Randobloggen
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Randobloggen

Transatlantic Way Race, sista delen.

Vi rullade av färjan bakom mediabilen så att de skulle få chans att filma. Jag hade inte hunnit få av mig alla kläder utan var tvungen att stanna efter ett litet tag och klä av mig. När jag nästan var klar kom mediabilen igen och jag åkte bakom dem när de filmade och tog kort tills vi kom fram till en slottsruin där Adrian och Paula satt och väntade. Vi skulle göra en liten drönarsekvens och fick vänta i kanske 10-15 minuter innan filmteamet var färdiga. När detta var klart cyklade vi tillsammans ett litet tag tills urstarka Paula bombade iväg i en uppförsbacke. Jag släppte direkt och Adrian kort därefter.

IMG_5344 IMG_5346

Jag vart snart hungrig och strax efter 10 var det än en gång dags för en Full Irish Breakfast, knäna värkte nu ännu mer och jag tog en lite längre frukostpaus.

I backarna innan Tralee började det göra sjukt ont i mitt vänstra knä. Det gick inte att stå upp och cykla för då blev smärtan brutal. Jag tvingades till att gå när det blev för brant då jag inte kunde trycka ordentligt på pedalerna. Nu blev det känslomässigt och mentalt riktigt jobbigt. Jag ringde hem till min fru och grät i telefonen och försökte förklara hur jag hade det. Jag oroade mig mycket för kommande race i Japan i September och var rädd för att sabotera den tävlingen. Möjligheten att korta av banan fanns nu på slutet med ett antal loopar i västlig riktning och efter att jag stannat i Tralee, vilat lite och käkat lite så beslutade jag mig för att korta av banan. Jag låg vid tillfället sexa/sjua men detta spelade inte längre någon roll. Jag ville verkligen ta mig till mål på cykeln och inte tvingas till att bryta och ta buss eller tåg. Genom att korta av banan skulle jag fortfarande räknas som finisher om än med tidstillägg som straff. När jag sakta trampade vidare ringde jag Christian i vårt multisportlag Outnorth Adventure Team och berättade vad jag beslutat. Än en gång började jag grina och fick återigen uppleva hur otroligt nära till känslorna man har när man är trött, hungrig, ensam och har ont. Jag gnetade sakta vidare och tog en tidig kväll i Killarney där jag checkade in på ett B&B innan 1700.

IMG_5361

Jag käkade en rejäl middag som jag sköljde ner med en halvliter svart Irländsk sportdryck innan jag duschade och kröp ner för en lång natts sömn och förhoppningsvis bra vila för knän och hosta.

Natten blev bedrövlig. Jag svettades och frös, hostade, knäna värkte, var uppe och kissade tre gånger och det mesta var misär. Frukosten serverades 0800 och efter att ha linkat dit på ömma knän bestämde jag mig under frukosten för att ringa SAS och kolla om det gick att boka om till ett tidigare flyg hem. Jag var slagen och planerade för att cykla närmsta vägen (9 mil) till Barney Castle och målgången. Efter maten ringde jag SAS och så länge jag inte ville betala drygt 4000 kr så var det inte möjligt att boka om. Jag packade ihop prylarna och var inne på att cykla närmsta vägen, alternativet att fortsätta på banan, hoppa över Ring of Kerry och cykla ca 45 mil till målet kändes inte möjligt. När jag rullade ut cykeln på trottoaren, precis utanför dörren möttes jag omedelbart av en äldre vithårig man i målarkläder. Han hade parkerat sin målarbil utanför och höll i en färgburk. Han beklagade sig lite över att jag skulle behöva cykla i regnet och jag svarade att det inte var nåt vidare väder för att måla heller. Han skulle dock måla inomhus så det var ett mindre problem. Jag berättade kort att vädret var mitt minsta problem och berättade kort om tävlingen och att mitt vänstra knä inte ville vara med och cykla längre. Då frågade han om jag trodde på Gud. Jag svarade att jag ju var uppvuxen i ett kristet land men att jag inte var direkt troende. Då gav han mig ett litet häfte som det stod Faith på, välsignade min resa och sa helt enkelt att det skulle gå bra att cykla. Jag stoppade häftet i fickan, tackade och rullade iväg. Där och då ändrade jag mina planer. Jag testar väl då tänkte jag och cyklade genom den helt sagolikt vackra nationalparken och tillbaka in på banan.

IMG_5374 IMG_5383 IMG_5391 IMG_5403

Helt otroligt så funkade knäna, det gjorde ju fortfarande ont men inte lika mycket. Så länge jag cyklade lugnt så gick det och sakta men säkert tog jag mig vidare. Jag kortade av och skippade de 15 milen runt Ring of Kerry och fortsatte ut mot Lambs Head. Jag körde lugnt, rastade ofta och ville bara att det skulle hålla de 40 milen till mål. Upprymd av morgonens upplevelse ringde jag runt och berättade vad jag varit med om och att jag var på rull igen.

