Randobloggen
Svenska Cycling Plus
Randobloggen

MoroccoBikeAdventure Del6

Dag 10 168km 2050 höjdmeter

Jag kände mig avsevärt piggare när klockan ringde 0530. Sömn, mat och medicin hade gjort nytta och jag bestämde mig snabbt för att fortsätta. Jag hade fjäskat till mig en enklare frukost klockan 06 i receptionen och drack kaffe, juice och käkade bröd innan jag rullade iväg. Jag hade egentligen redan fattat beslutet att inte ge mig ut på Extension 2 som skulle ta mig ut i öknen på en 16 mil lång sträcka helt utan service. Det enda rimliga beslutet när jag inte kände mig helt frisk var ju att välja standardrutten och så fick det bli. I soluppgången svängde jag höger in på det som var standardrutten. Jag låg nu på tredjeplats. Steffen var långt före på Extension 2, Donncha strax före men även han på extension 2 och sedan var Julian något dygn bakom mig. Så länge Steffen och Donncha tog sig i mål kunde jag alltså bli som bäst trea, något jag kände mig nöjd med. Först skulle jag dock ta mig i mål, något som absolut inte är självklart i den här typen av lopp.

Målet med dagen var att ta mig de 17 milen till Ouarzazate och där försöka skaffa ett rum och äta riktig mat. Det kändes som en rimlig målsättning att inte gå för hårt, försöka tillfriskna men samtidigt ta mig framåt. Det skulle dock bli lättare sagt än gjort. Efter de inledande milen på asfalt blev underlaget sämre och sämre. Vägen följde en torkad flodbädd och gick på skrå. Några berber vinkade åt mig på håll när jag följde GPX-spåret på sluttningen men jag tänkte mest att de vill bjuda på te och fortsatte. I efterhand tror jag att de försökte signalera att jag skulle fortsätta i flodbädden istället då vägen jag följde med jämna mellanrum var bortspolad.

Djupa klyftor i vägbanan tvingade mig att hoppa av och antingen hoppa över eller klättra runt avbrotten för att sedan cykla några hundra meter igen innan nästa avbrott. Det gick orimligt sakta, var varmt och det fanns absolut ingenting mer än grusväg, berg och några enstaka hyddor. Så småningom var jag klar med ravinen och istället väntade ett öde ökenlandskap där GPX-spåret följde en väg som knappast använts på många år. Taggbuskar, fler avbrott och svårt att se var vägen egentligen gick var utmanande.

Det började bli kväll, mitt vatten var i princip slut och jag hade fortfarande flera mil kvar till Ouarzazate och började fundera på att jag kanske skulle tvingas campa ute i öknen, utan vatten då det inte kändes rimligt att navigera här i mörkret.

Som tur var fick jag syn på ett av tornen på världens största solkraftspark utanför staden och i solnedgången nådde jag en riktig väg. Med mitt dynamodrivna K-lite lyse var det inga problem att fortsätta och ett par timmar senare checkade jag in på ett hotell i staden. Duschade, tvättade kläder och åt mig rejält mätt på buffén som höll på att stänga för kvällen innan jag kröp till sängs.

Dag 11 212 km 2913 höjdmeter

Även denna dag valde jag att inleda med hotellfrukost något som inte är så vanligt. Normalt sett brukar jag vilja trampa iväg tidigt, innan frukosten öppnade men nu öppnade de redan 0600 och jag ville bara lyckas med att ta mig i mål. Elfte dagen bjöd på en lång, lång klättring från 1000 meter upp till 2500. Inledningsvis på asfalt och därefter på ganska bra grusväg. Jag passerade några mindre bergsbyar och blev stannad av en man i en jeep med en MTB på taket som om jag förstod rätt var arrangör av någon form av MTB-lopp eller event som skulle gå på den här vägen inom kort. Han bjöd på nötter och ville även bjuda på mat men jag ville framåt och tackade nej.

