Randobloggen
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Randobloggen

Ny cockpit

Jag har fixat lite med min TREK Boone. Jag fick problem med händerna under The Transcontinental Race och problemen satt i under ganska lång tid. Det är faktiskt så att jag har lite känningar fortfarande. Tryck på handens utsida samt vibrationer gjorde att jag fick ulnartunnelsyndrom och kraftlöshet i fingrarna. Ulnartunnelsyndrom innebär att nervbanan till lill- och ringfinger hamnar i kläm och fingrarna domnar bort. Jag blev rejält kraftlös och ju längre tävlingen gick ju sämre blev händerna. Jag hade mot slutet svårt att öppna förpackningar, nypa åt runt dragkedjan för att dra upp den m.m. Jag var riktigt nöjd över att jag valde elektriska växlar på cykeln eftersom jag annars hade haft stora svårigheter att växla. Två veckor efter tävlingen ställde jag och min kompis Håkan upp i Rapha 12 Hills och då körde jag med min Cannondale med mekaniska växlar. När jag skulle växla upp till stora kakan fram fick jag ta högerhanden och dra växelreglaget på vänster sida mot mig. Jag var för klen i vänsterhanden för att lyckas. Problemen satt i ganska länge och har gradvis blivit bättre. När jag vaknade hade händerna dragit ihop sig och var i det närmaste knutna. Nu är det mycket bättre och jag har bara lite stickningar/domningar kvar i lillfinger och ringfinger.

För att fixa till de här problemen har jag nu gjort lite förändringar på min cockpit. Till att börja med så har jag bytt ut styrlindan till Lizard Skins tjockaste linda på 3,2mm. För att göra den ännu lite mysigare kompletterade jag med gelkuddar under. Nu går det nog inte att göra den mjukare och jag hoppas att detta kan ta bort lite mer vibrationer och även minska trycket.

IMG_4133

Utöver det så bytte jag ut armstöden till tempopinnarna. Tidigare hade jag fasta armstöd från Zipp men de gjorde att det blev snudd på omöjligt att använda den övre raka delen på styret då armstöden var i vägen. Jag hittade fjädrande armstöd från Profile Design och klickade hem dem lite smidigt. Fördelen med dessa är att när de inte belastas så fjädrar de upp tillräckligt mycket för att jag utan problem kan ha händerna under dem. Vips så fick jag ytterligare en position för händerna.

IMG_4143 IMG_4144

Sista lilla finessen blev flaskstället på tempopinnarna. Jag fick bara plats med 2 små flaskor (2 x 0,5l) på cykeln tidigare vilket stundtals blev lite lite under förra sommaren. Jag fick komplettera med lösa flaskor i tröjans fickor eller i packväskorna. Nu kan jag få med ytterligare en flaska på ett bra sätt och det får plats en stor flaska eller om jag väljer att köra med flaskan med sugrör som medföljde flaskstället. Nu återstår att prova inställningar ordentligt under vårens rundor så att jag får till en bekväm viloposition i tempopinnarna och testa om jag ska köra med sugrör eller vanlig flaska.

IMG_4142

Idag blev det ingen cykling. Istället har vi kört mästerskap på jobbet på längdskidor. 15 km klassiskt blev årets längsta skidpass och en jobbig historia. Man blir snabbt dålig på det man inte tränar men det räckte till en silvermedalj.

23 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Randobloggen

TCR15 sista delen

Jag cyklade ner från Mount Lovcen under tidig kväll. Nu återstod ca. 127 mil av tävlingen och om jag kunde hålla ihop det så skulle jag hinna till Istanbul innan prisutdelningen. När jag närmade mig Podgorica var ännu ett oväder på väg in. Det blixtrade på natthimlen och jag bestämde mig för att försöka hitta någonstans att sova inomhus även denna natt. Det sved i Smålänningen när jag checkade in för att sova 4 timmar och trampa iväg innan frukosten serverades. Jag bad som vanligt om att få lite paketerad frukost och blev inte besviken denna morgon heller.

Jag passerade in i Albanien i gryningen och jag hade nu ganska bra fart. Lätt vind snett bakifrån hjälpte till bra när jag kryssade mellan traktorer och majsförsäljare. Jag hade valt att undvika att cykla genom Tirana och vek därför av österut genom ett naturreservat.

IMG_3434 IMG_3432 IMG_3426

Det var vackert men ordentligt jobbigt. Varmt och bitvis rejält kuperat. På den albanska landsbygden åt jag nog tävlingens  mest prisvärda middag, 5 € för en stor sallad, kött, cola, kaffe och glass.

IMG_3419

IMG_3439 IMG_3440

Efter att jag ätit riktig mat kände jag hur energin kom tillbaka. Det kändes knappt som att jag fick nån energi längre av godis, kakor och annat som jag köpte på bensinmackarna utan den riktiga maten var räddningen. När jag närmade mig gränsen till Makedonien träffade jag på en annan av deltagarna. En tysk som hade med sig en elpistol mot närgångna hundar. Hundspurterna hade nu börjat bli något fler men det kändes än så länge ganska hanterbart. I Albanien jagades vi även av barn som försökte springa ifatt oss i uppförsbackarna och stjäla det som satt löst på cyklarna. Jag blev av med mina reflexband som jag hade rullade på sadelväskan.

Jag nådde Makedonien tidig kväll och hade passerat ännu ett land. Nu återstod bara Makedonien, Grekland och Turkiet. Även Makedonien bjöd på några hyggliga klättringar där några passerade 1000 meters höjd. Jag hade nu blivit lite bekväm vid att sova inne och var trött på hundarna så även denna natt blev hotellnatt. Hotellet jag stannade vid skulle ha en stor fest. Kanske var det bröllopsfest och klänningarna överträffade varandra när de gick in på hotellet. Jag satt på uteserveringen i mina svettiga cykelkläder och tryckte i mig mat som om jag aldrig sett mat tidigare. Det måste sett ganska konstigt ut för festbesökarna.