IMG_5416 IMG_5417 IMG_5427 IMG_5449 IMG_5473

Kvällen kom, än en gång med regnskurar och jag tänkte mig att jag skulle försöka bo inomhus igen. Jag tävlade ändå inte och att ligga i regnet i sovsäcken lockade inte. Jag passerade flera B&B med No Vacancies-skyltar hängandes utanför. På väg ut mot Sheaps Head stannade jag till vid ett B&B utan skylt. Tyvärr var även detta fullt och jag försökte be om att få sova i växthuset eller under något annat tak men jag hade ingen lycka. Bara att trampa vidare. Lite senare, jag tror klockan var närmare 22 hittade jag ett litet gulligt hus med en Airbnb-skylt ute vid vägen. Det var knappa 28 mil kvar till målet när jag svängde in och möttes av en kvinna som höll på att lasta ur bilen. Hon hade ett ledigt rum, för övrigt det enda rummet som hon hyrde ut. Det blev en supermysig övernattning hos nyligen pensionerade Mary. Om jag inte betalat 50€ så hade det varit som att sova över hemma hos sin mormor eller farmor. Mary var helt underbar, serverade hembakta, varma scones med te och hemgjord sylt i vardagsrummet på kvällen. Vi satt och småpratade till efter 23 och hon hämtade mer och mer godsaker som jag glatt tryckte i mig. När jag till slut tyckte att jag var tvungen att gå och lägga mig hämtade hon lite inflammationsdämpande salva till mina knän och jag sov riktig gott i hennes över 300 år gamla stuga. Frukosten var inte sämre, jag åt så mycket jag orkade, tog med mig några mackor och fick en liten burk med hennes hemgjorda sylt att ta med hem till familjen så att de också skulle få smaka lite på Irland.

IMG_5490 IMG_5512

På väg ut till Sheaps Head mötte jag först Paula som varit ute och vänt och strax senare John som även han var sliten. Vi skulle ut och vända på tre fingrar som spretade ut i Atlanten. Vägarna var små, kuperade och längst ute på fingerspetsen möttes vi av havet och ett litet kafé eller en fiskvagn. Jättevackert men sjukt jobbigt och mentalt tufft att stå på den nordligaste fingern och titta söderut, se nästa spets och veta att det väntade flera mils hård cykling innan man var ute på den.

IMG_5532 IMG_5536 IMG_5586

Det var midsommarafton och när det närmade sig lunch när jag varit ute på den sista fingern och vänt. I Goleen stannade jag till vid en pub för att äta så nära svensk midsommarlunch som möjligt. Fish and Chips och en svart öl smakade utmärkt i solskenet och jag hade mindre än 20 mil kvar till mål.

IMG_5601

Efterhand som milen betades av bestämde jag mig för att köra på hela vägen till målet. Jag höll ingen hög hastighet men det funkade. Kvällen kom och jag gjorde ett sista matstopp och köpte en macka, lite dricka, ett par bananer och lite mer godis.

IMG_5658

De avslutande milen i mörkret var tunga. Jag var ute och vände vid en fyr innan jag cyklade in i Kinsale där Wild Atlantic Way slutade och brevetkortet skulle stämplas.

IMG_5663

Stämplingen var på en pub mitt i den mysiga staden och det var bra drag när jag klampade in i cykelskor med hjälm på huvudet för att be om en stämpel. Från Kinsale var det runt 4 mil som självklart innehöll klättring, cykling genom staden Cork och mer klättring upp till Barney Castle Hotel och målgång.

Jag gick i mål 0145. Då höll hotellet på att stänga. Barpersonalen försökte fösa ut de sista gästerna och de utlovade rummen att sova i var uthyrda. Jag pratade med en i personalen, han hade ingen stämpel och ingen lust att skriva sin signatur i kortet heller. Jag lyckades dock övertyga honom om att jag skulle få sova i lobbyn och slippa sova utanför hotellet. Nöjd över detta försökte jag köpa mig en öl men baren var stängd så det sket sig. Några vänliga Irländare bjöd dock på en halv öl och jag slog mig ner en kort stund innan alla utom jag kastades ut. Jag plockade fram sovsäcken och slocknade ganska omedelbart. Strax efter 0700 väcktes jag först av morgonpersonalen som undrade varför jag låg och sov i lobbyn när de skulle städa och fixa frukosten.

IMG_5667

Efter tävlingen:
Jag hade ett par dagar kvar innan jag skulle flyga hemåt och tillsammans med övriga cyklister som redan var på plats eller gick i mål efter mig hade jag riktigt trevligt. Vi hängde mycket i puben, käkade, drack några Guiness och snackade. Grymt trevliga människor och en ba avslutning på loppet.

IMG_5674

Tävlingen blev hårdare än jag planerat. Vinden, regnet, de branta backarna och de dåliga vägarna gjorde Transatlantic Way Race till en riktigt kärv historia. Irland imponerade stort, fantastisk natur, underbart gästvänliga och trevliga människor och god öl gör att jag gärna återvänder antingen med cykel eller med bil. Det finns några guldkorn längs Wild Atlantic Way som jag gärna vill se mer av och inte bara passera i tävlingsfart.

Så här i efterhand så kanske det hade gått att köra hela banan men rädslan för att sumpa Japanese Odyssey gjorde att jag fattade ett annat beslut. Jag är ändå nöjd över att jag avslutade tävlingen på ett bra sätt och jag har lärt mig enormt mycket om denna komplexa tävlingsform.

