läsa på Barncancerfondens sida. Ni hittar det här.

Vill ni titta på en kortare film från turen så håll tillgodo med det här lilla klippet.

Har ni ännu inte varit inne och stöttat insamlingen så är den öppen till 31 Augusti och ni hittar den här.

Till alla er som på olika sätt bidragit vill jag bara avsluta med ett gigantiskt TACK!

#levförfan

Då var de sista förberedelserna gjorda inför #120milpåhöghjuling. Cykeln är fixad, jag har bytt eker, justerat sadeln, laddat alla batterier och packat väskorna. Allt känns tillräckligt färdigt och jag är redo att dra ut på äventyr. Som vanligt så känns det skönt att alla förberedelser nu är klara och bara den roliga cyklingen återstår. Folk har varit fantastiska och jag kommer skippa campingprylar. Ska bli skönt främst för att jag kan cykla med mindre packning i ryggsäcken och spara rygg, axlar och rumpa. Jag kommer sova hos gamla och nya vänner och några som jag aldrig träffat tidigare som erbjudit sovplats. Fantastiskt vad snälla alla är och jag ser fram emot roliga möten.

Insamlingen har tuggat igång och är innan jag börjar cykla uppe i över 4000kr, hjälps vi bara åt att sprida informationen ska det nog gå att nå målet på 25000kr. Ni hittar insamlingen här.

Jag provkörde trackingen på väg hem från Varberg och allt verkar funka precis som det ska. Vill ni följa min position så hittar ni den här.

Under själva äventyret så kommer jag inte att uppdatera bloggen utan istället använda instagram och facebook där ni hittar mig som cykeldanne. Där kommer det hända lite roliga saker bl.a. har jag några auktioner på gång som ni säkerligen inte vill missa.

Som avslutning på det här inlägget så lovade jag ju tidigare att gå igenom vad jag packar med mig.

På kroppen: Skorna är ett par Five10 vandrings/klätterskor med en jättebra sula för cykling. Hjälm POC Octal, Billiga solglasögon inköpta i Kroatien, cykelbyxor 7Mesh Mk3 Bibs, cykelshorts 7Mesh Farside shorts, cykeltröja 7Mesh Ashlu, strumpor 7Mesh, undertröja Rapha Brevet, Arm- och Knävärmare Rapha Merino, cykelkeps från Standard Highwheels.

Cykeln med sadelväska från Swift Industries och en 8L dryga. På styret har jag en GoPro och en Garmin Etrex30.

I Drybagen: Shorts Rapha, /Mesh Desperado Merino Henley, mössa Rapha, T-shirt, kalsonger, Regnbyxor och regnjacka från Salomon, extra strumpor /Mesh, jacka 7Mesh Freeflow Jacket, handskar långfingrade från Hestra.

Innehållet i sadelväskan. Verktygspåse från Rockgeist, liten Drybag och 2 st Voilestraps.

Verktygspåsen: Batterier till GPS-en, litet verktygskit med sax, pincett, fil m.m. 5mm insexnyckel, liten skiftnyckel, pannlampa, lås, eltejp, spork, 2 st ekrar till bakhjulet, dram och baklyse, fast nyckel och några buntband.

Liten dryga för elektroniken: Powerbank, usb-minne med presentationen till Cykelturveckan, hjälmlampa Exposure Joystick, batteri till GoPro, samt kablar till telefon, gps, GoPro, powerbank och kamera.

Ryggsäcken med handduk, badbyxor, sandaler, Spot-tracker, kamera, bröstsele till GoPro och lite hygienartiklar.

Det var nog allt tror jag. Jag kommer ju cykla i områden där det mesta finns att köpa så jag är inte speciellt orolig för att ha glömt något. Nu kör vi!

#levförfan