Efter 10 mils morgoncykling passerade jag in i Grekland. Mitt på dagarna var det nu 40 grader varmt och ibland däröver. Trots värmen tyckte jag att det gick ganska bra. Jag hade tidigare tänkt att om det blev riktigt varmt så skulle jag vila lite mitt på dagen och istället cykla på nätterna. Så blev det inte, fartvinden fläktade tillräckligt och vägarna var stundtals ganska otrevliga nattetid. I Thessaloniki bunkrade jag på Lidl. Jag köpte yoghurt, pålägg, godis, bröd, glass m.m. och laddade för att cykla under natten. Det var kväll men jag kände mig fortfarande pigg och ville nå minst 30 mil denna dag. Vägen jag cyklade på var ingen höjdare och mycket tung trafik passerade riktigt nära i mörkret. Även denna natt vankades det oväder och jag stannade till bredvid vägen med ca. 27 mil på mätaren. Det kändes inte säkert med trafiksituationen och i kombination med dåligt väder så nöjde jag mig, letade upp ett hostel och sov några timmar.

IMG_3476 IMG_3484 IMG_3496

Nästa dag i Grekland blev även den en varm historia. Jag trampade ner till medelhavet, lunchade i Kavala och hade nu inte så hemskt långt kvar till Turkiet. I Kavala träffade jag på en av deltagarna som jag senast såg på Mount Lovcen. Han låg under ett träd och väntade på bussen. Med bara drygt 50 mil kvar av 420 hade han fått nog. Hans mage hade packat ihop och han var helt uppgiven. På den här typen av tävlingar finns ingen organisation att luta sig emot när man vill bryta utan man får själv hantera situationen. Det kommer ingen buss och hämtar upp dig längs vägen. Detta kan bli en både dyr och kämpig utmaning om man befinner sig på en otillgänglig plats när olyckan är framme. Vi pratade en liten stund och jag gjorde något litet försök att få honom att fortsätta men han hade bestämt sig, hans tävling var slut.  Jag fick mig en tankeställare att inte ta ut något i förskott även om jag nu var nära målet.

Jag hade även i Grekland försökt hitta lite mindre och vackrare vägar. Detta straffade sig nu ordentligt då jag hamnade långt ute på landsbygden på bitvis riktigt små och dåliga vägar och med byrackor jagande i varenda by.

IMG_3513 IMG_3515

Nu kom även första tillfället då jag körde mig tom på vatten. Här fanns ingenstans att fylla flaskorna och det var närmare 40 grader varmt. Jag var som väl var bara utan vatten i 1-2 timmar så det hann aldrig bli någon fara men jag hann bli lite orolig. Jag räknade nu mil och tid i huvudet och försökte göra upp en plan för hur avslutningen av tävlingen skulle genomföras. Jag var självklart sliten efter snart två veckors cyklande men kunde nog pressat mig hårdare på slutet om jag tävlat mot de andra. Jag föll dock tillbaka på min målsättning och plan att det var klockan jag tävlade mot och just nu låg jag lite före tidsplanen. Jag beslutade mig för att gå på säkerhet och göra mitt bästa för att verkligen nå målet i Istanbul. Jag checkade in på ett hotell i Alexandroupoli, beställde in en hamburgare och en öl och försökte njuta av att jag tagit mig ända hit.

IMG_3518

I morgon skulle jag cykla in i Turkiet, passera den sista gränskontrollen och kämpa de sista milen in till målet. Jag hade tid att sova ordentligt, tvättade upp alla kläder och sov 6 timmar. Käkade frukost och körde vidare mot Turkiet.

Inledningsvis rullade det på ganska bra. Gränspassagen tog lite tid för det här var egentligen första gången längs resan som det var ordentlig kontroll. Väl i Turkiet så möttes jag av en brutalt hård motvind. Vägen jag skulle köra på de kommande 20 milen var en stor väg med två filer i varje riktning och en rejäl vägren. Hade det inte varit för vinden hade det här varit helt ok. Jag hade inte förberett mig mentalt på hur jobbigt det skulle kunna vara med vind. Vid normala pass på hemmaplan så har man ju bara motvind del av passet. Oftast kör man ju en runda och får vind från alla håll. Idag så skulle jag få motvind nästan hela dagen. Det frestade på ordentligt att knappt komma över 15km/h när jag trampade i  nedförsbackarna och min tidsplan krackelerade.

IMG_3523 IMG_3524

Bitvis så var det vägarbeten och det blev rejält läskigt. Hård vind, ingen plats att ta vägen, tung trafik och trötthet. Det här var jättejobbigt och obehagligt. Jag tog helt slut i överkroppen av att hålla emot i styret och försöka hålla mig på mina decimetrar av vägen utan att bli påkörd eller köra utför stupet till höger om mig. Jag hade hoppats att jag skulle kunna köra hela vägen in till målet under natten men pallade inte. Hundarna jagade in mig på ännu ett hotell och jag checkade in med bara 13 mil till mål.

Sista dagen startade jag vid 4-tiden. Jag cyklade genom byar i mörker och gryning och nu var hundsituationen helt horribel. Gäng med 6-7 byrackor avlöste varandra och jag hade inte mycket pulver kvar i benen för att köra ifrån dem. Det var skönt att komma upp på lite större vägar och komma ifrån hundarna. De hundarna jag såg nu var oftast platta och hade fallit offer för alla dumprar som jobbade i vägarbetena. Jag kom in i Istanbuls utkant och ringde hem till min fru, mamma och pappa och Håkan när jag cyklade de sista kilometrarna. Det var nu bara upploppet kvar och helt plötsligt fick jag syn på Bosporen.

IMG_3535 IMG_3549

Några kilometer senare var jag vid Cafe Hisar och målet. Parkerade cykeln, plockade fram stämpelkortet och gick i mål. Äntligen var jakten slut, det hade känts som jag var jagad genom Europa av klockan under 14 dagar. Nu kunde jag sitta ner i lugn och ro, äta utan stress, dricka kaffekopp på kaffekopp och bara njuta av att ha cyklat 420 mil på 14 dagar 9 timmar och 45 minuter. Jag kom på 23:e plats av ca. 170 startande, jag nådde min målsättning och hade några timmar tillgodo innan prisutdelningen vilket var skönt för jag behövde köpa lite rena kläder så jag slapp festa i cykelkläderna.

IMG_3553 IMG_3555

21 februari, 2016 | 2 KOMMENTARER!
Randobloggen

TCR15 del 4

Det var grymt skönt att komma fram till Vukovar. Jag stämplade in, bytte batterier i GPS-trackern, hyrde ett rum i 6 timmar, beställde lunch, gick upp på rummet, satte Di2 batteriet på laddning och hängde upp alla blöta prylar på tork.