Det är nåt visst med att vara trött, blöt, hungrig, ensam och lite rädd…

10 juli, 2016 | 1 KOMMENTAR.
Randobloggen

Transatlantic Way Race Episod 3

Jag lämnade boendet runt 2230 och hade nu trillat ner till en femteplats då både John, Adrian och Jack passerat. Jag hade kollat vädret innan och trodde att det skulle ha regnat över men så var det självklart inte. Det blev ännu en natt i regnställ men jag mådde bra och kände mig motiverad. Jag fick ta en halvtimmes stödvila i Ballycroy precis innan solen gick upp och när jag drog iväg igen låg jag på en andraplats igen.

IMG_5100 IMG_5104
När måndagsmorgonen grydde så var jag påväg ut på en av tävlingens klart vackraste platser, Achill Islands. Här skulle vi cykla tre loopar på olika öar långt västerut med havet och vinden väldigt närvarande. Jag lyckades undvika att träffa på någon av de andra cyklisterna och pratade istället med fåren som stod på vägen eller sprang bredvid.

IMG_5114 IMG_5123 IMG_5131 IMG_5139 IMG_5147 IMG_5152 IMG_5158 IMG_5159

IMG_5172

Först vid 1030 var jag klar med Achill Islands och stannade för en välbehövlig frukost. Efter att jag käkat blev jag rejält seg, det gick sakta och jag var sömnig. Solen sken och det var varmt och skönt vilket jag tror bidrog till sömnigheten. Jag tvingades lägga mig och ta en mikrosömn i gräset vid en cykelbana bara för att bli väckt av två cyklister som undrade hur det var med mig. Jag cyklade vidare in till Westport , stannade vid första bästa café, köpte kaffe, juice och äppelkaka med glass för att få igång motorn igen. När jag satt och fikade kom John ifatt och även han stannade till för en fika. Kul och prata lite med någon av de andra cyklisterna. Jag lämnade tidigare men blev sannolikt omkörd när jag några mil senare var tvungen att stanna på en mack för ett större toalettbesök.

IMG_5175

Nu var jag oerhört ineffektiv och jag hade gjort tre stopp på bara några timmar efter att jag lämnat Achill Islands. Ungefär nu började jag kalkylera på möjligheten att hinna men sista kvällsfärjan tisdag 2100. Det såg mörkt ut, jag var mosig och bestämde mig ganska snart för att inte bränna mig fullständigt i jakten på färjan utan siktade in mig på att åka färja onsdag 0700, med bättre stridsvärde istället.

IMG_5177 IMG_5188

Med den tidsplanen valde jag att ta en tidig kväll, hitta ett B&B och få några timmars riktigt bra sömn. I Tully Cross hittade jag vad jag sökte, drack te och käkade mackor och kex, duschade och sov 7 timmar.
0430 stack jag ut igen efter en riktigt mastig frukost. Det jag inte orkade äta upp stoppade jag på mig. Nu låg jag fyra, Mike Henley hade passerat i hög fart efter att ha fått ordning på sina mekaniska problem. Även  Paula Regner hade kommit ikapp under natten och valt ett B&B bara några hundra meter från där jag sov. Hon sov dock lite längre på morgonen och vi skulle inte ses förrän senare. Det rullade på ganska hyfsat, mina hosttabletter började ta slut och jag hostade rätt ordentligt igen. Under eftermiddagen kom jag in i Galway, köpte mer hostmedicin och värktabletter för knäna som börjat värka lite mer. På gågatan i Galway hittade jag Mc Donalds, rullade in cykeln och fyllde på med rejält med energi. Nu hade strömförsörjningen till min usb-kontakt på styrstammen vibrerat sönder och jag kunde inte längre ladda GPS eller telefon med dynamon utan fick använda min powerbank.

IMG_5238 IMG_5239

Kvällens cykling var otroligt vacker när jag passerade Cliffs of Moher och cyklade på en helt fantastiskt vacker kustväg. Vid 22-tiden nådde jag Lahinch och tog kväll på ett surfhostel. För bara 15€ fick jag ett rum, kvällsmat och fri tillgång till kylskåpen för att slänga ihop en frukost. Riktigt trevliga surfare bjöd på ris och gryta innan jag kastade mig i säng.

IMG_5268 IMG_5272 IMG_5293

Planen var att hinna till första färjan 0700 och jag hade 65 km kvar så klockan ställdes på 0300 för en snabb frukost och sedan med lite marginal hinna till färjan. Det var tre cyklister som kommit över under tisdagen, Bernd Paul, Mike Henley och John Sutter som tog sista turen 2100.

IMG_5322 IMG_5329
Det rullade på ganska bra på morgonen och med ca 30 minuter tillgodo kom jag fram till färjeläget. På med kläder, käka, borsta tänder, smörja kedja m.m. innan mediateamet och Paula rullade in. Vi snackade lite, trampade ombord på färjan och då kom även Adrian inrullandes med någon minut tillgodo. Han hade kört riktigt hårt med väldigt lite sömn sista dygnen. Det var sjukt kul att snacka med alla och motiverande att börja köra igen efter den korta (20 minuter) färjeturen. Vi hade tävlat i nästan 5 dygn, det var cirka 90 mil kvar till målet och jag började bli mer och mer orolig för knäna.

IMG_5333 IMG_5337

Fortsättning följer…

Randobloggen

Transatlantic Way Race del 2.

