MoroccoBikeAdventure Del 4
Jag var som vanligt lite piggare på morgonen än Julian. När jag rafsat ihop mina grejer och var klar för att rulla var han precis på väg upp ur sovsäcken. Han hade haft en riktigt dålig natts sömn och jag hade inte heller sovit så värst bra men nu väntade Sahara och jag kände mig redo.
De första milen till själva ökenloopen gick på asfaltsväg, genom staden Erfoud och så några mil till korsningen där vi fick välja att cykla de 9 milen antingen med- eller moturs. Här kunde man taktisera lite kring vilket håll man valde att cykla. Den östra delen bestod av sanddynerna där det förväntades vara svårnavigerad och långsamt medan den västra delen gick på väg och dessutom hade turiststaden Merzouga där man kunde lösa både mat och husrum. Den östra delen var olämplig, ja kanske rent av riktigt dum att ta sig an i mörkret så i planeringen hade jag tänkt att om jag kom hit under eftermiddag/kväll skulle jag välja moturs och slå nattläger i Merzouga. Om jag däremot som nu kom hit på morgonen med vattenflaskorna och matväskorna fulla var det logiska att cykla medurs. Det blåste dessutom från sydöst så jag tänkte att jag skulle ha mer nytta av den på den västra delen än när jag puttade cykel i sanden. Det var fortfarande mörkt när jag svängde vänster i korsningen och jag förlitade mig på min dynamodrivna lampa från K-Lite och den lilla hjälmlampan (Exposure Joystick) för att hitta rätt väg.
Inledningsvis var det ganska enkelt men ju längre söderut jag kom desto svårare blev det att finna ett bra spår. Vi hade redan i förberedelseskedet informerats om att den här sträckan krävde att man var lite kreativ i vägvalet. GPX-spåret som arrangören tillhandahöll var ett år gammalt och vägen, eller snarare stråken genom öknen flyttar sig. Vinden gör att det lägger sig sand över de gamla stråken och bilförarna väljer helt enkelt att köra på andra ställen. Att blint följa det ett år gamla sträckte på gps-en skulle innebära en hel del puttande. Jag försökte zooma ut på min GPS och hålla ungefär rätt riktning samtidigt som jag försökte undvika att komma allt för långt från GPX-spåret som var min enda livlina. Några kilometer österut fanns den hårt bevakade stängda gränsen till Algeriet så att cykla vilse var inte direkt lämpligt. Det blev svårare och svårare i mörkret och jag beslutade mig för att ta en kort rast och invänta soluppgången. Jag såg inte var det var lämpligt att cykla utan puttade mest cykel i sanden samtidigt som jag fyllde skorna med sand.
Soluppgången var helt magisk och det blev lite lättare att navigera även om jag då och då hamnade i sämre stråk. Kameler, berber, enstaka tält och några övergiva hyddor utgjorde kontrast till sanden och dynorna. Jag tog en selfie vid en brunn som var den här loppens checkpoint och strax därefter träffade jag på Andi och Nicolai som var ute och fotograferade. Vi snackade lite innan jag fortsatte ut på asfalten och vände norrut igen mot Merzouga och förhoppningen om lunch. Ökenäventyret hade tagit några timmar och jag började bli hungrig.
Jag cyklade igenom Merzouga och stannade i utkanten på en liten restaurang. Beställde kaffe, omelett och en stor smörgås. När jag väntade på maten och kollade trackleaders såg jag att Donncha var påväg mot mig. Han körde loopen åt andra hållet. Donncha hade haft en del strul efter att vi sovit utanför polisstationen men var nu i race mode igen och hade bombat på genom natten. Julian rörde sig sakta ute i öknen och jag fick snart se hans uppdateringar om att magen havererat och han nu körde korta intervaller mellan stoppen. Han stannade sedan i Merzouga och fortsatte först nästa dag när magen var lite stabilare. Donncha rullade in när jag nästan käkat färdigt, han var på gott humör och det var riktigt kul att ses igen. Han beställde mat, vi snackade lite om våra upplevelser och sedan bestämde jag mig för att trampa vidare.
Banan gick vidare på platta ökenvägar innan superfina asfaltvägar med vinden i ryggen gjorde att jag kunde hålla bra fart. Helt underbara vägar, nästan ingen trafik, vidsträckta landskap och jag mådde toppen. Jag var snart vid nästa checkpoint, kratern La Carcel Portuguesa, känd från mängder av filmer den mest kända är förmodligen Mumien. Här träffade jag på familjer som hade picknick och bjöd på mat och dryck samt ett helt gäng med motorcyklister som verkade vara ute på en guidad tur. Jag klättrade upp med cykeln till toppen för att ta selfien, mailade den till arrangören och fortsatte österut.
Jag fick några mil till på asfalten med vinden i ryggen innan rutten vek av norrut på grusväg igen. Mörkret kom, grusvägen gick genom byar, där barnen sprang eller cyklade bredvid mig. Jag mådde fortsatt bra och började närma mig 25 mil trots att det gått rejält sakta i öknen. Ut på asfalt igen och nästan direkt ser jag en trafikolycka där räddningspersonal står och jobbar med minst en kvaddad bil.
Kvällstrafiken känns inte helt säker och jag stannar till på vad som liknar en vägkrog. Det är ett litet café med tillhörande kiosk. Jag frågar dem om det finns ett hotell i nästa by, ca 10 km bort men de skakar på huvudena. Istället erbjuds jag att sova i bönerummet bredvid caféet. Magiskt. Jag överväger snabbt mina alternativ innan jag tackar ja. Vid caféet sitter några män och dricker te. Jag beställer te, bröd, omelett och handlar lite snacks och dryck till frukost och till morgondagens cyklande. Medan jag käkar bäddas det iordning med filtar och mattor på betonggolvet och när jag känner att jag vill gå och lägga mig visar de hur jag sak stänga dörrar bakom mig och var toaletten ligger. Otroligt vilken service och skönt att kunna krypa ner i sovsäcken i skydd för väder och vind.
Fortsättning följer…