IMG_3312

Sedan gick jag ner till restaurangen och såg att min mat var klar, perfekt! Tryckte i mig maten och lite glass innan jag gick upp, duschade, tvättade kläder och hävde mig i sängen. Runt 5 timmar senare var jag uppe, packade ihop allt, käkade middag på hotellet och satte av mot Bosnien. Det var nu sen eftermiddag, jag tror klockan var runt 17 och jag tänkte köra på minst till midnatt.

Sträckan till nästa checkpoint på toppen av Mount Lovcen i Montenegro var enligt min gps-fil 55 mil och 9400 höjdmeter. Det skulle bli rejält kuperat i Bosnien visste jag efter mina kartstudier. Nu skulle det bli några höjdmeter färre då det var några tunnlar i södra Bosnien där programmet räknade som att jag skulle cykla över kullarna.

Framåt kvällen nådde jag floden Sava och gränsen till Bosnien. På den Kroatiska sidan var det landsbygd och strax före gränsen passerade jag en fest där det lät som att de sköt i luften. Efter gränspassagen kom jag in i Brcko, en lite större stad med en bensinmack med ordentligt utbud.

IMG_3317 IMG_3318

Kroatiska landsbygden hade erbjudit brödbutiker med vitt bröd så det var skönt att kunna fylla upp cykeln med energi igen. Nu hade det börjat dyka upp lite mer vilda hundar och jag hade rivit av mina första hundspurter. När jag rullade in i Tuzla strax efter midnatt så var jag sugen på att komma inomhus och sova. Jag hittade ett motell i utkanten där de precis avslutat en bröllopsfest. Det fanns dock ett rum för 20€ och jag var snabbt i säng.

Nästkommande dag bjöd på Bosnisk landsbygd. Jag trampade efter ett tag in på en grusväg som blev mindre och mindre. Jag visste att jag skulle ha ett parti med grusväg men den hade sett bättre ut på google earth än vad den gjorde i verkligheten. Jag visste också att jag snart skulle köra skogsbilväg i åtta kilometer. Jag hade valt den trots att den såg ganska dålig ut på kartprogrammen för jag skulle slippa några kilometer och dessutom undvika Sarajevo. Nu blev ju skogsbilvägen till slut en ganska dålig stig och det tog lång tid innan jag åter var ute på asfaltsvägen.

IMG_3353 IMG_3354 IMG_3355 IMG_3356

Bosnien var supervackert att cykla i, det var kuperat och jag cyklade i en jättefin ravin och genom häftiga tunnlar. Trafiken var mycket bättre än vad jag hade räknat med och jag var på gott humör. När natten kom hade jag inte så värst långt kvar till Montenegro men John Blund tyckte att jag skulle slå läger efter en riktigt lång klättring. Jag hittade en lämplig skogsbilväg och gick in ett 20-tal meter. Även denna natt skulle jag vakna av ett brutalt regnväder. Jag hann dock dra igen dragkedjan innan allt var dyngsurt och kunde sova vidare lite till.

IMG_3363 IMG_3372

När jag cyklat några timmar och var sugen på frukost såg jag en liten restaurang bredvid vägen och satte in huvudet för att se om man kunde köpa sig lite mat. Där inne i mörkret satt 4 män och drack kaffe och sprit. Klockan var nog runt 7 på morgonen och de kunde erbjuda turkiskt kaffe och en snaps, något att äta var inte att tänka på. Jag tackade nej till snapsen men tog en kopp starkt kaffe innan jag tackade för sällskapet.

IMG_3380

I Montenegro fortsatte klättringarna och det tog mig lite länge tid än jag hoppats på att nå Kotor och Adriatiska havet. Jag käkade lunch uppe i bergen innan jag tog mig ner till havet. Det var riktigt varmt i Kotor och jag var där mitt på dagen.

IMG_3389

Vattnet var helt kristallklart och jag skulle gärna stannat och njutit om det inte varit så att jag befann mig mitt i ett race mot klockan. Jag fyllde på vatten och stoppade lite extra vätska i cykeltröjans fickor innan jag påbörjade klättringen upp till den fjärde kontrollen på Mount Lovcen. Den här klättringen var helt fantastiskt vacker och samtidigt ordentligt jobbig i värmen. Berget reser sig i princip ur havet och toppen ligger lite drygt 1500 höjdmeter högre upp.

IMG_3401 IMG_3404

Till slut var jag uppe vid restaurangen där kontrollen var. Två volontärer tog emot mig och stämplade kortet. Nu hade jag stämplat vid sista kontrollen och skulle bara ta mig till målet. På en svensk orienteringstävling brukar det max vara 200 meter från sista kontrollen till mål men här återstod 120 mil. Trots det så kändes det nästan som att det var klart. En förrädisk känsla som jag var tvungen att försöka mota bort.

IMG_3405

Jag hade nu cyklat i 9 dygn och 17 timmar och jag hade min målsättning inom räckhåll. Självklart var jag sliten men kroppen funkade forfarande.

19 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Randobloggen

TCR15 del 3

Efter att jag tryckt i mig en sen lunch utanför Susa cyklade jag vidare. Nu i östlig riktning. Jag skulle under kommande dagar mestadels cykla i Po Valley på platta vägar. Några större städer skulle passeras och en och annan pizza skulle nog slinka ner. Jag cyklade igenom Turin bland mängder av bilar och rödljus. Att ta sig genom en miljonstad tar ganska lång tid och är lätt frustrerande.

IMG_3171

IMG_3172

Den här dagen blev en av mina sämsta rent kilometermässigt. Det var i och för sig inte helt oväntat då hastigheten över alperna inte var så där värst hög. Jag slog läger i en skogsdunge, det var varmt och jag försökte med att lägga mig uppe på bivy-bagen men sjuka mängder mygg körde in mig i min lilla påse och jag somnade rejält svettig.