Tävlingen hade pågått i knappt 10 timmar, självklart med motvind större delen av tiden och jag var äntligen ute på Wild Atlantic Way. Inledningsvis var det platt längs med Atlanten och ganska stor väg ut ur Derry men detta skulle snart ändras. Efter en vänstersväng i en korsning så blev vägen mindre, asfalten skrovligare och vägen gick rakt upp i himlen. Brant, brant uppför, inte så värst lång backe, kanske drygt 100 höjdmeter men sjukt brant. Trots 34 klinga fram och 32 tänder på minsta drevet bak så var det svårt att cykla uppför backen. Så här skulle det fortsätta under större delen av loppet. Cyklisten som var först i mål efter att ha kört hela banan, Jack Petersson från England beskrev det träffande som en Obstacle Course för cyklar. Brant upp, brant ner, tvära svängar, dåliga vägar, får och lamm mitt på vägen och det ständigt mycket närvarande hårda vädret gjorde att tävlingen blev mycket hård. Hårdare än vad jag väntat mig och väldigt krävande.

Jag gnetade på in i natten, inte speciellt sömnig utan jag fortsatte förbi Malin Head, en utkikspunkt som jag passerade mitt i natten. När klockan passerat 0200 var jag lite seg och valde att slå läger på en utkiksplats bredvid en husbil. Liggunderlag, bivybag och sovsäck fram, borsta tänderna, ställa 3 alarm och krypa ner för att sova 2,5 timme. Det blåste ganska bra och var lite kallt på min exponerade sovplats men jag fick lite sömn i alla fall.

IMG_5021 IMG_5022

Nästa dag in i Donegal blev väldigt fin. Jag kände mig fortsatt pigg och tror jag låg femma i tävlingen.

IMG_5026

Klippte i mig min första full Irish breakfast strax efter 0800 innan det bar av ut i en fantastisk dalgång som följdes av några kilometers grymt fin singletrack ner mot en sjö och ett pampigt slott. Jag njöt av att vara själv och befinna mig i nuet. Vädret var helt ok, jag försökte tänka att det skulle blåsa motvind och regna hela tiden och det regnade inte under dagen så jag försökte passa på att njuta lite extra.

IMG_5028 IMG_5031 IMG_5036 IMG_5038 IMG_5043

När det började bli kväll passerade jag Cieran O´Hara som valde att kliva av då hans händer tagit mycket stryk av de dåliga vägarna. Med ett jobb som cykelmekaniker blev han orolig att han inte skulle kunna jobba på ett tag. Regnet kom och jag började leta efter sovplats.

IMG_5049 IMG_5050

Jag hittade inget bra med tak, passerade några B&B utan lediga rum innan jag vid 21 fick möjlighet att sova några timmar på en soffa på ett vandrarhem. Tyvärr var det rejält stökigt med lekande barn så vid midnatt stack jag ut i regnet igen efter inte alltför mycket sömn. Proceduren med att leta efter lämplig sovplats kan vara ganska frustrerande. Dels om man inte hittar nån bra bivy-plats men framförallt om det är dåligt väder och man vill komma in inomhus och bara möts av fullbelagda ställen. Att stanna och kolla om det finns plats tar tid, tid som man vill lägga på att cykla eller i detta fall sova.

Med fullt regnställ och lampor tuggade jag på i mörkret. Det var inte så farligt trots vädret. Jag fick stanna till för en kort sovstund i gryningen då jag var sömnig och hittade ett litet kafé med tak där jag kunde krypa ner i sovsäcken och sova 40 minuter. Nu var jag uppe på tredjeplats då jag passerade arrangören Adrian O´Sullivan i nattens mörker. Jag var väl medveten om att jag inte skulle kunna köra vidare med så här lite sömn utan visste att de andra hade sovit lite mer och hade lite bättre utgångsläge inför fortsättningen. Efter en stor tallrik stekt frukost, kaffe och påfyllning av matväskorna i Sligo kunde jag gnugga vidare in i den tredje dagen.

IMG_5069 IMG_5071 IMG_5074

Nu blev vädret bedrövligt, stenhård mot- och sydvind i kombination med hårt regn gjorde att det vart riktigt kärvt. Jag kämpade mig in i Enniscrone och gled in på en pizzeria i ösregnet för att käka. Pizza och lite värme höjde stridsvärdet men jag började bli lite sliten. Det gick trögt, hostan blev inte bättre och jag siktade in mig på att ta en något tidigare kväll för att sova lite.

IMG_5082 IMG_5095

Jag passerade Mike Henley som hade mekaniska problem och när jag stannade vid 17-tiden låg jag tillfälligt på andra plats. Andra stället jag stannade på hade ett ledigt rum. Jag beställde mackor till 22, laddade batteriet till växlarna, duschade och kröp ner för att sova 4 timmar.

IMG_5097

Nu fick jag några timmars riktigt bra sömn och när jag kom ut i restaurangen stod äggmackorna och kaffet redo. Jag småpratade lite med ett par touringcyklister som sett min cykel i groventrén innan jag packade ner kokta ägg och bananer och gav mig ut i mörkret igen.

Fortsättning följer…

Randobloggen

Transatlantic Way Race Del 1.