Jag närmade mig toppen av bergspasset och bestämde att jag skulle stanna på toppen och käka pringles och dricka lite coca-cola som jag hade i ryggsäcken. Precis när jag stannade på krönet kom en lirare på moped med ett säkert 4 meter långt avloppsrör fastspänt på tvären på pakethållaren. Han tog upp hela vägens bredd med sitt ekipage. Han vinkade glatt och stannade innan jag hann få upp mina chips. Vi pratade lite, han på franska och arabiska medan jag försökte på engelska och även lite svenska. Han verkade intresserade av min GPS och mina cykelbyxor och tryckte flera gånger på mina lår samtidigt som han ville bjuda på te. Han verkade dock bo på den sidan berget som jag precis cyklat uppför så jag avböjde att cykla ner igen för en kopp te. Sedan skulle vi ta kort och under tiden som vi tog kort valde han plötsligt att ta mig på snoppen. Sjukt förvånad slog jag bort hans hand och sa ifrån, det dröjde dock inte länge innan han gjorde ett nytt utfall mot mitt skrev och jag valde att så fort så möjligt cykla vidare. På väg ner var jag dock ändå lite nöjd över att mina cykelbyxor knappast var rena och jag var glad över att ha knäppt en bild av den här absurda situationen.

Donncha tvingades bryta ute i öknen då han fick alltför stora problem med sina tubelessdäck och så många punkteringar att han helt enkelt kastade in handduken. Nu hade jag en andraplats inom räckhåll bara jag inte gjorde några stora misstag eller att cykeln eller kroppen havererade.

Utförskörningen var inledningsvis stökig på grus men blev bättre och bättre ju längre ner jag kom. Jag började leta i min road book efter lämpliga sovplatser. Jag hade blivit ganska bekväm nu efter alla trevliga och billiga auberge och hotell och var sugen på att sova inne och äta riktig mat. Jag hade inte hittat något att äta sedan frukosten utan levt på det som fanns i mina väskor. Tyvärr verkade jag gå bet. De boenden jag hittat i min planering på Google Maps fanns inte i verkligheten. Det fanns inte ens ett hus på den platsen som det skulle finnas ett hotell. I mörkret i staden Sidi Oasis frågade jag på ett café om det fanns någonstans att bo men fick bara negativa svar. Istället handlade jag på mig lite mat och vatten och cyklade vidare. Snart skulle rutten ta mig upp på ännu ett berg och jag bestämde mig för att hitta en lämplig plats för sovsäcken innan dess. Väl ute ur staden stannade en kille på moped och frågade om jag var okej, jag svarade ja och vi fortsatte.

Några kilometer senare när jag stannade för att kolla höjdprofilen i mobilen och hur långt jag hade kvar till berget kom samma kille ut från en trädgård och frågade om jag ville ha te. Jag svarade att jag letade efter någonstans att sova och han bad mig vänta medan han ringde till sin storebror. Jag fick telefonen och blev av storebror erbjuden att sova i familjens hus. Helt fantastiskt vilken gästfrihet. Vi gick in, hälsade på pappan, mamman och systern. Storebror var på väg hem och jag blev visad till tvättrummet där de fyllde upp en hink med varmt vatten så att jag kunde tvätt av mig. De erbjöd sig även att tvätta mina smutsiga cykelkläder men jag tackade nej, man vill ju inte vara till för stort besvär som svensk. Jag skulle få sova i deras bönerum och de bäddade i ordning på golvet. När storebror som var duktig på engelska kom hem drack vi te och åt bröd med tillbehör och pratade. På TV´n i köket var det fotboll och vi flyttade oss dit till resten av familjen. Storebror hade varit i staden och tittat på Sverige-Spanien som slutade 1-1 och nu tittade vi på Marocko mot Gambia tror jag det var. Mamman och systern lagade mat och det dukades fram kyckling, sallad och pommes som vi åt med händerna från samma fat. De instruerade och jag försökte att härma dem för att undvika att göra några fel. et var jättegott men jag var uppsvullen i magen och hade svårt att äta så mycket som jag borde kunnat göra.

Det var supertrevligt men när klockan passerat 23 kände jag mig tvungen att tacka för allt och försöka sova några timmar. Jag gick till sängs på filtarna i bönerummet helt överväldigad av hur snälla människor det finns och samtidigt övertygad om att man inte ska låta en nyhet om ett mord på två skandinaviska kvinnor påverka ens bild av ett helt land. Tack för gästfriheten Mohamed med familj, ni är underbara.

Fortsättning följer med sista delen av loppet.

Daniel Johansson
Randobloggen fokuserar på långdistanscykling och cykeläventyr. Min förhoppning är att jag lyckas inspirera fler till att upptäcka hur roligt det är att cykla långt och länge. Cykling är så mycket mer än blodsmakande intervaller eller att cykla medurs runt en sjö. Jag är en heltidsarbetande tvåbarnsfar som tidigare tävlade i multisport men nu fokuserar på riktigt långa cykeltävlingar och cykeläventyr. Jag har bl.a. kört Transcontinental Race två gånger och nu senast Morocco Bike Adventure.

2 kommentarer

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.