Efter några timmars vila körde jag vidare. Jag startade tidigt denna morgon. Om jag inte kommer ihåg helt fel så var klockan runt 0300. Ingen trafik och jag stoppade i hörlurarna och knäppte igång Lillasyster. PÅ de tomma vägarna med hårdrocken hamrande i öronen drabbades jag av en helt otrolig känslomässig storm. Jag grät av tacksamhet under säkerligen en till två timmar. Jag tänkte på fru och barn och hur snälla de var som lät mig göra det här. Jag tänkte på mor och far, syrran, släkt och nära vänner. Cykelkompisar, arbetskamrater och alla andra som intresserat sig för mitt lilla projekt och på alla som skrivit uppmuntrande kommentarer på sociala media eller följde min lilla gps-plutt på trackleaders. Jag tänkte på Conny på Cykelsmedjan som hjälpt mig med cykeln och på Connys familj som inte fått träffa sin man och pappa när han stått i verkstaden och skruvat under sena kvällar. Det slutade inte och jag hade tårar i ögonen och gråten i halsen när jag stannade och tryckte i mig en macka som jag köpt kvällen innan. Jag hade läst lite om känslostormar under den här typen av utmaningar och konstaterat att det inte var speciellt ovanligt. Sömnbrist i kombination med att jag var sliten och ensam tror jag är några av orsakerna till att det här händer.

IMG_3174

IMG_3182

IMG_3241

När det blev kväll så såg jag ett riktigt oväder torna upp sig norr om mig i dalen. Jag har aldrig sett något liknande. Det såg ut som på stormchasers på Discovery och ett helt kolsvart oväder med blixtar  kom närmare och närmare. Inledningsvis hade jag hård motvind när jag kämpade mig mot nästa samhälle men när jag kom närmare så växlade vinden till brutal medvind. Jag var jagad av ovädret och cyklade, nästan utan att trampa i 35 km/h. Det började regna och jag letade febrilt efter någonstans att ta skydd, helst ett hotell. Med helt otrolig tur dök det upp ett hotell på högersidan. Jag svängde in i foajén och såg personalen samla ihop utemöbler och annat som höll på att blåsa iväg i vinden. Det fanns ett rum kvar, ett litet som de inte brukade hyra ut men det var mer än tillräckligt för mina behov. Jag satte Di2-batteriet på laddning, åt en pizza och tvättade kläder och kropp i duschen innan jag kröp ner i en säng för första gången på några dagar. Nu sov jag lite längre och jag tror det blev runt 6 timmar innan jag avnjöt frukosten och satte av mot Slovenien.

IMG_3223

Trafiken i Italien var bedrövlig. Lastbilar och bilar passerade med bara decimetrar till godo och det kändes inte helt säkert att ligga i tempobågarna och mata. Jag cyklade genom Venedig och kände mig lite seg. Jag fantiserade att jag var cykelbud och försökte hålla skärpan uppe när jag kryssade fram i stan. I Italien träffade jag också på Sergio. När jag körde in i en cirkulationsplats hörde jag hur någon ropade Daniel. Jag trodde först att nu hallucinerar jag även ljud. Då cyklade Sergio upp bredvid mig. Han hade tagit ledigt från jobbet och följde loppet via tracking och Facebook. Sedan försökte han genskjuta cyklister för att få en pratstund och ett foto. Det var riktigt kul och vi snackade under en halvtimme om tävlingen och cykling innan han vände för att försöka hitta någon mer tävlande.

Det var skönt att nå gränsen till Slovenien och det var enorm skillnad på trafiken. Mycket mindre bilar och förarna visade mycket mer hänsyn. Slovenien var fantastiskt vackert och ett jättebra land att cykla i. När det började bli kväll så blåste det upp ordentligt. Vindarna var nästan av stormstyrka och det var svårt att hålla cykeln på vägen i byarna. Jag påbörjade en klättring som skulle ta mig upp till 800 meters höjd. Halvvägs upp så blåsa det fortfarande hårda vindar. Jag behövde mat och vatten och hittade en liten bypub. Inne på puben festade ett tiotal ynglingar vid bardisken och ett sällskap satt vid ett bord och drack. Jag var nog en gaska udda fågel när jag kom in i svettiga cykelkläder och frågade om det gick att få en två smörgåsar. Jag förklarade att jag körde en tävling och var påväg till Istanbul. Servitrisen översatte till de som var närmast och då skulle alla ta i hand och jag blev bjuden på både mackor och läsk.

Några timmars cykling senare så slutade det i princip att blåsa och jag var sömnig. Jag slog läger på ganska hög höjd och kröp in i min bivy-bag. Det var varmt så jag stängde bara igen myggnätet. När jag sov måste jag ha glidit ner mot fotändan för jag märkte inte när det började att regna. När jag vaknade var jag genomblöt och riktigt kall. Dunsäcken var plaskvåt och bivy-bagen full av vatten. Klockan var knappt tre på morgonen och jag hade tänkt att sova till fyra. Det var ju inte direkt möjligt att sova vidare utan bara hoppa upp, ta på alla kläder som jag hade och regnställ. Packa ner de blöta prylarna och försöka få upp värmen på cykeln. Strax efter 0500 hittade jag en bensinmack som precis öppnat och jag kunde värma mig och torka till lite under handtorken på toaletten, dricka kaffe och köpa på mig lite mat. Nu var jag människa igen och kunde fortsätta mot Kroatien.

IMG_3267

I Slovenien fick jag min första punktering. Bakhjulet blev platt och jag fick byta till ny slang. Min pump var i klenaste laget och jag hade svårt att få upp trycket i slangen. Som tur var så cyklade jag förbi en cykelaffär lite senare och kunde låna en riktig fotpump och köpa en ny reservslang.

IMG_3289

Kroatien bjöd på mer platt cykling på spikraka vägar. Det var otroligt monotont och jag hade svårt att hålla mig vaken. Jag fick stanna och sova en kvart och siktade på att köra hela vägen in till Vukovar och tredje kontrollen. Jag skulle få cykla genom hela natten. Min sovutrustning var dyngsur så jag behövde komma in inomhus och sova och samtidigt torka mina prylar. Jag blev dock för trött och kunde knappt hålla mig vaken. Kroatiska landsbygden erbjöd inga inkvarteringsmöjligheter och till slut var jag tvungen att sova. Det fick bli två timmar på en skolgård. Jag klädde på mig regnstället och tog min blöta sovsäck som täcke. Det funkade tillräckligt bra och jag kunde cykla vidare med nya krafter. Jag skulle nu ta mig till kontrollen på Hotel Lav i Vukovar, hyra ett rum, tvätta och torka utrustning, äta och sova. Med detta på näthinnan fick jag upp farten igen och nådde Vukovar nån gång under förmiddagen. Här stämplade jag in som 22:a man efter 7 dygn och 11 timmar. Klart över förväntan placeringsmässigt.