Uppladdningen för det 2400km långa loppet The Transatlantic Way Race på Irland kunde varit bättre. Veckan innan avresan till Dublin var jag på övning med jobbet och blev såklart förkyld. Ganska mycket förkyld dessutom med hosta och en kort släng av feber på helgen. Jag trodde dock att jag hade tiden på min sida och att det skulle hinna gå över. Sista arbetsdagen innan semestern gjorde jag på måndagen och på tisdagkvällen tog jag tåget från Nässjö till Kastrup. Cykeln hade jag i en cykellåda, ganska lik en cykelkartong men i ett lite mer vädertåligt material. Det var inga problem på tåget utan vi fick plats cykeln och jag. Anlände sent på kvällen till Kastrup, checkade in cykellådan och hittade en soffa att sova några timmar på innan planet skulle lyfta på morgonen. Jag flög med SAS då de har riktigt bra bagageregler, så länge inte cykellådan väger över 23 kg så kostar det inget extra att resa med cykel utan den går som resväska om än i specialbagageinlämningen.

En kort stunds senare landade jag i Dublin, träffade Sven-Erik som skulle cykla West Atlantic Way Audax från Cork till Derry. Vi bytte några ord och konstaterade att vi kanske skulle mötas någon gång längs vägen om några dagar. Jag tog en buss in till centrala Dublin och checkade in på Trinity College, mitt i stan med knappa 2 dygn kvar till start.

IMG_4948

Kvarvarande timmar på onsdagen satte jag ihop cykeln, cyklade de första kilometrarna på tävlingen ut ur stan och försökte vänja mig vid att cykla på fel sida av vägen. Det gick ganska bra och var mest krångligt i cirkulationsplatser. Efter att jag varit på apoteket och köpt lite starkare förkylnings- och hostmedicin än vad som säljs utan recept i Sverige så fick jag ett meddelande av Adrian som arrangerade loppet att han och några till skulle ut och äta middag så jag hakade glatt på. Kul att träffa några likasinnade och än en gång slås av hur trevlig och avslappnad stämning det är kring de här loppen.

IMG_4955 IMG_4958 IMG_4962

Torsdagen bjöd på vila, mat och mer vila innan det var dags för registrering och briefing inför tävlingen. Jag och en av de andra tävlande (Kieran) fick hjälpa till och byta batterier i alla trackers och Adrian drog förutsättningar kring logistiken, starten, de två checkpointsen m.m. innan vi skrev på att vi körde på egen risk, fick vår cykelkeps, brevetkort och tracker.

IMG_4979 IMG_4980 IMG_4981

På väg tillbaka till boendet kolhydrattoppade jag med en hamburgare och en pint av den Irländska sportdrycken innan jag fixade det sista med utrustningen och kröp ner för att försöka sova så mycket som möjligt innan start.

Adrian erbjöd lite extra service på den här tävlingen. Vanligtvis så finns det ingenting ordnat utan man får fixa allt själv. Här fanns det en paketlösning med en övernattning före start, en övernattning vid målet samt transport av cykellåda och ev. väskor till målet utanför Cork. Det här var ju sjukt smidigt och direkt efter frukost lämnade jag in min cykellåda med mina vanliga kläder i.

Starten skulle gå klockan 1000 men drog ut lite på tiden. Jag käkade lunch i form av en mjukkonserv som jag värmde på med kemisk värmare medan vi väntade på att allt skulle bli klart. Det skulle fotograferas, filmteamet skulle ha sina bilder, Adrian skulle hålla ett litet tal, vi skulle sjunga för Adrian som fyllde år dagen till ära m.m. m.m. Runt halv elva gick i alla fall starten och vi rullade gemensamt norrut ut ur Dublin.

IMG_4985 IMG_4989

Första delen av loppet innebar att vi själva fick välja väg de drygt 22 milen från Dublin till checkpoint ett vid peacebridge i Derry. Huvuddelen av de runt 30 cyklisterna valde att cykla på den lite större vägen N2 och de verkade hålla ett ganska högt tempo trots att det skulle cyklas i en vecka i sträck. Många körde nog i hårdaste laget här i början då det är lätt att ryckas med.

IMG_4992 IMG_4994

Jag hade valt småvägar och höll mig till min plan. Efter bara någon mil vibrerade mitt flaskställ som jag hade på tempopinnarna loss. Skruvarna studsade iväg på asfalten och jag blev tvungen att stanna. Flaskan fick jag stoppa i tröjan och flaskstället hamnade i närmsta soptunna. Retfullt men inget som skulle bli något stort problem. Jag hade mat som borde räcka under första dygnet och vatten behövde jag fylla på en gång innan Derry. Vid första checkpointen fanns det vatten, bananer och mackor som en av de Irländska deltagarnas familj bjöd samtliga cyklister på.

IMG_4995 IMG_5007 IMG_5010

Jag stämplade, fyllde flaskorna, tog ett par bananer och två mackor med mig innan jag trampade ut på the Wild Atlantic Way och in i den första kvällen och nattens cykling. Jag fick veta att jag låg tolva eller trettonde. Min plan var att öppna lugnt och kontrollerat så det var ingen större fara. Jag siktade på att vara med och köra om det och hade min målsättning topp 10, ja kanske rent av topp 5 om det gick riktigt bra. Det enda som oroade mig var att så fort jag blev andfådd så kom hostan och jag hostade upp vingummin så jag fick hålla tillbaka tempot så gott jag kunde.

Fortsättning följer…

 

Randobloggen

Hemma efter Irlandsäventyret

Då var jag hemma igen efter vad som kom att bli en 210 mil lång berg-och-dalbana på Irland. Transatlantic Way Race blev en brutal historia, vägarna, backarna, vinden och regnet gjorde sitt bästa för att vi skulle få slita ordentligt.

