MoroccoBikeAdventure Sista Delen!
Jag lämnade Mohamed i mörkret utanför deras hus och tackade så mycket för mat och husrum. Efter att ha tittat på höjdprofilen så visste jag att det ganska direkt skulle bära av uppför Tizi n Test. Klättringen var på närmare 1500 höjdmeter upp till 2100. Det var asfalt och ganska behagligt motlut. Jag hade haft halsbränna tidigare under loppet men nu var det mycket värre och stundtals rejält irriterande. Det kändes i hela bröstet och jag hade svårt att äta och dricka. Magen kändes uppsvälld som en ballong och jag hade en riktigt bedrövlig dag. Märkligt hur det kan svänga från en dag till en annan och ibland från timme till timme. Kung ena dagen med diamanter i benen och nästa dag bedrövlig känsla i både kroppen och huvudet. Jag gnetade mig sakta uppför och stannade på toppen för att försöka få i mig en sen frukost. Det märktes att jag nu var ganska nära Marrakesh då jag mötte flera cyklister, de flest verkade tillhöra guidade grupper som tog sig an bergspasset. Hade den här klättringen legat i alperna hade vi med största säkerhet känt till den. Jag tryckte i mig så mycket mat jag klarade av från frukosten innan jag rullade vidare utför.
Kvällen innan starten hade vi fått några extra ruttfiler från Andi och jag var inte tillräckligt uppmärksam över vilken jag hade läst in i min Garmin Etrex den här dagen. Halsbrännan, att det inte var så långt kvar m.m. påverkade säkert min noggrannhet och rätt som det var upptäckte jag att jag var inne på fel spår när jag kollade tryckningen i samband med att jag stannat i en bergsby för att handla. Inte helt nöjd över mitt misttag att ägnat säkert två timmar åt att cykla och putta mig uppför en liten grusväg helt i onödan bara för att tvingas vända tillbaka ner igen satte jag mig ner utanför butiken, drack läsk och började nästan gråta. Väl tillbaka på rätt spår blev halsbrännan bara värre och värre och i första bästa stad stannade jag och handlade medicin med hjälp av Google Translate.
Jag drack av den trögflytande vätskan helt ovetande om doseringen och bestämde mig för att ta ett tidigt stopp och försöka återhämta. Klockan var inte mer än tre på eftermiddagen när jag svängde in på ett Auberge med 29 mil kvar till mål.
Jag hade ingen större förhoppning att köra de 29 milen till mål när jag käkade frukost klockan 6 på morgonen. Jag mådde mycket bättre, hade käkat en ordentlig middag på kvällen och sovit bra men det var långt till målet. Kroppen kändes pigg, jag hade hjälp av vinden och det var i huvudsak riktigt bra asfaltsväg så det rullade på bra. Det var marknad i Imintanoute men jag valde ändå att stanna för att käka riktig mat och fylla på vatten för enligt roadbooken så skulle det vara klart begränsat med affärer och restauranger under de avslutande 16 milen.
Efter maten började det snart gå utför ner mot kusten. Det rullade på riktigt bra och när jag kollade vad GPS-en beräknade för måltid så visade den klockan 21. Det gick riktigt bra, jag var pigg och bombade på utför. Halsbrännan var som bortblåst och det fanns goda möjligheter att nå målet i Essaouira redan under kvällen.
Jag ville dock inte ta ut något i förskott, det räcker ju med lite strul, motvind eller att underlaget byts mot stökig grusväg för att det ska gå mycket långsammare. När jag såg havet med 6 mil kvar till mål vek rutten ganska direkt av norrut in på just en liten grusväg. Det blev brant uppför och motvind. Slut på myset alltså och hastigheten sjönk rejält. Vinden från havet var ingen lek och snart hade jag tappat en timme på beräknad målgångstid. Skit samma, med bara några mil kvar hade jag inga planer på att stanna för natten utan nu skulle jag till målet.
Andi hade slängt in lite av varje under de här sista milen, lös sand, tvättbrädevägar, små bakgator genom byar, allt för att vi skulle få kämpa ända in i kaklet. Till slut såg jag dock belysningen från Essaouira och snart var jag nere på strandpromenaden. Känslan att som andra cyklist rulla de sista kilometrarna in mot målet efter 245 mil, nästan 40000 höjdmeter och 12,5 dags slit var fantastisk. Jag stannade till där GPX filen slutade, precis utanför medinan och när jag stod där kom Steffen och Eric. Eric hade med sig var sin öl så vi skålade, snackade kort om våra erfarenheter och tog några kort innan jag kände att det var läge att hitta någonstans att bo. Klockan var runt 2230 och jag ville inte sova på stranden.
Kommande dagar spenderades tillsammans med övriga cyklister i Essaouira. Andi och Donncha kom med bil morgonen därpå, Julian på kvällen och sedan cyklade Mark i mål under natten. Trots att man mest varit själv så har man ändå delat så mycket med de andra cyklisterna och det är kul att ha någon att prata med om allt. Vi käkade, gick på hamam, drack te och nöt av att bara ta det lugnt. Mark och jag tillverkade cykelkartonger av kylskåpskartonger, packade cyklarna och tog bussen till Marrakesh för lite mer semester innan vi flög hem.
Morocco Bike Adventure var ett fantastiskt äventyr. Hårt men otroligt vackert och väldigt belönande. Jag kände mig säker hela tiden förutom några närgångna ungar som i sin iver att tigga pengar slet i min sadelväska så att jag höll på att vurpa. Människorna på landsbygden och i de mindre städerna var otroligt trevliga och gästfria. Gillar man gravel och äventyr är det här loppet eller varför inte en cykelsemester i Marocko något jag verkligen kan rekommendera.