IMG_3308

 

17 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Randobloggen

TCR15 del 2

Efter tävlingens första öl var det dags att sätta fart mot Italien och alperna. Vi var tvingade till att välja en gammal militär underhållsväg över alperna. Sträckan mellan Sestriere och Susa var drygt fyra mil varav huvuddelen på riktigt dåliga grusvägar på en höjd upp emot 2500m. Jag ville passera Strada del Assietta i dagsljus eftersom mitt dynamodrivna lyse krävde lite fart för att leverera ljus. Dessutom ville jag inte befinna mig uppe i bergen på natten ifall vädret blev dåligt. Bara att trampa på helt enkelt. Klockan var nu runt 13 om jag kommer ihåg rätt. Jag hade cyklat sedan 04 och hade knappa 25 mil och minst 4000 höjdmeter kvar till Sestriere och början på grusvägen. Det skulle bli en lång dag.

Läs mer: The Transcontinental Race del 1

Jag rullade ner för Mont Ventoux i ett strålande sommarväder. Provence var sådär vykortsvackert och jag hade några fina klättringar framför mig innan det skulle komma ett lite flackare parti utmed en ravin.

IMG_3065

IMG_3070

IMG_3085

Den här delen av tävlingen hade jag studerat väldigt noga i olika kartprogram och jag hade tittat på mängder av bilder. Det kändes nästan som att jag varit på plats tidigare och jag hittade nästan utan min gps. På baksluttningen av ett mindre berg låg det en urcharmig liten delikatessbutik. Jag behövde fylla vatten och handla på mig lite energi så jag stannade till. I trädgården låg en dam och solade, en kille i 20-års åldern högg ved med motorsåg och en kille i tolvårsåldern bemannade butiken. Jag köpte färskpressad aprikosjuice, kakor och hemgjord nougat. Sedan såg jag att de hade crepes och jag kunde inte motstå utan pekade och försökte förklara vad jag ville ha. Grabben gestikulerade att han var tvungen att hämta motorsågsmannen. Jag förstod att crepes är ingenting som vem som helst slänger ihop när storebror tog över. Det här var nog ett av mina mysigaste matminnen från tävlingen och jag försökte förklara att jag var på väg till Istanbul.

IMG_3072

IMG_3062

Jag trampade vidare mot Italien och nu började det kännas i knäna att jag cyklat över 100 mil. Knäna skulle ömma under ett par dagars cykling innan de helt plötsligt slutade att göra ont. Efter det så kändes det inte mer så länge jag cyklade men på nätterna när jag skulle sova vaknade jag med smärta  i knäna. Mina värktabletter kom nu till användning nattetid istället för som jag trott på dagarna.

När kvällen kom hade jag fortfarande ganska långt kvar till Sestriere men jag kände mig tillräckligt pigg för att köra på. Så länge jag inte blev riktigt trött så var min plan att cykla hela vägen in till Sestriere och den andra stämplingen. Vi skulle stämpla på ett hotel där jag planerade för att ta tävlingens första dusch. Nattens klättringar upp i alperna gick ordentligt långsamt och jag tvingades till att ta en 15 minuters powernap på en parkeringsplats i bergen när jag hade svårt att hålla mig vaken. Jag tror klockan var mellan 2 och 3 på morgonen när detta hände. Jag lyssnade på intervjun med Fredrik Kessiakoff på pod-casten Husky och lyckades med att trampa vidare i mörkret. Jag såg inga andra cyklister och den enda trafiken var lastbilar. Gränsen till Italien passerades och strax före 06 på morgonen mötte jag Håkan när jag cyklade in i Sestriere. Jag hade nu varit igång i 26 timmar, cyklat nästan 40 mil och om jag kommer ihåg rätt mellan 6000 och 7000 höjdmeter sedan jag startade dagen med dryga 10 mil till foten av Mont Ventoux. Det här var en av de hårdaste dagarna på tävlingen men jag hade lyckats med min plan. Jag hade nu ett riktigt bra utgångsläge för att ta mig an grusvägen.

IMG_1592

Efter stämplingen spenderade jag 10€ för tillgång till hotellets relaxavdelning och frukost. Jag satte min gps på laddning och hävde mig i bubbelpoolen. Tvättade mig och somnade först i badet och efter det i en fåtölj. Efter 2 timmar tvagning och vila var det dags för frukost. Jag tryckte i mig så mycket jag kunde och fyllde matväskan på cykeln innan jag trampade upp i bergen.

Statusen på grusvägen hade diskuterats flitigt på olika forum före tävlingen och den var bitvis rejält dålig. Det gick sakta och delar av de 4 milen fick jag putta cykeln. Utför frestade hårt på händerna och materialet. Vädret var helt fantastiskt, ingen vind och i princip klarblå himmel. Jag tror det tog över 6 timmar för mig att ta mig de 4 milen över bergen. Jag fick inte en enda punktering på den här sträckan, några av cyklisterna hade väldigt många. Avslutningen ner mot Susa gick från Colle de la Finestre som proffsen cyklat uppför bara några veckor tidigare under Girots mest spektakulära etapp.

IMG_1638

IMG_3141 IMG_3157 IMG_3151 IMG_3158

Nu var jag nere i Po Valley och platt cykling genom Italien väntade de kommande dagarna. Tidsplanen höll så här långt, kroppen kändes ok och cykeln var hel.

Läs mer: The Transcontinental Race del 1

15 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Randobloggen

The Transcontinental Race del 1

Starten skulle gå vid midnatt mellan fredagen den 24:e Juli och lördagen den 25:e. Jag valde att flyga från Arlanda till Bryssel på torsdagsmorgonen för att ha lite tid på mig i Belgien innan start. Jag reste lätt med cykel och den mesta packningen stuvad i en cykelkartong. Kläderna jag hade på mig och en gammal uttjänt skötväska som handbagage skulle jag kasta före start. Grymt smidigt att cykelkartong går som resväska och inte kostar något extra så länge den väger under 23 kg.