Större delen av tävlingen var det helt fantastiskt vackert och miljöerna i kombination med alla vänliga Irländare gjorde att det blev en helt sagolik upplevelse. Tyvärr ville inte kroppen riktigt vara med på vad jag hade planerat utan jag valde av olika anledningar att korta av banan med ca 30 mil. Nu ska jag försöka mig på att smälta intrycken och utvärdera lite vad som hände för att lära mig av vad som gick bra och mindre bra. Jag tänker mig att det inom kort kommer kunna bli åtminstone ett par inlägg här på bloggen för att beskriva tävlingen.

I väntan på det så bjuder jag på lite  miljöbilder och en film som Kona gjort där de cyklar på några av de vägarna som vi tävlade på. Håll tillgodo så länge.

IMG_5022

IMG_5031 IMG_5079 IMG_5146 IMG_5182

IMG_5433 IMG_5447 IMG_5418

Randobloggen

Här kan ni följa äventyret

Då var det sista packat och fixat. Cykeln ligger i lådan och allt är packat. Hoppas nu bara att bagagepersonalen är rädda om min låda så cykeln är hel imorgon när jag packar upp den i Dublin. Ikväll tar jag tåget ner till Kastrup, förhoppningsvis så går det bra med cykelkartongen. Planet till Dublin lyfter inte förrän imorgon kl.10 så skulle det skita sig så finns det till för att ordna skjuts och ta bilen istället.

IMG_4945

Jag har handlat på mig lite käk och plockat fram lite blandade energiprodukter ur gömmorna. Starten går klockan 10 på fredag förmiddag och planen är att inte behöva lägga tid på att skaffa energi under det första dygnet av tävlingen utan bara göra snabba vattenstopp och möjligen köpa nån macka framåt kvällen. Utöver energikakor och gel så köpte jag en rejäl rulle mandelmassa, bilar, nötter, vingummi och självklart en påse funbuns. Huvuddelen av detta går ner i mina stembags men lite hamnar nog i ryggfickorna.

IMG_4944

Tävlingen går självklart att följa och jag ska göra mitt bästa för att hålla er uppdaterade. Här kommer lite användbara länkar:

Utöver uppdateringar på min instagram @cykeldanne som det finns länk till ute till höger så kommer det uppdateras på lagets Facebook Outnorth Adventure Team.

Vill man följa trackingen och se små blåa pluttar förflytta sig på en kartbild så finns länk till trackleaders här.

Skulle inte det räcka så kan ni säkert hitta uppdateringar både på hemsidan www.transatlanticway.com eller på tävlingens Facebook.

 

Det här ska bli grymt kul!

 

Randobloggen

Packat och nästan klart

Jag har ägnat helgens lediga tid åt att packa inför transatlantisk way. I lördags hämtade jag min TREK Boone på Cykelsmedjan i Eksjö. Conny har servat och bytt drivlinan så att den ska hålla för 240 mil av knaggliga vägar. Jag bytte till nya Continental Grand Prix 4 Season 28mm däck och lyxade till det med nya slangar dessutom. En kort provtur i söndags kväll för att kolla att allt funkade och sedan packning.

IMG_4812

Cykeln packade jag ner i en av multisportlagets cykellådor. Egentligen en cykelkartong av lite mer tåligt material. Jag fick ta bort framhjul och sadel, vika ner tempopinnarna och lossa styret sedan fick den precis plats i lådan. Bolstra med ett gammalt liggunderlag och lite rörisolering så hoppas jag att den överlever flygturen.

IMG_4934 IMG_4933

Sedan har jag packat bikepackingväskorna, Det här tar ju lite tid även om jag redan tidigare bestämt mig för och skrivit upp vad som ska packas i respektive väska.

I sadelväskan packar jag de prylarna som jag inte behöver komma åt så lätt. Sovutrustning, reservdelar, extra GPS, lite nödenergi, laddare tio di2 batteriet, regnställ, varma handskar, vattentäta strumpor, tåvärmare och en pump.

IMG_4928

I ramväskan ligger de prylarna som jag behöver komma åt smidigt. Arm- och knävärmare, buff, vattentäta handskar, hygienartiklar, lite piller, chamois crème, batteripack, kablar, strömadapter, hjälmlampa, verktyg, kedjeolja, lås m.m.

IMG_4917

På styret fäster jag liggunderlaget, två stembags med mat av olika slag och en liten topprörsväska för mobil, hörlurar, kabel och mer mat.

Utan mat och vatten väger cykeln ungefär 16 kg med all utrustning.

IMG_4929

Nu är det bara en vecka kvar innan resan till Irland startar och jag ska försöka bunkra lite extra sömn och ta det så lugnt jag kan veckan innan tävlingen.

Randobloggen

Rapha Brevet Windblock Jersey och Insulated Gillet

För ett tag sedan tänkte jag att jag verkligen inte behövde några mer cykelkläder. Jag hade ju allt, långärmat, kortärmat i olika tjocklek, bibs, arm-, knä- och benvärmare, jackor, västar, cykelkepsar i mängder…

Då väljer Rapha att lansera två nya plagg med helt unika funktioner som jag inte kunde motstå. Jag gillar verkligen Rapha både avseende kvalitet och stil. Deras brevetkollektion för långa dagar i sadeln är alldeles extra fin. Ena plagget var Brevet Windblock Jersey vilket är en kortärmad tröja i tunn merino med ett vindtätt tyg på bröst och mage.