När jag landat i Bryssel så packade jag upp och monterade cykeln på flygplasten, kastade cykelkartongen och trampade de 7 milen till Geraardsbergen. Det blev en fin liten tur genom Bryssel, längs kanaler och på små kullerstensvägar. Framme i Geraardsbergen kunde jag självklart inte låta bli att cykla uppför the Muur och titta på starten. Visst är backen ganska brant men inte speciellt lång så så länge det var torrt så kände jag ingen större skräck.

Muur van Geraardbergen
Muur van Geraardbergen

 

Startplatsen för TCR15
Startplatsen för TCR15

 

Rullade ner genom byn och träffade på lite fler cyklister med packväskor som stod och hängde i centrum. Bl.a. Kristian som var Norges bidrag till tävlingen och Juliana Buhring som var snabbaste kvinna att cykla runt jorden och var en av de snabbaste på första upplagan av Trans Am Bike Race. Alla var väldigt trevliga och det var en riktigt skön stämning. Kvällen ägnades åt att fixa med packningen, äta, umgås med flera sköna människor och vila.

På fredagen var schemat ganska späckat. Registrering, uppvisande av allehanda dokument, uthämtning av gps-trackers, kepsar m.m. tog lång tid och det var lång kö i lokalen.

Cykelkepsen som är tävlingens nummerlapp och stämpelkortet.
Cykelkepsen som är tävlingens nummerlapp och stämpelkortet.

 

Efter det cyklade vi upp till en restaurang, käkade och kollade på Tour de France innan det var dags att trampa uppför kullerstensbacken för den obligatoriska tävlingsgenomgången. Nu var det 6 timmar kvar till start, allt var klart och jag rullade ner till hotellet jag bodde på tidigare och fick låna en soffa i källaren för att vila några timmar. Lyckades som vanligt inte sova men vilan var välbehövlig. Tryckte i mig en mjukkonserv för att starta med mat i magen och trampade ännu en gång uppför the Muur. Anspänningen bland de dryga 200 cyklisterna var hög. Fackelbärare och borgmästare stod uppe vid kapellet och väntade på att vi skulle trampa iväg mot Istanbul. Vid midnatt gick starten med ett 5 km långt mastervarv genom Geraardbergen. Nu var tärningen kastad, det som var gjort i förberedelseväg var gjort och jag hade en ganska skön känsla av att nu var det äntligen igång.

Minuter innan start.
Minuter innan start.

 

Vid foten av kullerstensbacken släpptes vi fria och tävlingen var igång. Jag tog det medvetet lugnt, trampade på lätta växlar och gjorde mitt bästa för att inte ryckas med i tävlingshetsen. Det var tillåtet att cykla tillsammans intill gryningen men redan efter någon timme var jag ensam. Vägvalen på de dryga 90 milen till första kontrollen på Mont Ventoux var många och tempot olika. Jag tyckte det var skönt att cykla själv. Jag hade ju föreställt mig att cykla själv, i mitt eget tempo och fatta mina egna beslut under de kommande två veckorna. Efter bara några mil rullade jag in i Frankrike, det var fortfarande mörkt och jag märkte inte av den första gränspassagen. Morgontimmarna bjöd på ganska hård sid- och motvind i kombination med ett kallt regn så regnstället åkte på redan under den första cykeldagen. I övrigt gick första cykeldagen ganska bra, jag käkade mig igenom norra Frankrike och när klockan började närma sig 22.00 började jag leta efter någon bra plats att gömma mig och sova några timmar. Jag har för mig att jag cyklade ca. 45 mil första dagen innan jag satte upp bivy-bagen i en liten skogsdunge bredvid vägen. Jag försökte vara noga med att ta hand om kroppen och klädde av mig alla fuktiga kläder, tog på mig mina sovkalsonger, borstade tänderna och vilade runt 4 timmar.

Svartcamping i Frankrike
Svartcamping i Frankrike

 

Andra dagen var det söndag och vi hade blivit varnade av de franska deltagarna att mycket skulle vara stängt i Frankrike på söndagar. Mycket riktigt när jag började bli sugen på riktig mat runt lunchtid så var restaurangerna stängda. När jag tittade över planket in på den tredje stängda restaurangen så såg jag att det var barnkalas men jag lyckades prata mig till två hamburgare, sallad och kaffe bland de lekande barnen.

barnkalas TCR

Jag cyklade vidare genom miljonstaden Lyon och vidare söderut mot jätten i Provence.

Lyon

 

Frankrike blev vackrare och vackrare ju längre söderut jag kom och efter totalt ca 80 mil och 12 mil kvar till första kontrollen slog jag läger på en åker för att vila några timmar.

I min plan så skulle jag cykla uppför Mont Ventoux under måndagsförmiddagen för att ha ett bra utgångsläge inför de Italienska alperna. Jag ville cykla Strada del Assietta i dagsljus och en förutsättning för det var att nå första kontrollen senast lunch dag tre. I soluppgången började jag se Mont Ventoux. Berget reste sig mäktigt rakt upp ur det ganska platta landskapet. Vi var tvingade till att cykla den mest klassiska vägen uppför berget, den via Bedoin. Sista biten in mot Bedoin var väldigt vacker. Jag cyklade genom vinodlingar och längs små vägar. Jag tog en fika i Bedoin, fyllde på vattenflaskorna och satte av mot toppen.

Bedoin

 

Det var nu ganska varmt och det skulle bli en kärv klättring. Min kompis Håkan var på väg ner för att ta lite kort och själv cykla uppför berget men försenade flyg och annat strul gjorde att han mötte upp i bil utan cykel halvvägs uppför stigningen.

Mont Ventoux

Jag stannade och fyllde på mina tomma flaskor halvvägs uppe vid Chalet Reynard innan jag fortsatte ut i det klassiska månlandskapet. Det var minst sagt mäktigt att passera Tom Simpsons monument och kämpa mig genom de hårda vindarna upp till toppen.

IMG_1515 IMG_1576

Väl uppe togs jag emot av tävlingens funktionärer, fick mitt stämpelkort stämplat och njöt lite av utsikten innan jag rullade ner till Chalet Reynard igen för att fira första stämplingen med en öl och lagad mat. Så långt gick allt enligt plan och det var fortfarande grymt kul att cykla.

IMG_1583

IMG_3059

 

Fortsättning följer…

13 februari, 2016 | 1 KOMMENTAR.
Randobloggen

International winter bike to work day

Ännu en dag med cykelpendling. Lämnade garaget strax efter 06.00 i ett lätt men kallt regn sådär på gränsen till snöblandat. Lite för lite kläder och inte så värst mysigt. Ändå så är det ju grymt tillfredsställande när man kommer fram till jobbet, hänger in sina blöta kläder i torkskåpet och tinar upp i duschen. Jag kan verkligen inte klaga på infrastrukturen för att cykla till jobbet. När det var dags att cykla hem så hade det börjat snöa. Som vanligt så snöade det mer och mer ju närmare Nässjö jag kom och från att vägarna var bara så låg det ett fint vitt lager när jag kom hem.

Nästan hemma
Nästan hemma

 

I morgon den 12 februari är det för fjärde året dags för International Winter Bike To Work Day. Bara registrera er här, lägga fram kläderna och pumpa däcken. I morgon ser vi till att ta cykeln till jobbet.

Annebergs räddningstjänst
De som jobbar här är ursäktade om de tar bilen men vad har du för skäl?

 

 

11 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Randobloggen

TREK Boone Cykelsmedjan edition

I samband med att jag bestämde mig för att köra The Transcontinental Race började jag självklart att fundera på vilken cykel och vilka prylar jag skulle behöva. Det hade säkerligen funkat att cykla de dryga 415 milen på någon av cyklarna i min källare men det skulle ju vara roligare med ett nytt projekt.

Jag tänkte att cykeln skulle klara av följande och ha dessa egenskaper:

  • Tillräckligt komfortabel för att klara av många timmar om dagen på cykeln.
  • Lätta växlar till bergen.
  • Bra bromsar för att klara alperna med lite extra packning.
  • Tillräckligt bra belysning för att cykla på natten.
  • Möjlighet att ladda gps och telefon med dynamo.
  • Plats för 28 mm däck.
  • Tempopinnar för att kunna avlasta händer, axlar och rygg.
  • MTB-pedaler för att kunna gå i skorna. Jag planerade att bara ha cykelskorna.
  • Packväskor för att få med det jag behövde under två veckor.
  • Gärna lätt men viktigare att den skulle hålla och tåla lite stryk.

Efter många besök hos cykelhandlare Conny på Cykelsmedjan i Eksjö kom vi fram till att vi skulle bygga ihop en maskin utifrån en cyclocrossram. TREK och Cykelsmedjan kunde göra en bra deal på en BOONE-ram i kolfiber så det blev utgångspunkten. Ramen har iso-speed och ganska högt styrrör så den är hyggligt komfortinriktad.

Bygget är påbörjat.
Bygget är påbörjat.

 

Vissa klistermärken betyder mer än andra.
Vissa klistermärken betyder mer än andra.

 

Jag ville gärna köra med elektroniska växlar, framförallt för att jag hade läst en del om att många ultracyklister fått problem med händerna och som följd av detta fått svårt att växla efter några dagars cyklande. Valet föll på Shimano Ultegra Di2 med hydrauliska skivbromsar vilket var ett önskemål. Jag valde kompaktvevparti (50/34) och 11-32 kassett för att få en riktigt lätt växel till bergen. Vi monterade även växelreglage i tempopinnarna så att jag skulle kunna ligga kvar och växla.

Elektroniken utgick från Supernova-prylar. Alla deltagare fick handla från dem med 40% rabatt så jag gick all-in. Navdynamo, fram- och baklyse samt usb-uttag på styrstammen i form av the plug löste mina bekymmer. I hastigheter över 12km/h fick jag ström i usb-porten och kunde ladda gps eller mobiltelefon.

Navdynamo från Supernova
Navdynamo från Supernova

 

The Plug under ett av de första testen. Vi vände på uttaget senare.
The Plug under ett av de första testen. Vi vände på uttaget senare.

 

Hjulen byggde Conny utifrån H Plus Son Archetype fälgar. Jag ville ha hållbara fälgar med 32 ekrar för att de skulle tåla dåliga vägar och i värsta fall hålla sig hyfsat raka även om någon eker gick av. Baknav blev Hope som håller bra kvalitet på sina prylar.

Nu var det mesta i kravspecen uppfyllt. Jag valde Continental GP 4000 4 season 28mm däck som är kevlarförstärkta. Inte jättelätta däck men jag ville att de skulle hålla hela vägen och ha bra punkteringsskydd. Shimano XT pedaler och, styre och tempopinnar från Zipp i aluminium och en Cobb Randee att vila rumpan på.

Packväskor för att få plats med sovutrustning, kläder, energi, hygienartiklar, reservdelar m.m. köpte jag från brittiska Apidura.

IMG_2620
Färdig cykel & dags för äventyr.

 

Jag bjuder även på en liten dogmafilm av varierande kvalitet för er som vill se mer.

På återseende.

10 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Randobloggen

Transcontinental race 2015

Dagens cykling blev 55 km pendling, varav 27 km i duggregn. Inte skitspännande att varken skriva eller läsa om så jag tänkte skriva lite om TCR istället.

Många timmar med kaffemuggen och Ride with GPS.
Många timmar med kaffemuggen och Ride with GPS.

 

2015 gick The Transcontinental Race av stapeln för tredje gången. Man skulle kunna likna det vid Race Across America fast helt utan support och utan en fast rutt. Vi drygt 170 som var anmälda i soloklass skulle på självvalda vägar, ensamma, utan support cykla från Belgien till Istanbul via 4 kontroller så fort som möjligt. Starten var i Geraardsbergen och kontrollerna på Mont Ventoux i Frankrike , Strada del Assietta i Italienska alperna, Vukovar i Kroatien, Mount Lovcen i Montenegro och målet i Turkiska Istanbul. Gemensam start, inga etapper och först i mål vinner. Som tävlande väljer man själv var man vill stanna och sova och var man vill äta. Vill man bo på hotell så är det fritt fram likaså om man vill sova i diket. Mat får man skaffa där det är tillgängligt för alla vilket i princip innebär bensinmackar, mataffärer och restauranger. Deltagarna kom från hela världen och vi var en svensk, en norrman, en finne och en dansk som blandade oss med europeer, amerikaner, australiensare m.fl. för att luffarcykla oss genom europa.