IMG_4887

IMG_4888

Lite som tröja och vindväst i ett. Utöver det så har den stora reflexer, tre rejäla fickor bak och ett fack med dragkedja. Dessutom en extra ficka fram på magen, också den med dragkedja. Självklart har den hellång dragkedja så man kan öppna upp ordentligt om det är varmt. Jag har kört en del med tröjan och på senaste breveten på 600 km bar jag den hela tiden. Den är helt grym och jag är övertygad om att den kommer funka bra på ett blåsigt Irland om två veckor. Jag känner verkligen att jag kan spara in ett, ja nästan två plagg i packningen med den här schweiziska armékniven. Reflexvästen jag hade med på TCR kan jag skippa eftersom tröjan har så pass bra reflexer, dessutom får jag vindvästen lite på köpet. Tröjan kändes inte för varm förra helgen och med möjligheten att öppna hela vägen tror jag inte att det blir ett stort problem även om temperaturen stiger.

Det andra plagget som jag var tvungen att köpa var Insulated Gillet, en lätt fodrad och mycket lätt väst.

IMG_4889

IMG_4890

Västen är fodrad fram och bak med Polartec Alpha som inte är lika känsligt för vatten som dun. Sidorna är oisolerade och i stretchmaterial. Dragkedjan går att operera i båda ändar så det blir lätt att komma åt fickorna. Yttertyget stöter från vatten bra och när man packar ihop västen finns ett resårband i nacken som man kan dra runt den rullade västen.

IMG_4891

Jag har kört en del även med denna väst sedan jag köpte den och den är verkligen klockren. Den tar liten plats, är lätt men ändå riktigt varm och mysig när det är kallt ute. Jag startade turen i lördags morse 03.40 med västen på och hade den på fram till 0600 när det började bli lite varmare. Det duggade del av tiden och jag upplevde inte att den tog åt sig vattnet utan det stannade utanpå. I nedförsbackarna var det riktigt skönt och i kombination med den vindtäta tröjan så frös jag bara lite om armarna där jag bara hade armvärmare.

IMG_4907

Jag är helt övertygad om att de här plaggen kommer att vara perfekta för min 240 mils runda på Irland. Västen kommer dessutom kunna merutnyttjas att sova i om det blir kalla nätter. Den totala klädplanen för tävlingen ser ut enligt nedan:

Bibs: Rapha PRO Team
Knävärmare: Rapha merino
Strumpor: Ett par smartwool och ett par sealskins
Cykeltröja: Rapha Brevet Windblock Jersey
Undertröja: Rapha merino
Armvärmare: Rapha merino
Handskar: Hestra korta och Hestra Bike Windstopper samt ett par Outdoor Research vattentäta skal.
Väst: Rapha Brevet Insulated Gillet
Regnställ: Outdoor Research Helium
Buff: Suunto
Cykelkeps
Skor: Bontrager Foray MTB sko

Det borde räcka för en veckas semester tycker jag.

 

Randobloggen

Första intrycket av Bontrager Velocis hjälmen

För några inlägg sedan så skrev jag om att jag fått en ny hjälm för mitt kommande race på Irland. Den gångna helgens 600km brevet blev genrep med all utrustning och första riktiga testet med nya hjälmen Bontrager Velocis.

IMG_4892

IMG_4895

Jag hade den på mig under säkerligen drygt 26 timmar då jag bara tog av den en kort stund då vi tryckte i oss mat i Värnamo. Den är lätt, ventilerar bra och var lätt att ställa in. Det bästa betyget man kan ge en hjälm är väl att man glömmer bort att man har den på sig och det gjorde jag verkligen med den här hjälmen. I sann randoanda fick hjälmen sitta på på både mackar och i mataffärer och jag hann med att klämma i mig två korvar med hjälmen på huvudet. För er som inte provat att äta korv med cykelhjälm på huvet så kan jag verkligen rekommendera det, även en tråkig kokt korv smakar ljuvligt med hjälm. Det enda jag inte testade var väl att sova med hjälmen på eftersom vi körde i ett sträck, men jag får säkert gott om möjligheter till det på Irland.

IMG_4873 IMG_4857

Jag testade även att köra med min lilla hjälmlampa på natten och den passar utmärkt på hjälmen. Vissa hjälmar är inte helt kompatibla med hjälmfästet men den här funkar klockrent. Lampan är en Exposure Joystick Mk10 och är en fantastisk liten tingest. Laddas via USB, väger bara 87 gram inklusive det integrerade batteriet och har flera olika ljuslägen med brinntid från 1,5 timme till 36 timmar.

IMG_4893

IMG_4897

Utöver detta så måste jag bara tipsa om klubbens nya snygga hemsida. Grymt stilig och den borde absolut kvala in bland de snyggaste sidorna bland svenska cykelklubbar. Kolla mer på La Lepre Stanca.

Det var ett tag sedan jag bjöd på ett filmtips så här kommer senaste delen av Adventure Dispatch, denna gången med Ultra Romance. Enjoy!

Randobloggen

Firade cykelns dag med att cykla 600km.