Självklart blir det en hel del förberedelser inför en sådan här tävling.  Den viktigaste punkten i mina förberedelser var målsättningsarbetet. Jag ville ha en tuff men realistisk målsättning. Jag gillar inte att sikta mot stjärnorna och hamna i trädtopparna. Det innebär ju bara att man hela tiden misslyckas med att nå sina alltför höga mål. Jag valde därför att ha ett tidsmål istället för ett placeringsmål. Min rutt var runt 415 mil lång och om jag cyklade 30 mil om dagen skulle jag hinna till prisutdelningen och festen i Istanbul som skulle hållas efter 14 dygn och 18 timmar. Detta fick bli mitt mål. Säkerheten skulle komma först. Det var viktigare att komma fram än att komma fram fort. Jag skulle försöka med att ha lite marginal till gränsen och inte sitta och somna på cykeln.

Träning
Träning

 

Det som tog mest tid utöver träningen var utan tvekan ruttplaneringen. 415 mil väg skulle kontrolleras i olika kartprogram och gps-filer skulle tillverkas innan de kunde överföras till mina två gps-enheter. Varianterna på vägval är oändliga och informationen likaså. Olika kartprogram, geotaggade foton, satellitbilder, strava heatmap som visar var cyklister cyklar, höjddata, gränsövergångar m.m. m.m. Hela tiden valmöjligheter som t.ex. om man ska välja lite större vägar som kanske går snabbare men med mer trafik. Cykla en längre väg runt en höjd eller cykla över den och i så fall hur långt är det värt att cykla för att slippa höjdmetrarna. Är det värt att cykla runt en stad eller ska man cykla rakt igenom med risk för massa rödljus, glassplitter m.m. Valmöjligheterna var oändliga och efter alltför många timmar vid datorn fick jag helt enkelt nöja mig och föra över filerna. 415 mil och 38000 höjdmeter.

Min specifika träning förlades till brevetlopp. Jag körde två tvådagarsrundor med hyfsat komplett packning och övernattning i skogen. Första rundan på knappa 60 mil och andra på nästan 70 mil. Det kändes som att 30 mil om dagen i två dagar skulle funka utan större problem. Frågan var ju hur det skulle funka i två veckor med förmodat väldigt många timmar i sadeln varje dag och lite sömn. Jag hade dock fått ihop lite över 700 mil på cykel under årets första 6 månader.

Övernattning utanför Huskvarna. Här bestämd jag mig för att köpa ett liggunderlag.
Övernattning utanför Huskvarna. Här bestämd jag mig för att köpa ett liggunderlag.

 

Kanske viktigare än att vara fysiskt förberedd tror jag är att vara redo mentalt. Man måste vara redo att lida för det kommer inte att vara roligt och njutbart hela tiden. Jag var inställd på att det skulle göra både ont och vara tråkigt stundtals. Min mentala plan var att jag skulle intala mig att jag var precis där jag ville vara. Jag skulle ha förberett mig i över ett halvår, lagt en massa tid och pengar på projektet. Att då inte uppskatta både njutning och misär skulle inte kännas rätt vare sig mot mig själv eller min familj. Jag gjorde upp tre alternativ. I ett av dem gick det som jag hoppades med ca 30 mil om dagen, i ett gick det lite bättre och i det sista lite sämre. Dessa alternativ försökte jag visualisera när jag tränade och utifrån dessa alternativ gick jag igenom olika handlingsmöjligheter vid datorn och i huvudet. Detta skulle innebära att jag upplevt större delen av tävlingen i huvudet redan innan start. Den största mentala förberedelsen för min del var ändå att flytta mina mentala gränser. Det skulle inte få vara något speciellt att ge sig ut och cykla 30 mil.

Fortsättning följer med cykeln och prylarna i ett kommande inlägg

 

 

8 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Randobloggen

Vårvinterdistans och den perfekta gelsmaken

Min cykelträning nu på vintern består vanligtvis av 5-6 mil pendling till och från jobbet per dag. Detta försöker jag göra tre dagar i veckan. Oftast blir det ett ganska behagligt tempo men åtminstone en dag i veckan försöker jag köra någon form av intervaller på hemvägen. Utöver detta blir det förhoppningsvis ett distanspass på helgen. Som komplement blir det något löppass, något styrkepass och lite yoga varje vecka. Pendlingscyklingen är helt avgörande för att jag ska hinna få till så många mil i veckan som jag önskar och tror att jag behöver till de långa loppen.

Idag skulle det cyklas distans. Minst 100km var planen och vädret var riktigt bra. 2-3 grader varmt, lite vind och inte alltför blöta vägar. Jag cyklar ofta med musik eller någon pod i öronen när jag tränar på hemmaplan. På mindre trafikerade vägar har jag inte ont av att höra trafiken lite sämre. Det känns inte som att det spelar någon roll om jag hör bilarna som kommer bakifrån, jag kan inte göra mycket mer än att hålla mig intill kanten, cykla hyfsat rakt och hoppas att de håller ut ordentligt. Idag var en sån dag när alla höll ut ordentligt, vilket är extra trevligt när man är ute och rullar. Jag varvade p3 dokumentär med country och vinkade glatt på kyrkobesökare, jägare, lantbrukare, enduroförare m.fl. som var ute i det fina vädret.

Lida, kunde gott heta njuta en sån här dag.
Lida, kunde gott heta njuta en sån här dag.

 

IMG_4078
Lite grusväg blev det också.

 

Efter drygt 6 mil passerade jag Eksjö och slank in på Lilla Thimons kafé för att fylla på vatten och ta en fika. Till kaffet beställde jag en semmelsmoothie. En hetvägg körd i mixer och serverad i temugg. Till kaffe käkar jag bra mycket hellre en vanlig semla på nästa runda men steget till den ultimata gelen är inte så lång. Tänk om någon av alla tillverkare av energiprodukter kunde tillverka en gel med smak av semla. Lite lagom fickljummen skulle det vara ljuvligt och åtminstone jag skulle kunna tänka mig att fylla cykeltröjans fickor med gel.

Blivande gel till vänster i bild.
Blivande gel till vänster i bild.

 

Jag fick ihop mina 10 mil och lättlurad som jag är så känns det bra att ha fått ännu en digital trofé på Strava.

7 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Annons
1 19 20 21

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.