Sitter lätt randobakis vid datorn efter senaste dygnets cyklande. Lätt svullna knän, sömnig och lite seg i ländryggen.

I lördags morse ringde klockan 03:00, 03:40 satt jag på cykeln för att köra La Lepre Stancas 600km brevet. Sträckan passerar mindre än 50 meter från vårt hus i Nässjö så jag valde att starta hemma och värma upp med 66 km till den officiella starten i Jönköping. Vi var två som skulle köra 600 km (jag och Marcus) och tre som valt att köra 400km. Morgonen började med ett lätt regn, nästan som vattendimma och jag var ganska sömnig när jag fotostämplade i Aneby kl.04:37. Inget var öppet så ett foto var enda alternativet.

IMG_4830

Jag fick trycka i mig första koffeintabletten redan innan 05:00 och var lite orolig över att det skulle bli svårt att köra de 60 milen utan sömn som var planen. Jag och Marcus hade siktat in oss på att klara Audaxtid vilket innebär ett totalsnitt på 22,5km/h och en totaltid på runt 27 timmar. Skulle det vara möjligt var vi tvungna att vara effektiva vid stämplingarna i Tranemo, Falkenberg, Värnamo, Ljungby, Växjö och Aneby. Dräller man bort för mycket tid där så måste man ju cykla mycket fortare.

Ut från Jönköping hade det slutat regna och vi rullade via småvägar, grusvägar och lite obligatorisk banvall till första stämplingen på ICA i Tranemo. Fylla vatten, stämpla och iväg igen mot Falkenberg och nästa stopp.

IMG_4834 IMG_4837 IMG_4840

Med lite lätt medvind rullade det på riktigt fint ner mot Falkenberg och vår första plan att cykla en liten omväg till Mc Donalds byttes till kortaste vägen och ett stopp på en bensinmack istället. Fylla vatten, stämpla, korv, iskaffe och en drickyoghurt senare så var vi på rull igen.

IMG_4844

IMG_4875

IMG_4876

IMG_4849 IMG_4848

Efter Falkenberg fick vi motvind eller sidvind de nästa 13 milen upp till Värnamo och det var svårt att hålla uppe marschhastigheten. Här körde vi på ett jättefint parti vid Hyltebruk och det var riktigt varmt och skönt i solen.

IMG_4856 IMG_4853

Den initiala planen var ett snabbt stopp på Hamburger Hill utanför Värnamo där vi först bara tänkt ta med ett antal burgare och något att dricka. Nu låg vi ganska mycket före tidsschemat och var lite sega efter 39 respektive 33 cyklade mil så vi bestämde oss för att sitta ner i restaurangen, käka, förstärka klädseln, fylla på vatten stämpla m.m. Jag tror det här stoppet tog nästan 30 minuter och då hann jag även med att borsta tänderna, något som är sjukt nice när man tuggat socker i 39 mil.

IMG_4872

I Värnamo vände vi söderut igen och fick medvind under de platta 5 milen ner till Ljungby och nästa stämpling. Här ramlade vi in på ICA Maxi som var en alldeles för stor affär för en snabb stämpling. Att bara springa igenom butiken tog flera minuter. Vi köpte energidryck och choklad för att hålla sömnmonstren borta under natten.

IMG_4860

Nu började det bli mörkt och vi fick slå igång belysningen på väg in till Växjö. Vi kom in i Växjö 00:30 och de flesta mackar stänger vid midnatt så vi fick leta upp en av de få som hade öppet dygnet runt och ville hjälpa två nu ganska trötta cyklister att stämpla sina stämpelkort. Tjejerna i kassan var cykelintresserade och inspekterade lampor och cyklar noggrant.

Nu väntade sista sträckan på drygt 10 mil via Tolg, Asa, Hultsjö, Sävsjö, Bodafors innan jag skulle vara hemma i Nässjö. Ut ur Växjö gick det bra men då vi svängt in på de mindre vägarna mot Tolg så började sömnmonster att spöka och vi tvingades till ett par korta stopp som Marcus valde att springa lite på och jag tog en stående mikrosömn med huvudet vilande på tempopinnarna.

IMG_4871

IMG_4865

Partiet mellan Tolg och Kännestubba är riktigt jobbigt med mängder av branta och ganska korta backar. Det är inte platt många meter av den sträckan och det kändes ordentligt i benen. Efter ett sista kort stopp vid snusfabriken i Sävsjö piggnade vi till lite av tobaksdoften och kunde köra på de sista milen. Sista sträckan in till Nässjö kom det ett riktigt kallt regn och vi blev dyngsura. Jag var glad att vara hemma och tyckte lite synd om Marcus som skulle tvingas härda ut blöt och kall i ytterligare drygt 6 mil.

IMG_4868

Jag stoppade min GPS efter 26 timmar och 15 minuter med ett totalsnitt på 23,2 km/h på de cyklade 609 kilometrarna. Enligt Strava så var min rulltid 24h och 26 minuter så knappt 2 timmar stillestånd blev det på turen. Kul att ha lyckats köra en 60-milare i ett sträck och kul att ha gått under Audaxtiden. Nästa gång så blir det nog en lugnare och lite mer behaglig runda.

I och med denna brevet så kan jag nu titulera mig superrandonneur även 2016 vilket så klart känns roligt.

 

29 maj, 2016 | 3 KOMMENTARER!
Annons
Annons
1 19 20 21 25

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.